Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.

Annonser

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men om man tror att allt kommer ordna sig bara för att det känns bra så är man helt fel ute.

It’s a hard work life for Pau

Här blir man uppbokad på jobb innan man hinner säga tårta. Jobbar idag, imorn, onsdag och om det fortsätter så här så kommer jag väl jobba resten av veckan med. Det är kanon. Lite drygt bara att jag är inbokad på tre olika ställen och har upplärning på g på ett till ställe, men det är väl så att vara konsult. På onsdag ska jag ju i och för sig jobba med Sofia på Wik och inte genom proffice, så det får jag ju skylla mig själv, men lönen är bättre och sällskapet är ju det bästa. Problemet är allt som jag skulle behöva fixa. Jag borde ha ringt viktiga samtal och tagit reda på viktig info idag innan jobbet, men jag råkade sova istället och sen var jag bara jätteseg. Vaknade dessutom med den där hemska huvudvärken som bosätter sig i mitt huvud ibland på morgnarna, som är bäst att sova bort.

Och nu är man alltså ensam igen, har ju varit tämligen oensamt ett tag. I och för sig så kommer jag inte vara ensam när jag jobbar och jag kommer ju ha några vänner kvar i stan och sen åker jag till Dalarna och sen är det festival och sen resa till England och sen borde det inte vara ensamt, om jag inte vill förstås. Jag inser dock att jag just hade börjat vänja mig vid oensamheten, känna mig bekväm i den. Det är läskigt att det går så snabbt att vänja sig, att man vänjer sig. Jag är lite rädd för det, har ju verkligen ansträngt mig för att bli nöjd med mitt liv, ensam med katt och vänner. Satsa på studierna (för det har ju gått jäävligt bra, verkligen), ha roligt, tänk på dig själv, gör som du vill. Och jag är nöjd, känner mig stark, fri, bra. Tydligen så börjar man attrahera en anna sorts människor då, inte bara de som vill vara oseriösa, obestämda, otrogna eller något annat osexigt. Jag är inte riktigt van vid det, att inte bli besviken. Vad ska jag använda min ackumulerade bitterhet till nu? Men så länge man inte är helt nöjd så är väl allt som det ska antar jag. Annars får man väl skaffa sig problem på något sätt. Fucka upp igen. Eller?

Breathe in when your’e told.

Jag har upptäckt en ny artist! Okänd för mig. Frou Frou är ett samarbete mellan Imogen Heap och Guy Sigsworth och det är riktigt bra tycker jag, speciellt låten Let Go. Najs najs.

På samma platta som Let Go finns även en låt som heter Breathe In och det är precis vad jag försöker göra nu. Det har verkligen inte blivit mycket egentid på sistone och jag lever ju oftast av sådant, bäst på att vara själv. Mycket fest har det blivit och häng och kanske lite för lite plugg. Men idag tror jag att jag kommit igång i alla fall, försöker hitta den där gamla känslan, jag har ju faktiskt klarat tentor förr och jag minns att jag lärt mig saker ganska enkelt förr. Fast det är svårt att hålla huvudet klart när det är 1000 grader varmt och man är konstant svettig. Resorb är min vän och strax ska jag iväg på fest igen, till Erika som flyttat hem igen och dessutom fyller år. Kul att gå på fest någon annanstans med människor man inte så ofta träffar och festar med. I like it.

Bai!