Dumhet, smarthet och otrohet.

Jag är så jäkla dålig på att vänta ibland, låta saker ta sin tid. Eller jag tycker att jag låter dem ta tid fast tiden är alldeles för kort och jag blir nipprig om jag behöver vänta mer. Och om jag säger att varje gång jag känner att jag tappar kontrollen så får jag vidrig, skärande ångest, så låter jag ju som värsta kontrollfreaket. Men det är jag ju inte, det handlar nog mer om tillit. Men det är ju så svårt att veta vilka man kan lita på och inte. Hur många gånger har man liksom inte trott att någon är att lita på som sedan visat sig vara riktiga as. Aset är ett bra exempel. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum att jag litade på honom, han behövde ju knappast anstränga sig. Hur kunde jag tro att jag betydde något fast vi inte träffades på flera veckor, fast han nästan aldrig kom och hälsade på mig? Ung, dum och naiv. Man tror att folk känner precis som en själv, att de är lika kära, fast de egentligen ligger med sina ex eller annat löst folk varje helg.

Jag har lärt mig av mina misstag, jag har varit bitter. Men inte blev jag gladare av det. Att inte lära sig av sina misstag är också dumt. På nåt sätt måste man liksom lära sig vad det egentligen är man ska lära sig, för det är inte alltid vad det verkar vara. Man får inte vara för dum, men inte för smart heller.

Leve det.

Annonser

Sagan om ankan och gåsen.

Jag skrev just ett jättelångt inlägg som jag inte vet om jag ska publicera. Det är kanske inte jättebra skrivet och det handlar väl om saker som borde hållas i det fördolda. Men det kändes ganska bra att få skriva av sig, räkna upp allt som hänt mellan oss. Jag tror att jag ska försöka vara mer öppen mot honom, vi har ju verkligen inte pratat mycket alls innan och jag har inte försökt för jag vet att det är dödsdömt, men nu tänker jag att det kanske ändå är bättre om man kan prata, då kanske man kan förstå lite bättre och kanske avdramatisera allt och tillslut kanske vi blir vänner istället för det vi är nu, vad nu det är. Jag tror ju liksom inte att vi passar ihop, mer än kanske fysiskt då, men så finns den där spänningen och den gör allt så jäkla komplicerat, eller om inte den fanns så hade inget funnits. Då hade vi bara hånglat en gång kanske. Ingen hade behövt vara otrogen och ingen hade mått dåligt. Åh andra sidan så har det ju funnits några rätt så bra stunder, men det kanske inte är värt det. Jag har upptäckt, eller kanske skapat, en ny sida av mig, en sida som inte kan säga  nej och som hela tiden söker efter spänning och bekräftelse och som inte direkt har några gränser, ingen självrespekt. Pauie a la 2010.

Surprise surprise..

Allvarligt, hur kass kan man bli? Gissa vem som hörde av sig igår och gissa vad smarta Pauie gjorde? Jo han hörde av sig! Och han sa till och med att jag säkert tyckte att han var en idiot och jag sa ja och sen träffades vi i alla fall. Så jävla smart och genomtänkt, verkligen. I och för sig så är väl ingen större skada skedd, men det är ju principen! Jag skulle behöva lite självbehärskning.

För övrigt så drack vi sprit och sen gick vi till bullit, helt sjukt, stod där i en minut och sen kom det en kille och började ragga och han tog till och med mitt nummer. Sådant brukar inte hända mig. Men det kanske var min djupa urringning som gjorde det eller spritglansen i ögonen. Jag hoppas han inte hör av sig.

Nu ska jag gå och köpa mjölk.

Pojkvän? Någon?

Jag minns för ett par år sen, då hade man nån sorts tro på rätt och fel. Man visste att vissa saker var rätt att göra och andra fel och man höll sig till att göra det som var rätt, för det var det man skulle göra, eller hur. Men nu?  Det hände lite saker och här var det det oväntat slut som innefattade en pojkvän som inte var min. Sen rullade ju det på ett tag, jag minns att jag gjorde det bara för att jag kunde, precis som alla de andra gångerna. Men sen tog det slut och jag bestämde mig för att sluta ligga med upptagna killar. Men så utan att jag ens visste om det så hände det igen och sen ett återfall och nu ännu en gång! Jag blir galen! Det är ju meningen att man ska bli mer seriös och göra mindre dumma misstag när man blir äldre men så är det inte, inte för mig i alla fall. Och nu tänker man, alltså jag, inte i rätt och fel längre utan mer som i vill jag? kan jag? så länge det inte skadar mig så är det ju inte fel, eller? och ibland så tänker man inte alls och ibland trodde man att man tänkte på ett bra sätt men så händer det grejer ändå. Och det värsta är att jag tror det påverkar mig mer negativt än vad jag förstår.

