10 år sen sisådär

20121026-170339.jpg
Så där såg jag ut för 10 år sen

och så här ser jag ut idag.

20121026-170348.jpg

Annonser

Keratiniserad och torr som fnöske

Jag är trött, utan bra anledning känner mig gammal och ful, eller inte så ful. Men jag tänker tillbaka på hur snygg jag var förr. Det känns liksom lite vemodigt, att man måste erkänna för sig själv att det går utför. Trots att jag inte blivit tjock, trots att jag är ganska vältränad, trots det så är det liksom något som inte är som det var. Kanske är det den naiva gädjen och energin, kanske är det hyn som blivit stel, kanske är det näsan och öronen som växt. Vad vet jag.

Så här ser jag ut idag 2012:

Så här såg jag ut en kväll 2007:

Så här en kväll 2011:

En bild säger mer än 1000 ord, men vad säger den egentligen om verkligheten? Egentligen visar en bild oftast det man själv vill se. ”The beauty lies in the eyes of the beholder” Så när man ser på ett foto av sig själv så är det egentligen bara sitt egen självförtroende man tittar på, om det är en någorlunda rättvis bild åtminstone.

Imorgon har jag veckans tredje och sista tenta, middag hos mor, en fest och mens. Livet är en fest.

Igårdagens skeenden

Igår var det fest! Den var nästan som på den gamla goda tiden. Man fick klä ut sig och kände sig stundvis nästan skitsnygg, gamla godingar var med, i gamla goda kostymer, jag var lagom full, det dansades en hel del och sen var det väl en del nytt också. Som t ex välbesökt släpp på uplands, nya ansikten, tröttheten som kom redan vid ett. Allt som allt en helnajs kväll, en blandning av gammalt och nytt, som avslutades på samma sätt, på rundels i armarna på den bästa.

Jag borde väl egentligen inte gått ut men vafan, Max hade ju faktiskt 30-årsfest, Chris var i stan och Osten skulle gå på släppet och så var det ju halloween. Man ska inte underskatta njutningen av en juste halloween-kostym. Om jag hade mints bättre hus det kändes förr så hade det kanske kunnat kannas ännu bättre, kanske hade jag kommit i ännu bättre stämning. Men det går ju inte att fixa på beställning. Jag är glad för att jag tog vare på tillfället. Förut såg man allt sånt här som självklart men jag vet nu att det inte är det, saker förändras, folk blir vuxna, flyttar, skaffar barn, växer upp och lämnar studentlivet. En dag kommer väl jag också göra det, men än är det ett tag kvar. Men jag gillar det som är nu också, livet är skönt och jag ser det inte längre som otrolig tur varje gång något inte går åt helvete, jag ser det som ett vanligt liv. Jag har tagit mig upp från en känslomässig bottennivå till ytan och det är inte för att jag haft tur utan för att jag har skärpt mig och börjat ta bättre beslut.

Och nu var det ännu mer statistik-plugg på schemat, har jag hört.

Och jag bara väntar och väntar..

En gång på en annan fest jag hade..

Det känns sådär, det här med väntandet. Man ska inte sitta och vänta, det har min mamma lärt mig och jag har också lärt mig det av mina very own erfarenhet. Men ibland går det ju faktiskt inte att göra något annat. Men jag tar det med ro, för en gångs skull. Jag är så bra! Och nu vill jag bara lägga mig och sova. Tror jag fått D-vitamin överdos. Det kliar i mitt ansikte och jag känner mig varm och kall på samma gång.

Försökte fånga de sista solstrålarna tillsammans med Sofia, Justin och ett par änder tidigare. Åt årets första jordgubbar, som var oväntat goda, drack äckligt rödvin ur pappmugg. Kallt rödvin kan vara bland det värre man kan dricka, fast inte värre än kallt, äckligt rödvin. Jag köpte en hel bib äckligt rödvin, för att jag var snål. Men vad gör det om hundra år?

Kan det bli lördag snart eller?

Sooner then better.

