Omen

Jag har insett att erfarenhet gör en smartare, när det gäller saker som att veta att om man slarvar med sömn och dylikt så kommer man få ta igen det sen. Det gäller inte bara en själv utan även andra. Man känner liksom på sig när planer kommer gå i stöpet och ibland blir man till och med sur innan återbudet ens har kommit. Surhet med framförhållning. En annan sak är relationer, fast där är det totalt katastroftänk alltid så oftast blir det faktiskt inte så illa som jag tror, att de hemskaste hemska sakerna händer. Jag är inte svartsjuk, mer än kanske en aning, men tvivlar ständigt på förhållandets hållfasthet. När något ändras så blir jag genast kallsvettig och tar kevlarvästen på själen. Är inte direkt utagerande utan tiger tills allt blir bra eller ännu sämre. Ensam är stark, vilket är en lögn men på sätt och vis också sant. Erfarenhet gör en bitter, om man inte bara haft goda erfarenheter förstås, men det är det väl kanske ingen som har. Jag tror att det finns en gräns för var bitterheten tar över, den är nog i och för sig olika hos olika människor, men när den väl passerats så är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka att allt ändå kommer gå åt helvete.

 

Annonser

Better off alone

De säger att vänner är det värdefullaste som finns. De säger att den som har många vänner är den som är rikast. De säger att kärleken växlar men vänskapen består.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland känner jag att jag är gladare ensam. Åtminstone bättre själv än med vissa så kallade vänner. Jag har så många gånger känt att en vänskapsrelation tagit mer av mig än vad den gett, om och om igen. Är det värt det då? Ska man göra allt för vänskap? Jag har alltid fått höra att det är så hemskt att vara ensam, jag har alltid trott att det har varit fel på mig när jag inte haft några vänner, att man till varje pris måste ha så många vänner som möjligt. Då blir man lycklig.

Men jag har lärt mig att man kan bli lurad av vänskap, precis som kärlek. Människor är nästan alltid manipulativa, vare sig de vet om det eller inte. Så det är bäst att vara kritisk, och självisk, precis som med kärlek. Man ska inte vända ut och in på sig själv för någon, för oftast får man inget tillbaka och då slutar det alltid med att man blir bitter och cynisk. Den värsta egenskapen man kan ha är ett samvete, det gör en till ett enkelt offer för de skrupelfria.

De vänner som stannar trots att man gör det man själv känner för, de som inte glömmer bort en eller exluderar en, de är de som är riktiga vänner. Kanske.

Och trots att jag är kräsen och kanske lite lat, så har jag många underbara vänner, vänner som jag har på mina villkor.

Glöm allt du lärt dig

Bob Hund-dag som sagt.

Bob Hund – Glöm Allt Du Lärt Dig, från skivan Stenåldern kan börja.

Jag blir så arg på människor som säljer och vidarebefodrar reklam för alternativmedicinska preparat, på facebook. Man trodde ju att de visste bättre, jag vill inte vara vän med dem som tror på sånt. Och så är jag det ändå. Alltså alla får ha sina åsikter, alla är fria att tycka vad de vill. Men när de försöker sälja på en saker som de påstår är livets elixir i princip trots att det är just alternativa preparat. Det finns en anledning till att det heter just alternativ medicin, det är för att det inte finns något bevis för att den funkar. Den finns för att de som har problem, som inte sjukvården kan hjälpa dem med, för att det inte finns hjälp mot allt eller för att det kanske kräver att personen måste göra större livsstilsförändringar som hen inte vill/kan göra, ska kunna slösa en massa pengar på saker som någon slagit i dem att det funkar. Sen är det ju inte omöjligt att det kan ha effekt för just dem, placebo är en mäktig komponent, men det som jag hatar är just att de som säljer det försöker få vetenskapen att se ut som ett skämt. Och för att det kan lura vissa till att inte söka adekvat hjälp för sina problem utan slösa pengar på skit utan att bli bättre. Det är som religion fast värre.

Jag ska fan bli forskare.
Tack och gonatt.

