IRL vs. IIL

Jag har hängt så ohälsosamt mycket på facebook och instagram den senaste tiden. Jag har ju varit en del gräsänka eftersom Erik haft praktik i Västerås. Och jag har liksom hamnat ett ett fusionsliknande tillstånd mellan bilder och kommentarer och chattar In Internet Life. När man väl är inne i det är det svårt att sluta. Men jag vet att det går över, allt går i perioder. Just nu är en väldigt bra period på många sätt. Jag känner mig verkligen bra och nöjd med mig själv och därför blir jag också snällare mot andra, vilket gör att de är snällare mot mig vilket gör mig glad osv osv osv.. Det är inte ofta man får känna sig så nöjd, jag tror jag var 22 sist det hände att jag verkligen tyckte om mig själv, på alla sätt. Det känns liksom som om jag brutit isen runt mig, känslan av att folk vågar sig närmare.

Men imorgon har vi tenta och det känns riktigt bra faktiskt. Upptäckte att jag hade missat anmälan till en omtenta, vilket ag måste försöka fixa. I annat fall kanske jag får ett riktigt lugt jullov. Men det vore otroligt dåligt för jag måste ta alla omtentatillfällen som ges så att jag kommer ikapp och blir klar nån gång.

Mamma tipsade mig om SmartPen idag, apropå omtentor. Den verkar huuuuuur bra so helst, helt magisk. Måste nog skaffa en sån. Den tar liksom det du skriver och ljuden så att du kan lägga in det på datorn och synka med handout från föreläsningen. Du kan lyssna på det som sades samtidigt som du gjorde en anteckning. Jag vill bara dö, det är för bra. Varför har ingen sagt det här tidigare?

mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine mine

Annonser

My life consists of cat, computer, papers, food and exercise

 

20121101-203321.jpgÄr det så här det ska vara? Ja uppenbarligen. Har gift mig med plugget och tror du inte att jag klarade tentan idag? Jo det kändes typ så bra det kan. Men det ger inte så mycket att blogga om. Tar 1000 bilder om dan på min katt samtidigt som vi kelar, tränar helst 2 gånger i veckan, med min mamma, bakade bröd i tisdags, jobbar imorn, jobbade i helgen, ska äta middag mer Eriks familj imorn, min på lördag. Och nästan all annan tid sitter jag med näsan i min pärm med kursmaterial, eller i en pdf med litteratur från den andra kursen. Jag skulle inte kalla mig vänlig, social eller flexibel, jag är mer som en sur slemklump som blir superirriterad när någon förstör min koncentration.

Men idag när tentan kändes bra så kändes det lätt värt det. En helt ny känsla, att kunna lägga en tenta bakom sig redan på första försöket. Wow liksom. Det kanske finns hopp för mig ändå.

Puss

20121101-203354.jpg

20121101-203423.jpg

20121101-203410.jpg

20121101-203309.jpg

20121101-203459.jpg

20121101-203336.jpg

Dysfunktionaliteten

I helgen, närmre bestämt i går, hade vi kalas med familjen. The horror! Jag önskar att man kunde prata och reda ut saker, att alla irritationsmoment kunde kastas i en balja med syra och lösas upp i tomma intet. Men det finns två problem, det största är väl det som vi inte pratar om, alla undertryckta känslor av orättvisa, missförstånd och bitterhet. Det andra är det eviga malandet och den totala oförmågan till att lyssna, som förstås är direkt kopplat  till föregående problem. Det är svårt att vara neutral. Bitterhet från ena sidan och total oförståelse från den andra. Kan föräldrar få gå i parterapi 15 år efter att de skiljts? Om jag ens trodde att det skulle komma på fråga, om frågan inte möttes av total dövhet och skitprat om avundsjuka, så skulle jag kanske föreslå det. Nu orkar jag inte ens tänka på det.

Min familj som var så normal, så stabil. Nu känns det som att vi mer och mer delas upp i två läger, som två isflak som hjälplöst flyter ifrån varandra, det ena med framdelen bortvänd.