Igår och idag och i förrgår med, har saker retts ut. Frågor har fått svar, frågetecken har rätats ut. Pu såg det och sa att det var gott.(Alltså Pu, mitt nya smeknamn. Just när man trodde att alla var tagna (Lina, Pe, Palina, Paula, Parro, P-lina, Pau, Pauie, Paue, Pålle, LillPärlan, Pau-Pau! m.f.) så dyker det upp ett nytt och det är inte dåligt heller, det är rent av skitbra. Jag gillart!) Men ja utredningar. Jag är lite nöjd med mig själv för att jag sagt vad jag tycker och sådär och jag är också nöjd med att veta var man har varann och att man inte sårar varann att man inte gjort nåt fel och inte kommer göra det heller ( ja det vet man väl i och för sig inte, nån gång kommer man säkert göra fel). Man skulle kunna säga att status quo har konstaterats, så fick man med den gamla goding-termen också. Ingenting händer alltså och inget kommer att hända och vi är nöjda så. Och jag hade kunnat vara sååå onöjd om inte om. Om inte jag hade haft en fika inplanerad när mitt kök är klart. Men det tar ju sån tid så frågan är om jag orkar vänta, men allt ser på sätt och vis ljust ut. Äntligen. Det är på tiden, jag har ju till och med glömt hur man gör så jag får improvisera hejvilt. Men bara man tror på sig själv så borde det väl funka. Fast jag ska givetvis fråga mina bästaste vänner och rådgivare om råd och hjälp. Tur att jag har dem, hur skulle jag klara mig annars? Vad gjorde jag innan jag hade vänner?

(Svar: Snackade med och träffade en massa killar från nätet, tränade och döpte min dator till Albin för att ha någon att förfesta med, tog helkroppsfoton i spegeln, använde hatt och säkert mycket mer vågade kläder än nu. Gjorde säkert något mer också men jag kan inte minnas vad.)

Just saying this

En av mina all time favourites är Dream A Little Dream Of Me. Jag hörde den först med Sissel Kyrkjebö, kanske inte den mest kända versionen, men mina föräldrar lyssnade mycket på Sissel när jag var liten. Jag får en känsla av medelhavet på nåt sätt, när jag hör den, medelhavet och en mörk, kall vinternatt på samma gång. Och texten är så söt, som en dröm.

Sweet dreams till sunbeams find you
Sweet dreams that leave all worries behind you
But in your dreams whatever they be
Dream a little dream of me

4-års jubileum.

Jag råkade missa det, men bara med en dag så jag tänkte att jag kunde fira idag istället. Det är ju 4 år sedan jag började blogga! Fast då var det ju Sagan om mitt liv. lillparlan.blogg.se, som gällde. Jag måste säga att jag faktiskt upptäckt att jag kan hitta en del inspiration därifrån nu. Jag har insett att jag inte var helt fel då, som jag trott ett tag, några år, jag hade en hel del bra idéer då. Och jag har bestämt mig för att bli så vältränad som jag var då, igen.

Här kommer det första inlägget, som jag skrev när jag senast var sådär äckelkär och allt var på väg åt helvete. 4 år sen var det och en dag.

Räcker det med ett rätt?

Man dejtar och dejtar, träffar den ene efter den andre. Men det är fel på allihop! Men så plötsligt  ”pling!” eller ”klick!”, eller inte vet jag men, så står han där framför dig och du vet efter bara några timmar att du träffat rätt.
Men hur många rätt krävs det för att det skall kännas så? Jag skulle kunna räkna upp säkert 4-5 stycken jag träffat som haft många rätt, men som ändå varit fel. Krävs det kanske bara ett rätt, bara det är det ”rätta”?
Nu pratar jag förstås om kriterier man har, egenskaper man letar efter.

Låt oss gå tillbaka till ”den rätte”, oj vad tungt det lät, han behöver ju inte vara rätt för mer än någon vecka. När man just börjar inse att han är sådär bra, då kan man också se hans sämre sidor. Men visst försvinner de sen? Det kan till och med just bli så att man blir kär i just de egenskaperna. Kanske är det bara så att de ”dåliga” egenskaperna man först ser sitter på utsidan, men när man lärt känna personen så försvinner utsidan och ersätts av insida. Man har blivit blind, på gott och ont.
Men nu känns det som jag börjat trampa i gamla fotspår, fånigt att diskutera sådant som andra redan vet, låtsas som man är klyftig, inte sant?

Det jag vill ha klart för min egen del är väl hur insidan påverkar utsidan, att något som upplevs som ytlighet kanske egentligen går djupare, för det mesta omedvetet, ibland medvetet.

Första bloggen avklarad, a bunch more to go.

Ses..

Andra inlägg jag rekommenderar:

Ages.
Stig – Like a dream coming true.
The sum of 2006
Run on run on!
Time out.

Men nu måste jag sova.

Ses..

Dränka sorgerna i sprit.

Jag känner mig ovanligt peppad för fest, det är lite som att man behöver något som motiverar en, någonting man kan förstärka eller bedöva med alkohol. Om man inte har det så blir det inte lika bra. Det är dumt, kan tyckas, men ibland så vill man liksom bara vara dum för att slippa allt allvarligt och tråkigt, all ångest och depression. Sen är det väl kanske så att alkohol kan ge ångest, men det har sällan varit något problem för mig.