”Ceiling Cat is watching you masturbate”

För övrigt

Förutom att jag gjort en massa saker så har jag haft ett sjujäkla humör. Jag har varit lättretad så det är helt fantastiskt och jag har nästan fått ett par riktiga utbrott. Ingenting har dock krossats och det värsta var nog att jag skrek ”jävla kärring” åt en tant som var dum, jag satt som tur var på en cykel och kunde snabbt avlägsna mig från platsen, jag hade dessutom bråttom till jobbet. Nu tycks det mig som om det var helt absurd pms för sen fick jag mens och  efter det tror jag att jag varit rätt glad. Verkar dock lite orimligt att jag skulle haft pms i typ två veckor så jag gissar istället på att jag varit glad för att jag haft en helt fantastiskt helg. Trots att jag skaffat mig brännblåsor på låren och inte hunnit med alls allt som jag borde gjort. Men kvällen på slottet var jättefin och julklappsshoppingen med Annie var mysig och älsk har varit superbra. Och imorgon kommer ju Maria! Åh vad jag känner mig glad och förväntansfull nu! Som om det är julafton hel veckan! Fast på torsdag ska jag ju till tandläkaren och sen åker jag iväg. Om tiden ändå kunde stanna på onsdag.

Pöss

Skrik ut det!

Nu har jag postat reklamationen till flygbussarna. Borde gjort det tidigare, men jag förstår nu varför jag inte det kommit mig för. Så mycket känslor, så mycket ångest, för en sådan sak. Jag vill bara skrika och slå sönder saker när jag tänker på det. Måste verkligen ärvt min fars gener för ilska, inte för att han brukar slå sönder saker, men arg kan han bli.

Nu ska jag sova och i morgon kommer min kyl, annars jävlar.

Puss, god natt och en smäll på käften.

En sån DÄR dag.

Jag börjar nästan förstå hur det är för Annie en gång i månaden. Idag är jag nämligen som ett stort monster på insidan. Min stubin är max 1 µm och nyss ville jag nästan börja gråta när jag fick tillbaka min förbannade labbrapport igen. Nu med ett ”tryckfel”. Vad fukking vill dom att jag ska göra!! Hur viktig kan en liten molekyl vara? Och kommer ett litet minus på fel ställe göra så att jag inte kommer förstå någonting av kommande kurser? Antingen så kan man säga att han är snäll, som inte tvingar mig göra om hela labben, eller så kan man säga att han är helt överdjävlig som hänger upp sig på en liten detalj och inte förklarar bättre vad han vill att jag ska förstå. Har inget att jämföra med så jag får hantera min exploderande ilska och frustration på egen hand. Men det känns inte som att jag skulle fått ut någonting av att göra labben en gång till och jag vette fan om jag fått ut någonting mer än psykiskt lidande av detta skickande fram och tillbaka.

Jag känner seriöst för att skjuta mig i huvudet när det är som värst. Bara få slut på det liksom.

Och som om inte det vore nog så är internet så kasst så till och med spotify hackar och alla sidor tar en evighet att ladda. Tack för det 3.

Placebo – Fuck U

Fuck off ‘n die.

 

Humöret och jag

Saker jag kan bli arg av (även när jag inte har hormonrubbningar eller humörstörningar):

När man måste se snygg ut men magen är som en ballong, av någon anledning kan jag bli grymt arg då.

Av att vänta på någon, speciellt killar, har liksom fått inpräntat sedan barnsben att man absolut inte får sitta och vänta på en kille, så därför blir jag nästan på dåligt humör automatiskt om jag blir tvungen att vänta.

Gnäll, folk som förstorar upp sina fjuttproblem till enorma proportioner och ältar dem forever, dem vill jag bara skjuta rakt av. Ingen annan än du bestämmer hur ditt liv ska vara så ta dig samman och gör något åt dina problem istället för att gnälla.

Oförståelse, när något verkar fel men ingen förstår. Till exempel om läraren på en kurs inte bryr sig ett skit och kursledningen inte alls lyssnar när man lägger fram vettiga argument.

Men nu ska jag göra ett nytt försök att möta världen. Wish me luck!

