2013 – Frälsningens år

Det som påverkat mig mest under 2013 och som förmodligen kommer att påverka mig under en lång till framöver är något som är större än jag. Jag tror att det är så här det känns att vara troende. Att kunna känna en styrka och självsäkerhet som inte bygger på ens egna person utan på något gemensamt större. En tro och en övertygelse som gör en tills en bättre människa. Det måste vara det som gudatro går ut på för de flesta. Jag ser dock på gud som jag ser på tomten ungefär. Fast gud är ju så mycket värre, eller rättare sagt det som människor gör i hans namn. Det jag har blivit frälst av är feminismen. Feminismen ger mig hopp och en känsla av samhörighet och vänlighet mot andra kvinnor, som jag inte känt förut. Feminism är det bästa som hänt mig och trots att många av de äldre generationerna säger att feminismen gått bakåt så kan jag inte riktigt hålla med. Jag kan hålla med om att den feministiska politiken i Sverige delvis gått bakåt, jag vet inte ens om Reinfeldt kallar sig feminist. Men på internet blomstrar det och även i media och till och med i Hollywood får man en känsla av att kvinnorna är på väg framåt.

Bechdeltestet som jag skrev i tidigare har fått ganska liten uppmärksamhet här hemma i Sverige jämfört med i andra delar av världen. Sajten Vocative gjorde till och med en lista på de 50 mest lönsamma filmerna under 2013 och delade in dem i kategorier beroende på deras resultat på bechdeltestet. Resultatet var förbluffande tydligt: De 17 filmer som klarade testet drog in 1.56 miljarder mer än de resterande 33 och bäst av alla var givetvis Hunger games med fantastiska J-Law som är så värd all uppmärksamhet hon kan få. Hon är en riktigt bra förebild och en fantastiskt skådespelerska. Jag var mycket skeptisk till Hunger Games först eftersom sci-fi-äventyr oftast följer en story á la Indiana Jones så pass förutsägbart att de genast blir tråkiga. Men HG är ju gjord efter en bok, skriven av en kvinna och efter att ha sett båda filmerna som kommit ut så är jag helst fast. Den riktiga behållningen i filmerna är ju Katniss känslor, de bidrar med en hel extra dimension.

Igår hade även en annan av mina favoriter premiär, nämligen 3:e säsongen av Girls. Jag knarkade förra säsongen så det är nästan magiskt att jag har kunnat överleva nästan ett helt år tills nu. I kväll blir det uppesittarkväll med dubbelavsnittet och det känns som julafton. En annan miniserie som också sändes på svt1 och som även den var genialisk men inom en helt annan genre än Girls, var Top of the Lake. Elisabeth Moss belönades igår med en Golden Globe för sin insats som huvudrollsinnehaverska och den var hon verkligen värd. Sen kom det faktiskt ännu en serie som imponerade, nämligen Masters of Sex. Jag tror inte att den fårr lika stor spridning i sverige som t ex Girls även om SVD utnämnde den till årets kanske bästa serie. Den utspelar sig på 1950-talet och jämställdheten var ju inte riktigt den samma då som nu men Lizzy Caplan som spelar kvinnliga huvudrollen Virginia är en sann feminist. Att serien dessutom bygger på de verkliga människorna bakom den första seriösa forskningen om människans sexualitet gör det ju bara bättre. Virginia Johnson är en karaktär alla skulle vilja vara utan att vara övermänsklig.

Jag vill runda av detta inlägg med ett klipp från gårdagens Golden Globe där Tina Fey och Amy Poehler är vassare än någonsin. Kärlek till alla fantastiska kvinnor där ute!

”It’s a story about how George Clooney would rather float in to space and die then spend one more minute with a woman his own age.”

Peace out!

The Pain of Aging

Det slog mig här om dagen att det nog faktiskt är oundvikligt att undvika kroppens åldersförändringar. Även om en tränar som aldrig förr. Det känns lite bittert för jag är en perfektionist och i och med att min kropp förändras så kommer jag kanske aldrig känna mig sådär snygg som jag gjorde förut. För jag har testat att gå ner i vikt bara, och det gjorde mig inte nöjd och nu tränar jag ju mer än någonsin, men sanning att säga så blir jag nog inte snygg av det heller. Vissa saker blir givetvis bättre, rumpan har blivit lite fastare, hållningen kanske lite bättre och jag håller vikten trots att jag äter ganska mycket av allt. Men den där wow-känslan verkar inte vilja infinna sig längre. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag allt tydligare påminns om de egentliga fördelarna med träningen, vilka är att hålla kroppen frisk och stark. Efter ett två veckors uppehåll brukar jag ha stickande och skärande smärtor i ryggen och nu senast så överansträngde jag en axel och fick ont ända ut i fingrarna. Dessutom blir det ju svårare att sova och man blir förstoppad. Och jag är inte ens 30. Dessutom har jag nu fått diagnosen rosacea och mina ögonbryn har på något mystiskt sätt nästan försvunnit och måste nu mer målas dit.