Jag hittade två citat från den vildaste festen ever här i veckan när jag grävde lite i det förflutna, festen som jag ofta pratar om men som jag egentligen inte minns nånting från. Det var Elin som faktiskt förevigade mig och Chris och hennes citat med sin mobil när vi satt på en trapp mittemot v-dala och försökte hålla balansen.

”You should not drink and drive”

”Nä, vi skrattar inte åt er, vi skrattar åt alla andra.”

Tyvärr så har jag inte filmen och citaten är ju inte så kul om man inte var där, men minnet lever kvar.

Blodomloppet.

Jag gjorde comeback i spåret idag, eller spår och spår, på golvet i stora salen på friskis & svettis Ekeby. Det var sausesome. Min första tanke var; det här är det bästa jag gjort på flera år! Efter en halvtimme hade dock all energi tagit slut och jag var alldeles sladdrig och då tänkte jag att jag skulle kräkas, men jag kom faktiskt igen lite på slutet och körde bra det allra sista, men sen var jag så slut att jag knappt kunde strecha, mina armar och ben bara skakade.

Inför fest med temat nörd år 2007.

När jag kom hem väntade lägligt nog ett sms från en gammal jobbarkompis som undrade om jag inte villa vara med och springa blodomloppet, så jag sa ja. Det kändes som en lagom mativationshöjare, och i värsta fall kan man ju gå i fem kilometer. Sist jag tävlade i löpning var på en friidrottsdag i sexan i mellanstadiet, men då vann jag faktiskt 800 m och kom 3:a på 60 m av alla tjejer i 5:an och 6:an. Första och näst sista gången jag tävlade var året innan och då tror jag att jag kom 2:a på 800. Sen råkade jag ju va med om diverse trafikolyckor och grejer så sen blev det inget mer av det, men jag tror bestämt att jag har en ganska stark tävlingskänsla när det kommer till just löpning, i alla fall då jag har en chans.

Foten 2.0 för övrigt, den verkliga anledningen till allt slöeri och missbruk av fysisk kondition, funkade hur fint som helst. Kände inte ens någon skillnad mot den andra foten. Det är riktigt awesome det.

Veni vidi vici. 🙂

Den lilla svarta.

Den lilla svarta á la 2007.

Jag fick nyss veta att temat på klubbverksfesten på fredag är brat. Inte helt lätt tema om man skoja till det och fortfarande behålla sin värdighet. Fast vem bryr sig om värdighet? Jag vill ju bara vara snygg. Jag satte igång och testade lite kläder och det slog mig att min lilla svarta kanske vore nåt, man kan ju göra ganska mycket med en sån. Problemet var dock att de gånger jag provade den i höstas så satt den inte helt okej, jag har faktiskt tänkt någon gång att jag borde försöka gå ner i vikt så att den passade igen, du skulle jag vara nöjd. Och tro det eller ej men den satt perfekt. Så jag tänkte att jag testar den andra lilla klänningen jag har, som jag bara använt en gång, just för att den är så liten. Och den passade också! Så det får bli den, den är även lite mer ironisk. Jag förstår inte hur jag kunnat bli så smal. Visst har jag ätit mindre men jag har ju inte gjort så mycket heller. Har ju knappast blivit all den träningen jag hade tänkt mig. Men det är väl bara att le och vara glad när det går som man vill. Nu tänkte jag faktiskt gå och simma. Bai.

Love & Marrige.

Ändrade preferenser. När jag gick i mellanstadiet blev jag kär för första gången, bortsett min fästman Tommie som jag pussade på toaletten på dagis två gånger. Det var nog då jag kom till insikten att det var bra att ha en pojkvän. Om man hade en pojkvän var det liksom en bekräftelse på att man dög till, att man var normal. I högstadiet blev det ännu tydligare, eftersom jag inte var något socialt geni precis och inte hade så många vänner. Som tur var räddades jag länge av det gedigna hästintresset och faktumet att jag faktiskt hade en egen häst som tog upp ganska mycket av min tid. Men känslan var ändå att om man bara hade en pojkvän så var allt bra, ens liv kunde inte vara riktigt dåligt bara man hade en pojkvän. Ingen av mina kompisar hade pojkvän men det brydde jag mig liksom inte om, så länge jag inte hade pojkvän så var jag inte tillräckligt bra. Detta gjorde förstås att man alltid sökte efter en och sen när jag väl blev i hop med Stefan så var ju lyckan total och trots att vårt förhållande funkade dåligt så fanns ju inte riktigt alternativet att göra slut. Tillslut så tog det ju slut ändå, efter 7 månader, 1 vecka och, 2 dagar. Det kändes som om jag blev dumpad, fast det nog egentligen var ett gemensamt beslut, jag tror att han var ledsen precis som jag.

