The Pain of Aging

Det slog mig här om dagen att det nog faktiskt är oundvikligt att undvika kroppens åldersförändringar. Även om en tränar som aldrig förr. Det känns lite bittert för jag är en perfektionist och i och med att min kropp förändras så kommer jag kanske aldrig känna mig sådär snygg som jag gjorde förut. För jag har testat att gå ner i vikt bara, och det gjorde mig inte nöjd och nu tränar jag ju mer än någonsin, men sanning att säga så blir jag nog inte snygg av det heller. Vissa saker blir givetvis bättre, rumpan har blivit lite fastare, hållningen kanske lite bättre och jag håller vikten trots att jag äter ganska mycket av allt. Men den där wow-känslan verkar inte vilja infinna sig längre. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag allt tydligare påminns om de egentliga fördelarna med träningen, vilka är att hålla kroppen frisk och stark. Efter ett två veckors uppehåll brukar jag ha stickande och skärande smärtor i ryggen och nu senast så överansträngde jag en axel och fick ont ända ut i fingrarna. Dessutom blir det ju svårare att sova och man blir förstoppad. Och jag är inte ens 30. Dessutom har jag nu fått diagnosen rosacea och mina ögonbryn har på något mystiskt sätt nästan försvunnit och måste nu mer målas dit.

Ibland är det svårt att inte känna avund till dem som begåvats med perfekta kroppar, hud och hår. Eller till dem som bara helt enkelt utgör en snygg helhet. Alltså dem som inte är pinnsmala utan snygga med kurvor, de som ser snygga ut i sin stil. Jag är varken smal eller tjock varken kurvig eller helt utan form. Mina största komplex är mina lår, som innehåller en massa muskler, men utan att se vältrande ut, och min framsida. Förhållandet mellan bröstens storlek i relation till midja, höfter och mage är för mig inte tillfredsställande. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra det bättre utan operation heller för bantar man så blir ju brösten mindre och den där lilla kudden på magen försvinner ju aldrig oavsett hur bra magmuskler man har. Dessutom tror jag inte att det går att göra midjan proportionerligt smalare än resten av kroppen.

20131125-134410.jpgMen jag misströstar ej i oändlighet. Nej, som feminist måste en vara stolt över sin kropp oavsett. Jag har ju inte valt den här kroppen och det verkar ganska dumt att lägga ner oändligt mycket tid och pengar på att försöka förändra den när jag inte hade tänkt livnära mig som skönhetsdrottning eller fotomodell. Jag vill inte ens stå på en scen. Enda anledningen skulle vara att tillfredsställa mig själv när jag ser mig i spegeln och då är det nog enklare att jobba med insidan av huvudet så att en kan acceptera situationen som den är. Det finns ju uppenbarligen andra som tycker att jag duger, varför skulle deras uppfattning vara sämre än min? Jag kanske inte älskar min kropp, jag överlåter det till dem och är istället glad över att vara älskad.

Över och ut

Annonser

Ljust, fräscht och hur trevligt som helst

Förra veckan hade jag två bostadsmäklare här, två unga tjejer som jobbar med service. Valet kändes ganska viktigt, för en dålig mäklare kan ju vara förödande. Både för priset och för man måste ju känna sig bekväm, eftersom man har ganska mycket kontakt och så. Kemin måste finnas. Jag visste redan innan att jag förmodligen inte skulle vilja ha en äldre man, tankarna på att ta samma medelålders kvinna som jag köpte av fanns, mest för att hon var en så aktiv mäklare, det kan ju vara bra när man köper sin första lägenhet.