Den yttre vs. den inre resan

Åh vilken fantastisk dag det är idag! Det började med en viss svårighet att hitta rätt busstation, var lite rädd att jag skulle missa bussen, men jag hittade rätt i tid, trodde jag. Det var bara det att bussen inte var i tid, eller det kom ingen alls. Jag och de andra två som skulle till flygplatsen stod och försökte komma fram till flygbussarnas extremt sega kundtjänst. Till slut fick vi beskedet att det skulle komma en taxi alldeles strax. Det var då en timme kvar tills mitt plan skulle gå och vi hade väntat i ca en halvtimme. Vi väntade, ringde igen, samma besked, jag ringde Pom som kom direkt, men precis samtidigt kom också taxin, som jag trodde skulle gå direkt, det gjorde den inte. Satt i taxin och försökte hålla mig samman, sprang in på Sturup, slet ur hårspray och hudcreme ur väskan, sprang vidare, kom fram, bara för att se hur landgången drogs in. Två minuter tidigare och jag hade hunnit. Pang! Jag skrek rakt ut i frustration, kastade min väska i golvet, sprakade, kastade vad jag kunde få tag i som inte var min mobil, skrek och svor lite mer. Men det fanns inget att göra, förutom att ta reda på hur jag nu skulle ta mig hem. I skrivande stund har jag bokat en biljett med Malmö Aviation klockan 14.55 för 1144 kronor. Anledningen till att jag känner mig skapligt lugn och glad är för att när jag kollade bokningsbekräftelsen på mailen så hade jag även fått ett mail från min kemilärare med tentaresultat och jag hade klarat mig! Tror aldrig jag blivit så glad för ett tentaresultat i hela mitt liv.

Jag hoppas ju givetvis att flygbussarna kommer ersätta min flygbiljett eftersom de fukkade upp allt, jävlar vad jag ska stå på mig! Men 1144 känns inte som en lika stor katastrof nu när jag vet att jag kommer få csn. Annars hade det varit väldigt tråkigt. Och så självkänslan av att faktiskt ha klarat 7,5 poäng högskolekemi. Det är nästan så att man tror att man faktiskt kan nåt, att man inte är helt useless.

Så idag har jag inte bara åkt taxi och snart flyg utan också humör-berg-och-dal-bana, inte konstigt att man har lite ont i magen.

Det händer inte ofta men ibland blir jag jävligt förbannad

Tur att jag hade sovit på bussen och ätit middag innan jag kollade mailen för andra gången idag. När jag kollade första gången höll jag på att explodera på det jävla satans kuk, så kallade universitet jag går på. I augusti finns det en dag för omtentor, så om man har två omtentor så måste man göra båda två på samma dag, på samma tid som det tar att göra en. Och tydligen är det fullkomligt omöjligt att fixa två tenta tillfällen. Jag vill bara kräkas för jag blir så arg. Jag hatar SLU, att de blir rankade som ett av sveriges bästa universitet är som ett skratt rakt upp i ansiktet när man gråter och känner sig förnedrad. Nu när jag tänker på det igen känner jag hur det börjar bubbla av ilska i mig. Och så den jävla kursledaren, honom ska vi inte ens tala om. Visst att det bara är mejl med om han bara hade visat ett endaste pikogram av medkänsla så hade jag kanske bara blivit hälften så arg, men han är en känslodöd sociopat och jag är helt säker för det här är inte första gången jag mejlar honom och möts av samma totala likgiltighet, inte ett ord om att han tycker det är synd att det är så här eller som det var sist då de fukkade upp schemat och flyttade på obligatoriska lektioner som senare visade sig vara helt meningslösa medan jag missade två dagars jobb. Men inte ett uns av förståelse eller ens en ursäkt för att de är totalt inkompetenta på att kommunicera, samarbeta och lägga scheman på det där stället. Jag blir så trött och ännu mer arg. Cp-universitet.

Skyddsmekanismer.

Jag insåg för någon dag sen att anledningen till att jag blir så arg, som förra helgen till exempel, är för att skydda mig från att bli besviken. Att jag inte kom på det direkt! Jag hatar ju verkligen att bli besviken men gillar nästan att bli arg, så det är ju en bra lösning, kanske. Jag blev lite arg igår igen, fast bara lite. Sen blev jag bara karatefull och gick hem. Jag trodde inte jag kunde bli sådär felfull längre. Alltså vi snackar årets snefylla. Men när jag vaknade hade jag fått ett jättefint sms så jag kände att allt inte var helt fel  ändå, förutom att han inte var här förstås.

Men nu måste jag ta mig samman och göra mig i ordning för det är ju ikväll festen är. Hurra.. Typ.. men lite rutin får man väl ha! Jag anropar Party-Pau! Now is the time to rise and shine!

KTHNXBAI

Abstinens.

Jag har bloggabstinens! Jag brukar inte ha det men nu kan jag bara inte låta bli att skriva lite. Är inte så arg längre, bara irriterad och betänksam. Och jag blir så trött på att.. ja vad är det egentlige jag är trött på? Vad är det som gör mig så arg, fundersam och irriterad? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det är värdelöst, värden är så full av värdelöshet. Kassa människor som bara gör en besviken. Värdelöst. Jag ska börja säga nej, enbart för att undvika att känna att jag är den som alltid säger ja, att det aldrig är upp till mig, att det alltid är någon annans val. Jag hatar det, jag vill också få välja ibland. Så jag ska försöka säga nej. Mitt liv är ju bra som det är, jag behöver inget mer.