Ibland är det svårt att inte känna avund till dem som begåvats med perfekta kroppar, hud och hår. Eller till dem som bara helt enkelt utgör en snygg helhet. Alltså dem som inte är pinnsmala utan snygga med kurvor, de som ser snygga ut i sin stil. Jag är varken smal eller tjock varken kurvig eller helt utan form. Mina största komplex är mina lår, som innehåller en massa muskler, men utan att se vältrande ut, och min framsida. Förhållandet mellan bröstens storlek i relation till midja, höfter och mage är för mig inte tillfredsställande. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra det bättre utan operation heller för bantar man så blir ju brösten mindre och den där lilla kudden på magen försvinner ju aldrig oavsett hur bra magmuskler man har. Dessutom tror jag inte att det går att göra midjan proportionerligt smalare än resten av kroppen.

20131125-134410.jpgMen jag misströstar ej i oändlighet. Nej, som feminist måste en vara stolt över sin kropp oavsett. Jag har ju inte valt den här kroppen och det verkar ganska dumt att lägga ner oändligt mycket tid och pengar på att försöka förändra den när jag inte hade tänkt livnära mig som skönhetsdrottning eller fotomodell. Jag vill inte ens stå på en scen. Enda anledningen skulle vara att tillfredsställa mig själv när jag ser mig i spegeln och då är det nog enklare att jobba med insidan av huvudet så att en kan acceptera situationen som den är. Det finns ju uppenbarligen andra som tycker att jag duger, varför skulle deras uppfattning vara sämre än min? Jag kanske inte älskar min kropp, jag överlåter det till dem och är istället glad över att vara älskad.

Över och ut

Bara en snabbis

Jag borde plugga. Men jag ville bara skriva ner typ två saker, det kanske blir fler.

För det första så blev jag väldigt glad av filmen Hotell som jag såg i onsdags, den var annorlunda och lite knäpp. Och det som jag blev ännu mer glad över var när jag fick veta igår att Bio Rio börjat med A-märkning (A som i approved) av sina filmer och att Lisa Langseth som gjort Hotell också fick en stämpel (oklart hur det gick till med jag tänker mig nåt i stil med dockan (som förvisso klippts bort nu) i tomtens verkstad på Kalleankas jul). För alla som inte hört talas om Bechdel-testet så finns en beskrivning HÄR.

Den andra saken jag blir glad för är att folk har börjat ställa krav på de politiska partierna. Tidigare har jag haft en uppfattning om att folk bara väljer en sida och sedan smutskastar den andra. Vilket jag finner högst irriterande. Men uppenbarligen så börjar folk bli sura och demonstrera för att inget parti ger dem (oss) vad de vill ha. Inte ens sossarna kommer undan. Och jag blir glad för jag vet inte alls vad jag ska rösta på i nästa val men om det sker en förändring så kanske det finns hopp. Jag läste detta blogginlägg som Birger Schlaug skrivit och kände bara ”Upp till kamp!” eller kanske snarare ”Den här länken ska jag like:a på fb så att fler kan läsa den och bli inspirerade”. Och för övrigt hade jag fullkomligt glömt bort att Schlaug var miljöpartiets första talman.

Trans-katt

Och det var väl allt för nu.

Kurr kurr

In the name of the lord

Jaha, jag måste ju skärpa mig lite nu. I gårdagens inlägg skrev jag ju ingenting om feminism. Men idag har de valts en kvinnlig ärkebiskop i Sverige. Jag är inte med i kyrkan så jag var inte med och påverkade. Eller vänta, en får nog inte ens vara med och bestämma sådant ens om man är med. Jag vet inget om kyrkan i princip. Men jag är glad över detta att den första kvinnliga ärkebiskopen i Sverige har valts. Någon frågade om det var den första någonsin, men det var det givetvis inte. Inte ens i närheten.