Men till dessa två tjejer som till slut kom hit. Den första blev jag tveksam till redan på förhand, eftersom hennes kollega sagt att hon skulle ringa mig en dag och jag fick vänta ända till kvällen innan hon ringde. Om man vill sälja något måste man vara på hugget, om någon så har Älsk lärt mig det. Ångest känner jag även till, den kan vara helt förödande för ens huggtid. Jag tyckte mig höra ångest, eller åtminstone osäkerhet, och jag kände igen mig. Det finns liksom en anledning till varför jag, förutom för en kort villfarelse, aldrig funderat på att bli försäljare. Ångest och osäkerhet, jag har svårt att stå på mig om någon säger emot, om jag inte tror på det jag gör. Av någon anledning tyckte Sumo supermycket om henne och adopterade hennes knä nästan direkt och låg där och spann förtjust. När hon såg mig i ögonen tänkte jag, det här känns inte bra, jag ville helst titta bort. Och när jag gjorde det, följde hennes blick med. Inte heller ett bra tecken. När hon gick tog hon si inte tid att stänga sin ena stövel. Ytterligare ett tecken på att hon inte alls ville vara här, att hon inte ens ville vara mäklare. Om det bara hade varit det så hade jag kanske gett henne en till chans, men sen var det hur hon lät på telefon, att hon var mer som en försäljare än en mäklare. Det är klart, mäklare är försäljare, men en bra försäljare ska helst få dig att glömma bort vad hen är.

Sen hade vi den här andra, också det en ung tjej, som jobbat två år sa hon. Hon var så totalt annorlunda, en halvtimme efter jag skickat mejlet till mäklarfirman ringde hon. På gränsen till för trevlig, men det kändes liksom äkta, stannade och kelade med katten, berättade att hon bodde i närheten, hade en liten hund och om en hemskt otrevlig katt på en lägenhetsplåtning. Visst var hon också lite osäker, men hon framstod som trygg och säker och kanske det mest avgörande var att hon faktiskt tittade på min lägenhet istället för att bara bry sig om att prata om de proffsiga homestyle-arna som alltid kom och gav råd och om var deras skyltfönster satt. Istället pratade hon om att hon vara den som var mest style-inriktiad på deras firma och att hon även hjälpte till med deklarationen om det behövdes. Jag tänkte knappt på hennes person på grund av allt hon sa, och frågade om. Och idag var det givetvis hon som ringde först.

Det är så fascinerande att människor kan vara så olika. Och på måndag är det min lägenhet som ska upp för plåtning, låt oss hoppas på sol och att Sumo är snäll.

Better off alone

De säger att vänner är det värdefullaste som finns. De säger att den som har många vänner är den som är rikast. De säger att kärleken växlar men vänskapen består.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland känner jag att jag är gladare ensam. Åtminstone bättre själv än med vissa så kallade vänner. Jag har så många gånger känt att en vänskapsrelation tagit mer av mig än vad den gett, om och om igen. Är det värt det då? Ska man göra allt för vänskap? Jag har alltid fått höra att det är så hemskt att vara ensam, jag har alltid trott att det har varit fel på mig när jag inte haft några vänner, att man till varje pris måste ha så många vänner som möjligt. Då blir man lycklig.

Men jag har lärt mig att man kan bli lurad av vänskap, precis som kärlek. Människor är nästan alltid manipulativa, vare sig de vet om det eller inte. Så det är bäst att vara kritisk, och självisk, precis som med kärlek. Man ska inte vända ut och in på sig själv för någon, för oftast får man inget tillbaka och då slutar det alltid med att man blir bitter och cynisk. Den värsta egenskapen man kan ha är ett samvete, det gör en till ett enkelt offer för de skrupelfria.

De vänner som stannar trots att man gör det man själv känner för, de som inte glömmer bort en eller exluderar en, de är de som är riktiga vänner. Kanske.

Och trots att jag är kräsen och kanske lite lat, så har jag många underbara vänner, vänner som jag har på mina villkor.

Saker jag kommit fram till nyss

Att jag är sämst på att vara bäst, att det är bäst att vara snäll, att jag aldrig blir nöjd, att psykologi är sjukt intressant (inte första gången precis), att man måste komma ihåg att anmäla till elbolaget när man flyttar in någonstans, att man kan dricka en flaska vin utan att bli bakis, att jag är glad att det är husdjursagronom jag pluggar till och ingenting annat, att handling betyder mer än ord, att man inte ska ha för höga förväntningar på sin omgivning och att ditt beteende kan vara mycket mer svårtolkat än du tror.