Beredd på allt

Hann aldrig uppdatera igår. Men då firade vi faktiskt 11 månader, eller ja firade och firade. Nu är det 11 månader och en dag sedan den där kvällen i den där trappan, efter intagandet av den där läsken med glass och min födelsedag. För första gången börjar det kännas på riktigt. För första gången vågar jag sluta tänka på slutet, vågar jag släppa tanken på att det kanske tar slut snart, när som helst. Kan tyckas som en lång tid, men jag är ingen som gör saker för halvdant, och bitterheten byggdes upp under många år. Sen är det möjligt att det hade kunnat vara annorlunda om andra saker sagt eller gjorts, men den som väntar på nåt gott…

Imorgon kommer en mäklare hit för värdering. Ska bli spännande.

Och ingen har väl missat dagens skivsläpp?

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Puss och hej.

Omen

Jag har insett att erfarenhet gör en smartare, när det gäller saker som att veta att om man slarvar med sömn och dylikt så kommer man få ta igen det sen. Det gäller inte bara en själv utan även andra. Man känner liksom på sig när planer kommer gå i stöpet och ibland blir man till och med sur innan återbudet ens har kommit. Surhet med framförhållning. En annan sak är relationer, fast där är det totalt katastroftänk alltid så oftast blir det faktiskt inte så illa som jag tror, att de hemskaste hemska sakerna händer. Jag är inte svartsjuk, mer än kanske en aning, men tvivlar ständigt på förhållandets hållfasthet. När något ändras så blir jag genast kallsvettig och tar kevlarvästen på själen. Är inte direkt utagerande utan tiger tills allt blir bra eller ännu sämre. Ensam är stark, vilket är en lögn men på sätt och vis också sant. Erfarenhet gör en bitter, om man inte bara haft goda erfarenheter förstås, men det är det väl kanske ingen som har. Jag tror att det finns en gräns för var bitterheten tar över, den är nog i och för sig olika hos olika människor, men när den väl passerats så är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka att allt ändå kommer gå åt helvete.

 

Better off alone

De säger att vänner är det värdefullaste som finns. De säger att den som har många vänner är den som är rikast. De säger att kärleken växlar men vänskapen består.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland känner jag att jag är gladare ensam. Åtminstone bättre själv än med vissa så kallade vänner. Jag har så många gånger känt att en vänskapsrelation tagit mer av mig än vad den gett, om och om igen. Är det värt det då? Ska man göra allt för vänskap? Jag har alltid fått höra att det är så hemskt att vara ensam, jag har alltid trott att det har varit fel på mig när jag inte haft några vänner, att man till varje pris måste ha så många vänner som möjligt. Då blir man lycklig.

Men jag har lärt mig att man kan bli lurad av vänskap, precis som kärlek. Människor är nästan alltid manipulativa, vare sig de vet om det eller inte. Så det är bäst att vara kritisk, och självisk, precis som med kärlek. Man ska inte vända ut och in på sig själv för någon, för oftast får man inget tillbaka och då slutar det alltid med att man blir bitter och cynisk. Den värsta egenskapen man kan ha är ett samvete, det gör en till ett enkelt offer för de skrupelfria.

De vänner som stannar trots att man gör det man själv känner för, de som inte glömmer bort en eller exluderar en, de är de som är riktiga vänner. Kanske.

Och trots att jag är kräsen och kanske lite lat, så har jag många underbara vänner, vänner som jag har på mina villkor.

Känslor och annat fluff

Jag minns när jag var ung. Jag hade så mycket känslor, åt höger vänster och rakt upp. Att känna var livet liksom, det som inte kändes rätt var inte heller rätt och det kunde man således inte göra, ljuga t ex. Har alltid haft en stark moral och den var ännu starkare förr. Innan livet kom och stötte och blötte och hyvlade tills bara det nödvändigaste fanns kvar. Överlevnadsstrategi. Man skulle kunna säga att jag började som ett fluffigt gosedjur och nu är jag mer som en tennisboll. Trots att jag inte uttrycker så mycket bitterhet till vardags så finns den där, som en gjuten betonggrund. När något hemskt inträffar så kommer jag bara att säga vad var det jag sa och så biter jag i sten. Man skulle kunna säga att jag inte är naiv längre, men det är nog värre än så. Jag tror liksom inte på att något kan vara för bra, sådant finns inte, det är bara en illusion, precis som förälskelse, den största illusionen av alla.