Jag undrar vad det är som gör att ett land som ändå tycks så pass jämställt ändå är så dåligt på att ta fram kvinnliga ledare? Jag menar När hade Island sin första kvinnliga president? Jo 1980 och de har enligt wikipedia endast haft 5 pesidenter totalt. Det blir ju 20 % i kvinnlig favör. England hade Thatcher, Tyskland har Merkel och Norge, detta föredöme i sammanhanget, har just valt sin andra kvinnliga statsminister i och med Solberg. Gro Harlem Brundtland (undrar om hon är döpt efter stadsdelen?) har dessutom blivit vald tre gånger. Sen har jag hört om länder i Afrika där 60 % av regeringen är kvinnor (jag skäms för att jag har så dålig koll på Afrika, men jag är ju faktiskt naturvetare(!)). Det närmsta Sverige har kommit är väl Sahlin, men det gick ju verkligen inte för sig. Nej nej det var ju toblerone hit och dit ända tills Juholts-katastrofen kom till undsättning och fullkomligt förfall. Löven verkar väl något bättre, men jag avskyr hans typ. 40-talists manly svetsarman. Som dessutom ser ut som Christer Sjögren med en potatis mitt i ansiktet. Okej, han är faktiskt född -57, men det var det absolut ingen som kunde ana. Såg nu också att hans näsa ser ut som en uppochnedvänd torshammare. 

Sen när började jag intressera mig för politik, är frågan alla ställer sig. Svaret är nog kopplat till både feminism, miljö och att jag snart är 30. Men framförallt så är det nog för att folk omkring mig pratar och postar på facebook och så där och jag vill ju inte verka obildad. Det är så mycket man kan vara arg på så det är bäst att läsa på så man är det på rätt saker.

Och katterna bara sover.

Tuss och klös

Om jag skulle skriva så skulle jag skriva om mina favoritsaker

Jag har funderat lite på att ta upp bloggandet igen, och då menar jag lite, pyttelite.  Om jag skulle börja blogga igen så skulle jag skriva om katter så klart, de är ju så fantastiska. Jag skulle även skriva om feminism. Jag vet att det finns en massa feministiska bloggar redan men uppenbarligen så är andelen människor på jorden som inte fattat vad feminism innebär skrämmande stort. Jag älskar kvinnor! Ibland frågar jag mig själv om jag blivit lesbisk, men svaret är fortfarande nej även fast jag tycker att många kvinnor är långt mer attraktiva än någon man. Men jag blir liksom inte kär i kvinnor, trots att de är så fantastiska. Så jag för nöja mig med att veta var jag står åsiktsmässigt. Och nej jag tycker inte att världen borde styras av enbart kvinnor, jag tycker att världen borde vara jämställd och att kvinnosaker inte automatiskt är töntiga om en man gör dem. Många män är så rädda för att göra kvinnosaker för att då blir de automatiskt avmanligiserade (komma på egna ord är kul). Jag tänker just nu på en artikel om könsneutrala leksakskataloger och att de möttes av en del kommentarer som fick håret å mina armar att resa sig. Kan männen inte själva se sig själva utifrån och förstå att det de säger är så dumt att Al Bundy i Våra värsta år verkar som en geni i jämförelse? Uppenbarligen kan de inte det. Men efter en snabb sökning hittar jag ändå en artikel om trenden med könsneutrala kataloger spritt sig även till Storbritannien. Och en får ju inte glömma att de är efter påtryckningar som BR och Toys r’ us gör det här. Och det betyder ju att det finns vettiga människor där ute, vettiga föräldrar.  Sådant gör faktiskt så att jag ryser till av glädje.

Och för att säga något om katter så ska min lilla fining kanske ställas ut i januari! Jag tror hon skulle gilla det, hon är så orädd och extremt nyfiken och social. Om man jämför med Sumo som gillar lugna hemmakvällar och att sola i rabatten utanför huset och helst gömmer sig när han träffar katter/människor han inte känner. Jag älskar mina katter.

20131012-185501.jpg  20131012-185539.jpg

 

Och det här var ju kul, kanske kommer hända att jag gör det igen.

Möss och slick

Grönstrumpa

image

Mamma gav mig ett par helt fantastiska knästumpor igår, de är det sötaste jag sett. Min mamma är bäst.