Den här känslan av att ha en pojkvän till varje pris, den har följt mig sen dess ändå tills nu, eller nyss. Jag vet inte om det var mitt förhållande med Mattias, som var väldigt bra, men som jag faktiskt gjorde slut på ändå, eller om det bara är jag själv som utvecklats åt ett helt nytt håll av mig själv. Men nu vet jag inte längre om jag vill ha ett förhållande. Och jag vägrar att anpassa mig, som jag gjorde helt slaviskt förut. Det kanske krävdes ett bra förhållande för att jag skulle inse att det ändå inte är det jag vill ha? Eller så har jag uppnått den grad av självsäkerhet och social kompetens som jag saknade förut. Nu vill jag ha makt, jag vill inte vara den mesiga flickvännen som alltid gör sitt yttersta för att hon är så rädd att bli dumpad. Jag vill samtidigt ha en pojkvän som gör så bra saker för mig att jag gärna anstränger mig för hans skull. Vi måste ha fantastiskt sex, utan det så blir det inget. Jag vill känna att han ser mig och älskar mig för den jag är. Och så måste vi ha roligt. Förut sökte jag efter trygghet, med det gör jag inte längre. Och kanske är det det som får mig att göra dumma ogenomtänka val, trots att jag vet att de är just dumma och ogenomtänkta. Jag tror inte att kärleken är blind, men jag är säker på att man blir tvärblind när man är tillräckligt kär.

2000

1, 2, 3, Hopp?

En gång är ingen gång, två lika med noll, men tre gånger är verkligen tre gånger för mycket och efter fyra så är det helt kört. Jag önskar att jag vore bättre på att neka mig själv, jag är helt kass faktiskt. Jag har svårt att säga nej när jag vill säga ja, bara för att det vore smartare i längden. Jag känner mig inte så smart längre, fast det här problemet är livslångt.

Men vad har jag lärt mig under 2009 då? En liten summering är kanske på sin plats så här före semester och nyår.
Jag har lärt mig att skaffa vänner, och att jag kanske inte är så jäkla social som jag önskar att jag vore. Att det inte bara är fördelar med att ha en massa vänner, det tar mycket tid, många av dom är dessutom rätt tråkiga, men några är fantastiska. Jag har slutat vara naiv och jag är inte bitter heller, man skulle kunna uttrycka det som uppgivenhet eller likgiltighet inför människors pålitlighet och kärlek. Jag har blivit bättre på att prata. Jag har blivit sämre på i princip allt annat, förutom möjligtvis att festa. Jo jag har blivit bättre på att bli arg också, blev det nästan aldrig förut men nu händer det nästan en gång i månaden. Jaja! Jag har lärt mig att ragga också! Det är väldigt användbart när man är uttråkad och sugen på lite action. LOL

Har det varit ett bra år?
Japp, om man blir av med en närmast flerårig depression och dessutom får fler vänner så måste man nog se det som ett bra år. Tack och lov, de tidigare åren var ju rätt värdelösa och tidvis plågsamma.

Blir 2010 bra?
Ja det hoppas jag verkligen. Jag hoppas att jag är på väg åt rätt håll nu och att 2010 kan blåsa lite mer vind i mina segel så att jag får lite fart. Jag behöver prestera för att inte fastna i det här ingentinget, så jag hoppas att jag lyckas med det. Jag hoppas att jag får lite motivation. Fyller ju faktiskt 25 och blir ruskigt gammal och då måste man ju kunna ta ansvar för sitt liv. Just det.

Prata.

Jag hittade ett gammalt inlägg från den gamla bloggen. Det här med att prata liksom, visst det är bra ibland, men egentligen är det så fantastiskt? Jag lärde mig prata bara för att inse att det jag gillar bäst är kroppsspråk. Orka prata. Snappade upp ett citat ”säg inte att du älskar mig, älska mig istället” just så. Man kan säga att det kan vara svårt att tolka kroppsspråk, men när man pratar så kan man ju bara blåljuga. Eller så kan det bli, som jag upptäckt ganska ofta på sistone, missförstånd för att man uppfattar världen så olika. Just nu är jag i alla fall ett stort fan av kroppsspråk, min kropp är dock ganska otränad men den lever åtminstone. Jag är dessutom, skall tilläggas, dålig på att prata, det faller sig liksom inte naturligt, även om jag kan ha pratiga perioder, därför är det mycket enklare med kroppsspråk, framförallt om man hittar någon som är precis lika en själv, då är det riktigt bra faktiskt.