Lily Allen – Not Big

Och apropå det, mitt fantastiska liv, så drömde jag om Sumo i natt. Jag drömde om honom och en massa andra katter, bland annat en tjejkatt, och några kattungdomar som på nån vänster var släkt med vår gamla katt Pluto. Ja det var en massa katter. Jag tror jag  var tvungen att skydda Sumo också för en av kattungdomarna försökte bita honom hela tiden. Sen vaknade jag och så kom riktiga Sumo och la sig på den andra kudden och var supergosig. Det är lycka.

Pluto

My red eye cast no shadow.

Jaha, så var det väl klart att mitt ena öga skulle vara lite rött och svullet just idag. Varför? Har jag gått och blivit pollenallergisk eller har det flyttat in en tomte under sängen som kryper ut på nätterna och pokar mig i ögat? Vavava?! Jag får ta lite knark och se om det hjälper.

Jag tänker ofta på mig själv, inte i form av bra eller dåligt utan mest ur olika vinklar, jag liksom ifrågasätter mig själv. Det började någon gång i högstadiet då jag började undra vad det var för fel på mig, jag gjorde ju uppenbarligen fel. Varför skulle annars mina två kompisar jämt säga att jag hade fel? Det var en dålig idé att börja tänka så, men det förstod jag ju inte då. Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt börjat respektera mina egna känslor. Först lärde jag mig att bli arg och nu har jag även lärt mig att kontrollera den och uttrycka den på ett sätt som gör mig nöjd. Nästa steg blir väl andra känslor, som är lite svåra att sätta namn på, men jag har insett att det inte bara är andras känslor som är viktiga utan även mina. Men jag är fortfarande kass på att uttrycka mig, i likhet med resten av min familj, men man kan lära sig allt!

Au revoir!

These streets are still warm.

Jag är bitter därför att… nej okej jag tar en rast från gall spyendet. Jag är ganska bra på att vara elak, jag har nog alltid varit det men inte riktigt vågat visa det. Men nu anser jag att om någon förtjänar det så får jag hata på bäst jag vill. Man ska ju göra sådant man är bra på, men kanske inte varje dag.

Jag borde plugga matte men istället har jag fikat med Staffan, promenerat och målat naglarna. Jag är så omotiverad att jag skulle kunna dö, eller supa mig redlös och hångla med främlingar. Hittade ett cigarettpaket i min brevlåda idag med en liten lapp från Chris, som överlät sitt ansvar till mig som ickerökare. Ibland önskar jag att det fanns fler roliga, fast dåliga saker man kunde göra när viljan att göra dumheter är stark. Som det är nu så har jag bara spriten och sexet att ta till. Men jag kan bara inte testa rökning, det finns liksom inte på min karta, inte knark heller. Jag antar att jag är lite för nöjd, uttråkad och bortskämd. Så dålig tajming på all den här solen och värmen också, den gör en inte direkt sugen på timmar av matteplugg.

Jag hittade den sötaste bilden på Daily Squee, en helt galet söt sida, lite för söt antagligen. Men ibland är det okej att bara få gotta sig i söta djurbarn, jag är ju trots allt en stor djurälskare och djurbarn är ju så galet mycket sötare än människobarn. I has a Teddy?

Sova sova säng säng säng..

Sov 14 timmar mellan onsdag och torsdag. Var helt slut redan vid 11 och stupade, tänkte att jag skulle komma upp tidigt, men när klockan ringde efter 8 timmar så var jag inte alls klar. Kom upp strax innan 1. Sen var det ju Uplands för hela slanten och ärtor och våfflor och ost. Sen tänkte jag sitta kvar och plugga och det gick sjukt dåligt. Drack tre koppar kaffe, hängde med några polare i svantes, som passande nog pratade engelska, och sen gick jag hem och fortsatte försöka ett tag, sen vilade jag och sen åkte jag till tentan till 8 och det kändes okej. Fast jag har faktiskt ingen aning hur det gick.