För övrigt så upprörs jag lite av allt snack om armhålehår på internet. Citerar mitt eget inlägg i debatten på facebook:

Jag höll på att skriva något om att vissa av kommentarerna ang. armhålebuskage hör hemma på stenåldern, men så kom jag på att på den tiden var det helt naturligt att även kvinnor hade hår under armarna. Vissa verkar tro att det har skett någon form av evolution där. För de tveksamma så kan jag säga att det har det inte. Och jämställdheten, verkar ju ha gått bakåt eftersom kvinnor inte ens verkar ha rätt till sitt eget hår, det är inte längre en naturlig del av den kvinnliga kroppen.
Ibland blir jag bara så trött

Jag fick se ett utdrag av några av kommentarerna och jag blev alldeles rädd. Finns det så trångsynta människor? Allvarligt hår under armarna? Hur kan det avgöra en persons värde? Ursäkta en kvinnas värde. Har fått 12 likes på 40 minuter i alla fall och det värmer, plus att många jag känner lagt upp bilder på deras armhålor. Mina egna är så klart rakade, men jag har aldrig varit så sugen på att spara ut som nu. Make a state.

Puss på er, jag hoppas att ni mina kära läsare vet att killar också kan ha hår under armarna och att de kan raka det. Det tycker jag är najs men jag tvingar ingen till det, jag tycker att man kan får göra som man vill. God natt

Hurra för att vi fortfarande behandlas olika!

En dag om året får jag känna mig bra, en dag om året är min dag. Ja en dag förutom min födelsedag. Alla andra dagar är väl männens dagar då. En dag får vi fira att kvinnorna faktiskt får en helt egen dag, för vi behöver tydligen det, för alla andra dagar är vi mindre värda än män. Jag har tur som bor i ett så pass medvetet land som Sverige, men det ger mig bara en starkare ställning för att göra skillnad, jag har medlen, den enda som bestämmer vad jag ska säga är jag och jag tänker inte vara glad för kvinnodagen fören den är ett minne blott, då kan jag vara glad, för då vet jag att kvinnor runt om i världen inte blir förtryckta, inte tvingas ingå äktenskap med män de aldrig träffat, inte könsstympas eller stenkastas till döds för något de kanske gjort som inte ens är lite straffbart i Sverige. Då vet jag att det inte längre är kvinnans fel att hon våldtagits och att lika många flickor som pojkar får chansen till utbildning. Det vore kul att få uppleva den dagen, men jag hyser inga hopp om att verkligen få göra det.     

Ledarskap

Jag har känt lite att bloggen är i behov av respirator eller liknande. Har inte alls någon inspiration att skriva längre, men samtidigt skulle det kännas stympande att radera den, så här efter 5,5 år. Ja, nej jag har ju inte haft denna blogg så länge men det var så länge sedan lillparlan.blogg.se startade. Och jag har alltid haft någon sorts motivation till att skriva. Tills nu.

Här hade jag tänk lägga in en bild på min nya pall och skriva att jag inte pallar mer, men av någon anledning beter sig mitt bildredigeringsprogram lustigt och vill inte konvertera raw-biler, bara sådär plötsligt. Faaast man kan ju alltid låna bilder. Här är min nya fina pall från Åhlens:

Spring och köp om ni vill vara lika balla som jag. Eller min pall då.

Apropå topic. Jag och mamma var och såg Järnladyn igår, sjukt bra film. Av någon anledning kände jag mig gråtfärdig flera gånger, och jag gråter inte till film. Maryl är verkligen värd sin Oscar för insatsen och kanske är hon min nya favvis. Jag är så sjukt imponerad över hur stark man måste vara för att ta sig dit hon kom i ett sådan mansdominerad krets. Att hon sedan kanske blev  lite knäpp till slut är väl knappast konstigt.

Det är mycket som är konstigt här i världen, mycket som inte blir som man vill, många som beter sig dumt. Saker och ting utvecklas ibland, för att inte säga ofta, på sätt man aldrig kunnat föreställa sig innan. Ibland till det bättre och ibland inte. Det viktigaste är att våga säga vad man tycker, och att tala så högt att någon hör det.

Jag har för övrigt kommit fram till att jag älskar kikärtor.

Püss

Kitty!