Och det här är lite av det jag hållit på med nyligen:

Bedroom Hymns

Tröttheten är kompakt idag, så kompakt att min humor gått tillbaka till kiss och bajs-stadiet och jag i allmänhet känner mig som 5. Bästaste bjöd på fantastisk kladdkaka för att fira kladdkakans dag och det tillsammans med en stor kopp kaffe förträngde tröttheten ett tag. Så att jag hann hämta del 1 av min hm-beställning, prova den, laga mat, plugga och packa in det som inte passade. Det var 4/7 som fick åka tillbaka, fast en klänning beställde jag i annan storlek. Kavajen passade sensationellt bra och tre toppar fick också stanna. Men ärligt talat så vet jag inte vad jag passar i just nu, måste skaffa mig en ordentlig spegel och komma fram till vad som är bra och dåligt. Alternativt trolla fram supersjälvsäkerhet ur kattlådan. Känns lite som jag hux flux gått upp 5 kg utan att jag märkt det, utan att kläderna blivit för små, mycket mysko. Och godisförbud på det. Jag minns när man var ung och snygg och fick blickar och komplimanger titt som ofta. Nu är det i princip bara Joel som berikar mig med sådant ytligt beröm.

Nu ska vi gå och sova, jag och min pälskling. Nattpuss.

Florence + The Machine – Bedroom Hymns

Biverkningar

Jag tycker det är kul när man märker hur olika saker får följdreaktioner. Som igår till exempel, när jag hade suttit och pluggat statistik i 4-5 timmar så började jag liksom på auto sortera och städa när jag kom hem, jag såg saker som låg fel som jag knappt reflekterat över tidigare och jag behövde inte tänka alls. Det är najs, när saker går av sig självt. Men det samma gäller ju motsatsen, som när man festat och roat sig ganska mycket så är det så sjukt svårt att sätta sig och plugga och det sitter i även när bakfyllan gått över.

Livet är en svår balansgång mellan kul och måsten, eller struktur och kaos, socialt liv och ensamhet, fokus på människor och fokus på papper.

Det är tur att kräftorna alltid finns där i alla fall.

 

 

 

 

Pump it tills du blir alldeles slak

Då var vi igång! Jag och Sofia har skaffat en veckas gratis träningskort på Campus 1477 och tränat vårt första pass, Pump it. Jag var typ skakis efter uppvärmningen, men på nåt sätt klarade jag mig genom passet ändå, det gick till och med snabbt, men sen var jag som en slak banan. Var många kul övningar med skivstång och hantlar på passet. Ska kanske fortsätta med det på friskis sen när jag fixar nytt kort där. När nu det blir, vet fortfarande inte riktigt när jag får csn, men idag har jag mailat en massa i alla fall, hoppas det löser sig.

Det var lite segt att sätta på sig kläderna igen för jag ser inte precis ut som jag skulle önska längre. Jävla glass! Men förhoppningsvis kan jag komma dit igen om jag bara orkar ligga i med träningen och inte faller för glassen allt för ofta. Hatar att det ska kännas så sjukt bra att vara smal och att det ska vara så svårt att hålla sig där. Life is a bitch som jag brukar säga. Sen är det ju en hel del som bara sitter i huvudet också, men man kan ju inte gärna hugga av det heller.

Douch.

Grow up or die trying

Det här känns som första dagen på mitt nya liv. Eller det gamla. När jag var yngre var jag äldre så nu har jag blivit yngre igen, fast äldre. Rätt sak på rätt plats, rätt tanke i rätt bana. Man bygger sin egen lycka och framgång, saker händer inte på auto. Det är dags att se verkligheten utan förmildrande filter, utan luddiga kanter. Det går inte att leva på låtsas i all evighet.

KTHNXBAI

Förkom sig.

Det här med att komma sig för. Jag är väldigt dålig på det. Och det står ju faktiskt i min journal från en neuropsykologisk utredning jag genom gick för X antal år sen att begränsningen av mitt arbetsminne kan leda till svårigheter med att ta initiativ och beslut, om jag inte minns fel, var så länge sedan jag läste den där och det är så många pinsamma fel som hon gjort också, till exempel så tror jag att det står att olyckan hände 88 och inte 98, det är ju faktiskt en jävla skillnad, 3 eller 13 år.

Bäst går det när jag är själv, men det är ingen garanti. Idag sa jag dock nej till social interaktion och gemensamma studier för att åka hem och fixa ”det sista”. Känner mig grymt motiverad till att göra klart nu. Och elektrikern skulle ju komma idag, men han fyller tydligen år och det hade han glömt bort så han fick avboka. Jävla typ. Men han är ju en vän så jag kan inte riktigt bli arg.