Jag må vara känslig, men jag är också tålig. Jag kanske bryter ihop, men jag kommer alltid resa mig, för det är så det är. Trots all jävla skit den här världen består av och trots att jag inte är det minsta rädd för att dö, så har saker aldrig varit så dåliga att jag varit beredd att avsluta mitt liv. Nu låter det här kanske som värsta deppiga inlägget, men så är det inte alls, jag har det bara så bra att jag blir lite rädd att något riktigt dåligt ska ske. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Ledarskap

Jag har känt lite att bloggen är i behov av respirator eller liknande. Har inte alls någon inspiration att skriva längre, men samtidigt skulle det kännas stympande att radera den, så här efter 5,5 år. Ja, nej jag har ju inte haft denna blogg så länge men det var så länge sedan lillparlan.blogg.se startade. Och jag har alltid haft någon sorts motivation till att skriva. Tills nu.

Här hade jag tänk lägga in en bild på min nya pall och skriva att jag inte pallar mer, men av någon anledning beter sig mitt bildredigeringsprogram lustigt och vill inte konvertera raw-biler, bara sådär plötsligt. Faaast man kan ju alltid låna bilder. Här är min nya fina pall från Åhlens:

Spring och köp om ni vill vara lika balla som jag. Eller min pall då.

Apropå topic. Jag och mamma var och såg Järnladyn igår, sjukt bra film. Av någon anledning kände jag mig gråtfärdig flera gånger, och jag gråter inte till film. Maryl är verkligen värd sin Oscar för insatsen och kanske är hon min nya favvis. Jag är så sjukt imponerad över hur stark man måste vara för att ta sig dit hon kom i ett sådan mansdominerad krets. Att hon sedan kanske blev  lite knäpp till slut är väl knappast konstigt.

Det är mycket som är konstigt här i världen, mycket som inte blir som man vill, många som beter sig dumt. Saker och ting utvecklas ibland, för att inte säga ofta, på sätt man aldrig kunnat föreställa sig innan. Ibland till det bättre och ibland inte. Det viktigaste är att våga säga vad man tycker, och att tala så högt att någon hör det.

Jag har för övrigt kommit fram till att jag älskar kikärtor.

Püss

Nu är det väl revolution på gång

Det behövdes något nytt. Lite inspiration, motivation och energi. Stimulering av sinnena som dött av på grund av för mycket fokusering. Allt verkade ju så bra, men ändå var gnäll det enda som rörde sig omkring cerebrum. Något drastiskt behövde göras så jag tog cykeln in till stan och gick till Åhlens, sen gick jag till ica och på vägen stannade jag till på vagabond för att prova skor. Resultatet blev torrschampo, julmust och inte minder än tre fryspizzor (de hade erbjudande på ica), en var till och med av en sort jag aldrig testat tidigare! Så nu hoppas jag att motivationen kommer tillbaka. Det känns faktiskt redan bättre, det hade antagligen blivit skitbra om jag köpt nya skor också.

Cuz I’m just a spoiled brat

Min mamma är så sjukt dålig på att hålla presenter hemliga, det går liksom inte. Det är ju i och för sig bra för det betyder ju att man oftast får sånt man vill ha, eftersom hon börjar prata om vad hon ska köpa innan hon köper det. Nu har hon frågat om jag inte vill ha en iphåne i julklapp två gånger, jag är inte den som säger nej precis, men försöker påpeka att den är snordyr. Ska väl inte ha för höga förväntningar men min mor är väldigt generös och jag är ju hennes favoritdotter. Och hon är min favoritmamma såklart, bästa mamman i heeela världen. Ibland frågar jag mig vad jag skulle göra utan henne, känns högst oklart. Förhoppningsvis blir hon 31 år äldre än jag så jag slipper få veta.