Nu har vi haft en traditionell Disney-kväll. Kollade på Barn Yard och Monsters inc. Den senare var sjukt mycket bättre. Och en sak jag verkligen börjat störa mig på med filmer över lag är alla män. Män män män! I alla filmer hela tiden! Jag blir så trött. Till och med barnfilmerna handlar nästan alltid om män, eller hanar, eller pojkar. Och oftas har de så klart fruktansvärt stereotypiska roller. När man väl börjar tänka på det så går det inte att sluta för det är  ett så klart och tydligt mönster. Filmer görs av män om män. Oftast. Förut var jag en av dem som inte ville bråka, som var nöjd med min lilla bubbla, jag nöjde mig. Men jag är inte det längre, helt automatiskt blir jag arg när folk behandlas olika på grund av kön och när folk säger att den inte finns några skillnader. Det finns fanskillnader ända ner på individnivå och jag vill inte vakna upp om 20 år och tänka att fan vad jag har offrat för den mannen och fan vad jag inte har fått ut ett skit av det. Jag är hellre ensam med min katt än i ett ojämlikt förhållande. Män kan också göra det mesta av sådant som är kvinnligt, det kan de och de ska inte behöva göra någon grej av det heller. ”Ohh vad duktig han är som kan tvätta, laga mat OCH städa! Dessutom jobbar han heltid också!” Å vi ba: Oh my godd! Men det krävs mer än så för att imponera på mig. Framförallt så ska man inte vara alltför självgod och egocentrisk, för det är bland det värsta jag vet. Kanske för att jag själv har haft så mycket dåligt samvete och känt oro just för att vara för ego och så vet jag att många av mina tjejkompisar också tänker. Medan killarna ofta inte bryr sig om det alls utan bara fläskar på och kommer undan med det. Det enklaste vore väl kanske att sluta bry sig, och bara tänka på vad som är bäst för en själv och vad man själv vill, men jag kan inte med det heller. Jag vill hellre veta att jag är en bra person för att andra bra personer tycker om mig, än att veta att jag är bra bara för att jag själv intalat mig det.  Jämförelsevis så är det mycket lättare att intala sig att man är bra, men mer hållbart att faktiskt vara bra.

Men nu är det natt.
Puss

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men om man tror att allt kommer ordna sig bara för att det känns bra så är man helt fel ute.

Min katt feministen.

Feminist? Javisst!

Jag och Sumo har haft en riktigt lång sovmorgon, det var fantastiskt mysigt, kattpäls ända in i själen. Vid ett tillfälle vaknade jag till och upptäckte att jag typ låg med huvudet på hans fötter, utan att han klagade, jag insåg också att jag just hade drömt att han var feminist. Vet inte om detta hade någonting med varandra att göra, att jag sov på han fötter och samtidigt drömde att han var feminist.

Idag ska jag försöka fixa en klösmöbel bestämde jag mig just för, vet dock inte riktigt hur eller var. Har några olika alternativ, men alla ligger så långt i från varandra och det är ju dessutom inte så lätt att ta en sån där sak på cykeln. Det lutar åt Boländerna med buss ändå, men jag vet inte. När jag tänker efter känner jag mig sjukt stressad över allt annat jag borde fixa, typ kurslitteratur, gummistövlar och matten. När jag inte tänker efter så vill jag köpa en klösmöbel.

Man borde kanske göra en 2-do-list och försöka fixa allt, jag har ju ändå typ 5 timmar på mig. Bai.

Californication

Jag har sett hela säsong fyra av 30 ROCK nu så jag har fått gå vidare till Californication. Som också är väldigt underhållande, men om man inte är helt avtrubbad så slås man av hur fel allt är där. Och av någon anledning så tänker jag att det inte är nyttigt för vissa att se det, att vissa tror att det är så det ska vara, vilket kanske är lite konstigt när jag aldrig tänker på sånt när det gäller andra program med våld och sex. Fast steget mellan Californication och porr är ibland inte lång alls och jag blir väl lite rädd. Jag menar risken för att jag ska bli misshandlad som någon i Fight Club eller tvingas ha sex som i vissa porrfilmer känns ju betydligt mindre än risken att bli behandlad som en vandrande vagina.

Samtidigt så saknar jag lite tiden då jag var lite avtrubbad och lekte som bäst, det var i början av året, men då antog jag ju att det var på samma villkor, Califonication handlar ju uteslutande om en man och alla hans erövringar. Det som stör mig mest är att ex-frun, den så kallade själsfränden, inte verkar ligga med någon alls men ändå tolererar att han håller på som han gör. Jag vet inte, det är väl kanske fånigt att analysera tv, men just den serien väcker sådana blandade känslor och jag känner att ju äldre jag blir desto mer feministiskt ifrågasättande blir jag. Kanske måste jag lära mig diskutera bättre.