När jag kom hem kollade jag mina saker på nätet, inklusive banken och jag höll på att gå i bitar på grund av min far. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han är den snålaste och mest egocentriska person jag känner. Och det värsta är att det inte går att prata med honom, för han kan inte lyssna och om man berättar något om sitt liv så har han oftast glömt det till nästa gång. Men ändå tror han att han vet saker om mig och mitt liv. Så nu har han tydligen bestämt sig för att jag måste lära mig att klara mig själv, vilket jag ju bara gjort i drygt 4 år. Så därför är han tre gånger snålare än vanligt trots att jag ändå jobbar för slavlön för att gå runt, för att jag inte vill ta lån. Men tydligen så ska jag straffas för det så min julklapp blir 500 kronor, samtidigt som han åker till kanarieöarna, planerar utbyggnad av huset, köp av sportbil och spontanköper en dyr kappa till sin fru utan att ens kolla på prislappen! Vad har jag gjort för fel? Varför är jag inte värd sådana presenter som han ger henne? Åtminstone något som inte känns som ett skämt eller ett hån. Jag blev så arg att jag knappt kunde somna trots att jag hade varit vaken i 23 timmar. Fick verkligen anstränga mig för att tänka på något annat.

Jag må ha världens bästa mamma, men min pappa är gjord av bajs.

The Calculation

Elva minus sex är lika med fem, som är det antalet timmar jag lyckades sova i natt, eller i morse kanske man ska säga. Tog ju en kopp kaffe till sista halvan av uppsatsen och visserligen gick ju den bra men sen var det helt omöjligt att sova. Sen skulle ju Tove och Elin komma hit och vi skulle prata om vår muntliga grej vi ska göra i skolan på onsdag, som tur var blev det framskjutet till 11 men jag hade ju ändå klockan på 9 och znoozade mest. Sen var det ju ärtorna och det såg ut som skit och alla verkade lite småsura. Jag vet inte riktigt när det slog över men plötsligt blev jag skitsur på allt och alla. Minsta lilla snedsteg från någon och jag kände hur det började hetta. Vet inte varför det blir så här, men det har hänt några ggr på sistone och det är inte så kul. Kan ju inte direkt släppa ut det heller för jag vet att det inte är rimligt. Men jag klarar inte heller av att verka oberörd. Det är verkligen inte lätt. Nu ska jag gömma mig ett tag och göra sånghäfte och läsa bok så kanske jag blir snäll tills imorn. Bai.

Under The Iron Sea

Blä.. jag är så sur. Man skulle kunna jämföra med mensvärk tror jag. Och inte nog med att ryggen värker utan magen känns alldeles uppblåst också. Blää blä blä… Ett tips är att inte prata med mig nu. Men mamma sa att det kan vara urinvägsinfektion, vilket inte låter helt orimligt, men får mig att hata att vara kvinna. Som tur var så ska jag till studenthälsan strax så jag kan göra ett urinprov.

Blä..

Live and Learn

Ibland måste man tyvärr fundera på problem som man förskjutit. Jag har omedvetet uppfunnit nya strategier för att hantera jobbiga saker. Jag är inte jättebra på att förtränga, men jag har lärt mig att hata och ignorera, vilket funkar väldigt bra så länge någon inte kommer och säger att de inte står ut med att bli hatade. Då måste man ju kanske se över det hela, men jag är kolosalt långsint, vare sig jag vill eller inte. Kanske är det gamla troll som ligger och möglar där under, som gör att jag har en så stor reserv av hat att ta av.Vissa saker ligger bortom mitt förstånd

Jag brukade verkligen inte hata förut, inte såhär. Men det är mycket som inte är som det var. Men nu borde jag nog sova innan jag förgås av mina egna grubblerier.

Saker att inte göra med mammas skrivare.

Att slå på den, alltså trycka på knappen, det är okej, den spinner ett väldigt tag och sen står det Redo!. Men där slutar det roliga. Jag har försökt skriva ut på den tre gånger och en gång lyckades jag faktiskt, efter mycket om och men. De andra två gångerna, vilka faktiskt råkar vara midsommar, förra året och i år, har jag, efter mycket svett och tandagnisslan, fått se mig besegrad. Den är från helvetet. De på dataföretaget som installerat den, förmodligen för dyra pengar, måste också vara från helvetet. Lägg där till två helt datorinkompetenta 50+:are, som inte ens minns adressen till sina egna mailadresser, så blir resultatet bajs. Ingen verkar vilja ta tag i problemet heller, så sjukt ineffektivt så jag blir knäpp. Om man har dyra, användbara saker, så ska man väl försjutton kunna använda dem! Jag orkar inte ens tänka på det. God natt.