Huhu vad känslomässig jag känner mig, som gamla jag fast ny. Jag känner mig mer som jag liksom. Och det känns bra. Känner mig typ lycklig (och det är inte pga ovan nämnda iphone).

Nu är det natt. Puss

Åka på lan(d), som bara båtar kan

Idag stod det en båt på vägen när jag cyklade till skolan. Fruktansvärt spännande alltså.

Och för alla er som som undrar, nej jag är inte döende. Jag har bara haft ett minor break down på grund av den vanliga skiten som jag alltid sätter mig i eftersom jag fått någon sorts förbannelse mot att klara tentor på första försöket. Det blev för mycket för min stackars självkänsla ett tag, men allt känns bättre nu. Tack vare mina underbara vänner, mamma och pojkvän. Har man sådana fantastiska människor omkring sig så kan man bara inte vara helt värdelös själv.

 

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Den bästa dagen sedan du först kom i mitt öra!

Nu är den äntligen här!!!!!

Florence + The Machine – Ceremonials

Lyssnar på den nu, man har ju ganska höga förväntningar efter första singeln Shake It Out, men än är jag inte besviken. Remain Nameless är i alla fall grymt pampig!

Viva la Florence!!! Här med utnämner jag dig till världens bästa sångerska. Lycka.

♥♥♥

Igårdagens skeenden

Igår var det fest! Den var nästan som på den gamla goda tiden. Man fick klä ut sig och kände sig stundvis nästan skitsnygg, gamla godingar var med, i gamla goda kostymer, jag var lagom full, det dansades en hel del och sen var det väl en del nytt också. Som t ex välbesökt släpp på uplands, nya ansikten, tröttheten som kom redan vid ett. Allt som allt en helnajs kväll, en blandning av gammalt och nytt, som avslutades på samma sätt, på rundels i armarna på den bästa.

Jag borde väl egentligen inte gått ut men vafan, Max hade ju faktiskt 30-årsfest, Chris var i stan och Osten skulle gå på släppet och så var det ju halloween. Man ska inte underskatta njutningen av en juste halloween-kostym. Om jag hade mints bättre hus det kändes förr så hade det kanske kunnat kannas ännu bättre, kanske hade jag kommit i ännu bättre stämning. Men det går ju inte att fixa på beställning. Jag är glad för att jag tog vare på tillfället. Förut såg man allt sånt här som självklart men jag vet nu att det inte är det, saker förändras, folk blir vuxna, flyttar, skaffar barn, växer upp och lämnar studentlivet. En dag kommer väl jag också göra det, men än är det ett tag kvar. Men jag gillar det som är nu också, livet är skönt och jag ser det inte längre som otrolig tur varje gång något inte går åt helvete, jag ser det som ett vanligt liv. Jag har tagit mig upp från en känslomässig bottennivå till ytan och det är inte för att jag haft tur utan för att jag har skärpt mig och börjat ta bättre beslut.

Och nu var det ännu mer statistik-plugg på schemat, har jag hört.

Jag ska bli president, jag ÄR miljonär, nästan.

Är frustrerad idag, frustrerad för att jag är irriterad och inte vet hur jag ska få ut det. Jag är alldeles för snäll och tolerant ibland och sämst på att ställa krav och säga vad jag känner om jag inte är extremt arg, vilket händer typ tre gånger om året. Så vad gör man, jo man köper saker! Jag behövde ganska akut en ny ansiktskräm eftersom mitt ansikte varit mer eller mindre rödprickigt sen jag bytte sort, i morse var det INTE kul kan jag säga, vill inte se ut som en spacklad 14-åring, sen köpte jag en tvättolja när jag ändå hängde där på apoteket och sen unnade jag mig en ny stiftpenna, skriver ju obotligt fult men det hjälper lite med en bra penna. Och jag fyndade även en flerfärgspenna, som var grön. Sen när jag kom hem informerade csn mig om att jag ska få pengar, så snart är jag miljonär, nästan. Sen ska jag bara bli president, fast först ska jag lära mig att säga allt jag vill säga. Sluta vara så överdrivet rädd om andras eventuella känslor, folk är nog inte så känsliga som jag tror, och man måste väl få säga vad man känner?