På vägen hem åkte jag förbi Boländerna igen för att köpa olja till köksbänken och då hittade jag en chockrosa mopphink som jag instinktivt kände att jag var tvungen att köpa. Förutom gröna saker så har jag en oförklarlig dragning till chockrosa saker. Och vem vill inte ha en chockrosa mopphink liksom? Matchar ju vanishen och allt!

A 2 B.

Snart är det dags för årets summering, jag är sjukt taggad för det, jag har velat göra det sedan ett halvår typ. Det ska bli min bästa årskrönika, det lovar jag. Den ska till och med få sitt eget soundtrack.

Men egentligen hade jag tänkt skriva något om ångesten. För det finns en sak eller ”sak” som är komplett ångest för mig. Eller ibland är det fullständig glädje så att en tår rinner ner för kinden och så att jag känner mig glad i en hel dag. Men ångesten finns där hela tiden och den vill inte ge sig. Den är förvisso mycket bättre men det är ju för att jag hållit mig borta i över två månader, jag trodde den skulle försvinna helt, men jag är förundrad. Imorgon ska jag möta den. Men jag har en bra känsla, det här kommer gå bra.

Lykke Li – Little Bit

Sweet Dreams.

Reading 9 to 5.

Eller ett till 27. Har huggit in på Domestic Animal Behaviour, efter en alltför liten del känner jag att det kommer bli svårt att hinna med den, eller det visste jag väl redan innan, men det är till och med värre än väntat. Så istället grävde jag fram Skjut inte hunden! ur mina gömmor och började med den. Den handlar förvisso om inlärning, men det är ju en del av beteende och det står mycket om olika djur i den. Tänkte att det kanske kan hjälpa något och den är dessutom på svenska och lättläst, faktiskt riktigt intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Pauie ♥ Psykologi. Det var ju under psykologi a som jag köpte den men då hann jag inte med den, i likhet med ganska mycket annat. Drygt att man ska ha tentor släpande, psykologin är väl desamma, då tog jag inga bidrag, men på engelskan har jag två små bajstentor som ligger och skräpar. Bajs.

Nu måste jag verkligen sova. Så jävla kasst att jag totalfukkat min dygnsrytm när jag har tenta klockan 8 på fredag. Men jag är glad ändå, superglad, det vill liksom inte gå över. Fenomenalt!

Ses på andra sidan täcket!

A long, long way.

Jag är glad idag för jag var hor min terapeut och vi pratade i 1½ timme nästan och det kändes bra! Som om någon gett min vilsna själs eka en knuff åt rätt håll på livets hav. Självkänsla. Men det är långt kvar än, långt kvar tills jag kan säga Jag är Pau och jag är fan den bästa Pau’n som finns! och verkligen mena det, när nån annan hör. Men det är kul ändå att känna att det går bra, att det går åt rätt håll. Och sen gick matte-plugget ganska bra också. Fucking yeah på det.

God Natt!

Follow My Ruin

The Understanding måste vara Röyksopps bästa album, så galet bra. Tänk att jag knappt lyssnat på dem på flera år, det ska åtgärdas nu.

För övrigt är det måndag imorgon, men måndag med sovmorgon och en tvist. Egentligen har vi föreläsning men jag ska till psykologen, det ska bli spännande. Får se om det kan hjälpa mig nåt. Just nu känns det som att det skulle behövas och det har det väl kanske gjort ett tag, egentligen skulle jag nog ha gått redan för två år sen, men jag är lite kass på att ta tag i sådana saker. Och den här gången var det till och med mamma som bokade, fast det var mest som det råkade bli.

Nu ska jag återgå till att sova tror jag, har haft ett uppehåll på flera timmar.

Step by step.

Hösten 2008 var jag jävligt bekväm och smal.

Min kropp har börjat kännas bekväm igen. Det har den inte gjort på flera månader. Det är knäppt att man måste ha en speciell vikt för att känna sig bekväm, eller vara under en viss vikt kanske man ska säga. Jag har aldrig någonsin känt mig obekväm för att jag haft för lite fett och muskler under huden. Nu börjar jag känna mig bekväm för att jag gått ner igen, så pass mycket att jag faktiskt börjar bli nöjd naken också. Det är så knäppt. Mest för att jag bara vill gå och gömma undan min kropp annars, trots att det inte rör sig om några enorma skillnader, bara några kilo, som säker syns mer inuti mitt huvud än i andras ögon. Sen lägger man på åldersnojjan på det också så blir det som att vara ung på nytt när man gått ner lite i vikt och motsatsen när man går upp.