Aldrig nöjd

Åh. Jag bläddrar i min gamla blogg och det slår mig, ironiskt nog, att jag vill vara som då. Ung och halvförstörd bara, för två år sedan. Det fanns fortfarande saker man inte hade upplevt, nya saker, spännande saker. Nu finns bara vardag. Allt har man upplevt förut och hunnit bli bitter på. Det ligger en ”vad var det jag sa”-känsla över nästan allt. Ingenting känns och det man skulle kunna känna, som kärlek till exempel, det törs man inte ens tänka på för det gör ju så förbaskat ont och man vill ju inte förlora sin stolthet. Dessutom tror man att man vet vad alla är gjorda av och att undantag inte finns och att chansen att hitta någon som allt funkar med, samtidigt som man är upp över öronen kär, den är så nära noll att det inte är någon idé att ens försöka. Fast låtsas kan man ju alltid, så länge man ser till att känslorna är i tryggt förvar i sin lufttäta kista.

Look back in

Eftersom jag plötsligt inte alls var trött längre så fick jag ett infall att titta lite i backspegeln. Exakt ett år tillbaka.

20 Nov 2008

Deepthroat.

wtfImorgon är det dags. Klockan 9.20 skall jag infinna mig på Elisabeth sjukhuset för att svälja slang. Stina berättade massa äckligt om det idag, men om jag inte tänker för mycket på det så tycker jag nog det ska bli spännande. Gastroskopi, vet inte hur många gånger jag nästan råkat säga rektoskopi men kommit på mig i sista sekunden. Jag tänker mig att det är lite som när man var liten och svalde spagetti som man höll i och sedan drog upp igen. Fast jag antar att det är lite värre.

Känslor är lustiga. Jag trodde att mina bara hade eget liv åt det negativa hållet nu för tiden, men det kanske inte är så. Allt är lite underligt.

Det finns en sak som är bra med att ligga längst ner, allt positivt känns så jävla mycket bättre, i alla fall om man har vett nog att ta det till sig. Jag önskar jag vore bättre på att uppskatta allt bra hela tiden inte bara när jag känner mig ensam, övergiven och värdelös.

Sleep Alone

What’s with you fowks why aren’t you watching TV? Blä.. jag har tappat fokus. Kommit halvvägs på min uppsats och allt gick som på räls men nu sitter jag fast. Var tvungen att sova lite också, för jag blev sjukt trött bara. Helt olikt mig att vara sådär trött och på kvällen! Kanske håller på att bli sjuk? Nej jag blir inte sjuk. TV ska det handla om ja. Jag är kanske lite anti TV, har ju faktiskt ingen här i mitt hem och jag saknar det inte heller. Men jag har ju ändå haft mina perioder jag med, men jag antar att jag gillar att vara obunden, att följa en tv-serie är inte att vara obunden. LOL Nej men det blir liksom en grej till som tar tid och jag lägger all den tiden på att sitta här vid datorn istället, inte för att det är bättre men det är roligare tycker jag, aningen mindre passivt. Jag kan ju skriva en massa i bloggen liksom, om saker som händer, eller inte händer, fast mest hur jag känner, även om jag har slutat ta mina känslor riktigt på allvar. Jag tror känslorna har märkt det för dom är ganska passiva, förutom dom jag tycker om, som glädje. En dag kanske jag skriver en bok, memoarer, med en LOLcat på framsidan, eller ett marsvin.

Det ska bli skönt att åka till pappa i helgen, komma bort lite och göra något annat än att festa, inte för att det är tråkigt, men en helg off är alltid bra. Om man är hemma vet jag faktiskt inte vad man ska göra om man inte festar och inte jobbar på uplands, tragiskt men sant. Jag borde verkligen ta upp något gammalt intresse, typ ridning, men det är så jäkla dyrt. Har hört att det finns ett katthem i Uppsala, kanske ska söka upp det, för jag kan ju inte ha nåt djur här hemma. Eller börja spela brädspel som en riktig uplänning, synd bara att det är så tråkigt. Mejas nya album har kommit, nu vet ni det ni som har spotify premium. Fast nu kom jag ju på att jag ska ut med syrran på lördag, antingen i Mariestad eller Skövde, fast det lär ju bli en helt annan grej än här. I riktiga världen.. uhhhu.. läskigt.

Men nu är klockan två så nu måste jag försöka plugga lite. Vår bästa tid är nu…

In the Good Old Days

In the Good Old Days