Och jag lyckades även boka tid hos tandläkaren i morse, ska dit redan imorn,värsta flyt.

Så det kanske är en turdag ändå?

Uppochnerkanskeibland.

Cowboys utan Clintan.

Var nyss och såg Cowboys & Aliens, en western dör Clintan bytts ut mot Daniel Craig och aliens satts in som extra twist. Jag gillar idém på nåt sätt, om den varit lite mer som MIB kanske det hade varit ännu bättre och då menar jag inte att men in black var en bra film men jag gillar nivån på seriositeten, aliens är så svåra att ta på allvar. Åh andra sidan fick man se ganska mycket av Craigs kropp och den ska man inte klaga på.

Sen regnade det och jag tog en hissbild och sen hittade jag äntligen den roliga funktionen på mitt bildredigeringsprogram, vilket resulterade i detta:

Mitt hår blir inte fint av regn, det får som en hård yta ovanpå och blir frissigt under.

Jag fick dessutom höra igår att min blogg är tråkig och att jag är väldigt osjälvsäker. Jag hade kunnat bli skitsur om någon annan sagt det, men Joel kan komma undan med det mesta. Oftast har det varit det han inte sagt som varit problemet, kanske. En sak är säker och det är att han säger en massa och jag vet aldrig hur jag ska tolka det, så jag har slutat. I och för sig så är det väl inte världens roligaste blogg, det är väl inte meningen heller, och självsäkerhet är något jag önskar att jag hade mycket mer av, det skulle göra mitt liv enklare. Osäkerhet ger ångest.

Det finns ett citat från en av Kents låtar, som jag ofta kommer att tänka på, de där gångerna när man behöver snabba avslut, snabba svar.

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Nu är det sovdags. Puss

Skrik ut det!

Nu har jag postat reklamationen till flygbussarna. Borde gjort det tidigare, men jag förstår nu varför jag inte det kommit mig för. Så mycket känslor, så mycket ångest, för en sådan sak. Jag vill bara skrika och slå sönder saker när jag tänker på det. Måste verkligen ärvt min fars gener för ilska, inte för att han brukar slå sönder saker, men arg kan han bli.

Nu ska jag sova och i morgon kommer min kyl, annars jävlar.

Puss, god natt och en smäll på käften.

Ska det vara så?

Nu har monstret krympt. Blivit till en rädd liten mushjort. Alldeles utmattad. Tom. Liten. Ynklig.

Tankar som återkommer: Brukar det vara så här? Varför är det så här? Är det minipillret? Eller är jag sån här nu?

Känner mig fortfarande lite gråtfärdig, fast bara lite. Känslor är anus.

Spit it out.

Förlåt för att jag inte skrivit, förlåt för att jag skriver istället för att plugga statistik. Mitt huvud snurrar är ursäkten för det senare. Ursäkten för det tidigare är att jag varit i Nyköping på fest, eller utanför egentligen, i Svärdsklova och firade Hannas födelsedag. Gjorde en ful kräfthatt och åt på gammalt manér ungefär flest kräftor av alla, drygt ett halvt paket, det var riktigt gott. Sen spelade vi lite spel och hade introtävling, som mitt lag vann och sen skulle folk bada utomhusjacuzzi, men jag gick och la mig, i mitt gästrum med egen ingång, underbart skön dubbelsäng och eget badrum. Det var liksom inte vilken sommarstuga som helst, och det fanns även vanlig jacuzzi, bastu och biljardbord i källaren, det hade inte sparats in på någonting.

