Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär, jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.
Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.
De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.
Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.
Jag vet inte om folk är så lättlurade men tisdags då jag skrev om Pao, fick jag över 50 läsare och idag/igår då jag skrev om tänder fick var det drygt 80 som tyckte det var värt att klicka sig hit, under den bästa timmen var det hela 35 stycken. Kul tycker jag, jag lovar inget så jag behöver inte känna någon press. Men häromdan bestämde jag mig för att bli mer självsäker och allt känns redan mycket bättre. Det bästa är nog humöret och att det känns mycket lättare att ha överseende med andras baksidor, det är lättare att vara social och ge komplimanger. Självsäkerhet FTW! Nu ska jag sova.
Ja läsarsiffrorna har vänt upp igen för första gången på flera veckor! Och det måste väl vara tack vara coverbanden eller? Det var ju veckans tema och de har ju förekommit ganska så mycket. Så tack coverbanden. Nästa veckas tema är hemligt.
24 nyanser av grönt 