Men matte var det ju.

I’ve been looking for freedom

Trygghetssökande. Vem tycker om mig? Kom, kom, kom! Nu, nu, nu! Inte ensam. Inte tänka. Leta efter bra tankar. Bort bort. Tillbaka till hemma. Trygghet. Du, du och du. Kom nära. Tryck bort det andra. Skratta. Inget är på riktigt, allt är på skoj. Livet är ett skämt. Glöm det andra. Bedöva.

In the loop.

Saker och ting tycks upprepa sig. Jag känner mig helt upprymd, som vanligt. Lol. Det är så underligt detta med ångest att man kan gå med det så länge att man tror att det är en del av en, sen plötsligt är det borta och då känner man sig nästan som en ny person.

Hemtenta.

Japp, hemtenta it is. Lite knasig hemtenta dock, bara kryssfrågor och man får göra den hur många gånger som helst. Men den ska vara inne klockan 23 så jag har ju inte massor av tid på mig.

Mor och bror tyckte mycket om indo-pak och ville gärna komma dit igen. Det var ju skojigt, kul att en restaurang driven av utbytesstudenter har bättre mat än de vanliga indiska restaurangerna. Imran, Obaidul och de andra är verkligen duktiga.

Jag måste dock medge att jag haft ganska svårt för mat idag, igen. Jag borde kanske ta tag i det egentligen, typ gå till psykolog eller något, men jag orkar liksom inte och jag vet inte ens om det finns någon chans att få tag i en bra kbt-psykolog genom landstinget, de verkar mest ha psykodynamiker där. Jag är lite anti landstinget, men jag har liksom inte råd att gå till någon privat. Det var enklare förr, när man bodde på mindre ort där mamma jobbade visste allt om vem man kunde gå till och där det tog max 2 veckor att få en tid. Fast å andra sidan så var allt annat sämre där.

Men men, hemtenta var det.

The best choice!

Man kan ju fundera över sina val ibland, när saker och ting känns oöverkomligt svåra. Men ibland är det det valet som verkar lite dumt faktiskt det som är rätt. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Trots att det är svårt och man undrar om det verkligen ska va så, men det ska väl kanske vara så i min lilla värld, det finns inget som är det lätta valet och då kan det som verkar extra svårt faktiskt vara lättare. Make sense? Nej, det är många tankar som rumlar runt i Paus huvud just nu, ömsom blandade med glädje och ömsom blandade med panisk rädsla. För det kan ju gå åt helvete vilken sekund som helst, det kan det ju, det kanske inte verkar så men man kan aldrig lita på vad man uppfattar, det är oftast helt fel även om det verkar helt solklart och logiskt.

Det kan hända att jag har växt lite snett med åren, på grund av inoptimala tillväxtförhållanden, men när det väl är snett så är det svårt att räta ut och antagligen lika bra att gilla läget.

Krisplan.

Om problem uppstår gå igenom följande punkter:

  1. Lokalisera problemet och avgränsa det.
  2. Lista ut vad problemet beror på.
  3. Tänk ut möjlig åtgärder.
  4. Vid tag åtgärder.

Allt känns mycket bättre när man åtminstone försöker.

You’ve Got The Dirtee Love

Vilken skräll, eller vad man ska säga. Dizzee Rascal och Florence, vad roligt.

Florence + The Machine – You’ve Got The Dirtee Love – Live At The Brit Awards 2010

Jag är på ganska dåligt humör för jag har tappat aptiten. Typiskt dåligt, typiskt ångestigt. Jag vet inte om det är svält som framkallar ångesten eller tvärtom eller både och. Jag vet att svält livnär ångest, så därför är det ju bra att äta. Men ibland är det svårt när man mår illa av att bara tänka på mat. Typiskt dåligt och otroligt destruktivt, jag hade helt glömt hur det var, förträngt kanske. Funderar på att lägga mig tidigt och hoppas på bättre tider.

Bai.