I fredags hade vi också introtävling, fast i en annan tappning och med annat folk. Vi var hos mig nästan hela gamla gänget och det var awesome, tillsammans är vi oslagbara. Vi körde först P3’s introtävlingar, sen blev det improviserat från spotify, riktigt kul var det. Det är så synd att vi allihop ses så sällan nu för tiden, helknasigt att folk får för sig att flytta till Stockholm, när man kan ha det så bra i Uppsala.

Och sen på kvällen, när jag träffat på handendära och tagit med honom hem, så fick jag äntligen ur mig det jag gått och tänkt på ett tag, och därför har jag fått öva på att säg pojkvän i helgen. Det känns jättekonstigt och ovant, fast bra också så klart. Men jag trodde liksom inte att det skulle hända igen, hade ju jobbat i åratal på att intala mig själv att man har det bäst ensam och sen så bara händer det ändå, trots att man försöker spjärna emot och verkligen letar efter fel och anledningar till att det inte funkar. Så jag hoppas att jag inte gjort bort mig igen, men efter nästan 4 månader så borde man väl ha upptäckt de allvarligaste bristerna? Frågan är kanske om han har upptäckt mina.

Det ska vara svårt att leva, annars kan det kvitta.

Pöss

Keep your head up

Jag insåg plötsligt hur lite sugen jag är på att gå och sova och hur sjukt omotiverad jag känner mig till typ allt. Hur tradigt får det bli egentligen? Varför ska det vara så svårt att hålla sig motiverad till sådant man måste vara motiverad till? Sådant som inte behöver särskilt mycket engagemang är ju hur lätt som helst att hålla på med, som den här bloggen till exempel. Jag har alltid varit tämligen oengagerad, skulle min mamma säga i alla fall, fast hon är inte riktigt rättvis för jag var ju sjukt hästintresserad förrut. Lärde mig Hööks-katalogen utantill och tänkte på hästar varje sekund. Lekte häst och lärde mig hoppa över jättehöga hinder, byggde låtsasstall, önskade mig barbie hästar, köpte massor av hästsaker fast jag inte ens hade en häst. Jag var hästintresserad mycket längre tid innan jag fick häst än jag faktiskt hade häst. Kanske var det inte så fantastiskt som jag trodde att det skulle vara, eller så kom bara livet emellan. Det går ju inte riktigt att föreställa sig hur det ska vara att ha häst innan man har den och dessutom skiljer det sig ju massor åt beroende vilken häst man har och i vilken sorts stall den står i och vilka ambitioner man har. Älsbeth var väl ingen mönsterhäst precis, men det spelade inte så stor roll när jag fick henne för det var en sådan enormt stor dröm som hade besannats och hon var trots allt snäll och lugn även om hon också kunde vara envis som en röd gris. Jag minns att jag låg vaken på nätterna i början och var rädd för att hon bara skulle dö, så där som jag har hört att nyblivna föräldrar kan vara. Men sen gick åren, det känns som det var många, men det var faktiskt bara tre och intresset för hästar fick konkurrens av intresset för killar. Jag borde hållit kvar vid hästarna, kan jag säga idag, killar gör en sällan gott i den åldern. Men det är svårt att motivera att ha en häst som kostar 1450 kronor i månaden endast i uppstallnings- och foderavgifter om man inte tycker att det är skitkul och vill vara hos den 2-3 timmar per dag, minst. Dessutom trivdes hon inte i stallet, lerbruna hagar och uppstallning i spilta gjorde henne ganska tjurig, tror jag. Efter jag sålt henne så har jag inte haft något lika stort intresse igen, men jag har ju haft många mindre.

Musik till exempel, som ju inte heller är ett litet intresse precis. Just nu lyssnar jag på Ben Howard – Keep Your Head Up, riktigt mysig så här på natten när regnet slår mot rutan och man känner sig poetisk.

Jag kommer alltid ha en förkärlek för bruna hästar med konvex nos och stora öron, tack vara Älsa.

Puss & natt.