Men det skulle finnas en bra lösning på problemet och det är om jag skaffar en pojkvän, det skulle lösa alla problem, typ. Så pojkvän någon?

Äta as?

Omg. Jag är så dålig, jag bara gör fel saker igen och igen. När en felsak inte finns till hands så tar jag bara en annan och gör fel igen. Blä. Jag borde lära mig att göra rätt, jag kunde det ju förut, men nu är det som om jag blivit beroende av att göra fel. Blä.

Gör om gör rätt.

Igen och igen och igen..

Jag såg honom på stan idag, han är verkligen ett litet as som inte ens hejar. Men det var inte det jag hakade upp mig på. Jag hakade upp mig på hur geléaktig jag kände mig i kroppen då. Men jag försöker förklara det med att jag ätit lite dåligt idag på grund av att det är så varmt och jag bestämt mig för att hålla igen lite. När vi provade kläder kände jag mig riktigt smal, nästan. Men jag känner att nu kanske är tiden för att skicka mailet jag funderat på ett tag. Släppa ut alla spöken ur min garderob så att han kan få veta och kanske förstå mig. De vänner jag talat med tycker det verkar bra, i alla fall om jag skriver att jag tycker att han är en mes och ett svin, Staffan trodde att han kanske till och med skulle ta det till sig. Ja vem vet. Vad jag vet är åtminstone att man inte ska ta förgivet att folk förstår utan att man säger nåt.

Vi ses i avloppet för nu smälter jag.. Bai!

Let’s Buy Happiness

Jag bara föll pladask för namnet på Boy’s Noise’ Let’s Buy Happiness. De kommer till wow och det känns som om de nog är värda att se, fast jag vet inte har knappt hört nåt av dem men det hinns ju med, om man vill dansa.

Känner mig en smula stissig, vet inte varför. Känns lite farligt, som om jag skulle råka gå stad och göra nåt dumt. Och jag har honom i tankarna hela tiden och jag räknar upp allt som är så dåligt med honom och Sofia hjälpte till men ändå kan jag inte skaka av mig det där begäret att få träffa honom. Det är så dumt!

Men nu ska jag byta om, snart kommer Sumo. Och sen ska vi åka till Öbergs på middag. Yaay!

Skvidivitt!

Bitchin’.

Jag har funderat lite och kommit fram till att det inte går att hålla på med det där alls. På nåt vis så får han mig att bli alldeles knäpp. Jag förvandlas till någon sorts provocerande monster som jag inte alls brukar vara. Jag måste till varje pris försöka se till att det inte händer något mer. Det är som en ond spiral. Spänning, tillfredsställelse, frustration, provokation, spänning, osv.. Det värsta är frustrationen för den är så svår att hantera så därför blir det mest bara knas. Och så kan det bli som det blev i lördags utan att jag ens kan förklara det. Känns väl kanske också som att alkoholen gör det hela lite värre också för när jag är nykter har jag ju oftast kontroll, även om ångesten kanske är värre då. Men nu har jag ju faktiskt inte haft så mycket ångeste heller på ett tag så kanske blir allt bättre av att inte göra sådana här helt jättedåliga saker.

I kott myself.

Åh det här är en bra dag, trots lite fylle-sms-ångest, såg igelkotten när jag gick hem från uplands. Kände mig bara tvungen att följa efter den, fast jag tror det gjorde den lite stressad för den gick runt och verkade helt lost.

Kontrakt – Check!

Nu är jag vuxen tror jag, lite vuxnare i alla fall. Det konstiga är att det känns så bra, det känns tryggt på någe vis. Som att allt är på väg åt rätt håll och att allt kommer bli bra. Fast det är nog att överdriva, saker kommer fortfarande fukka upp. Jag menar senast igår skickade jag fylle-sms till sedan länge raderade nummer. Och allt det där känns riktigt bajs, jag kan liksom inte kontrollera det och det är inte bra för jag förstår ju att intet gott kan komma av det. Men det känns som jag kommer ha något att falla tillbaka på när allt känns som bajs. Jag kommer ha Sumo och jag kommer ha en riktigt najs lägenhet i främre luthagen, det är ju lite som att en dröm gått i uppfyllelse. Jag funderar lite på det här med marsvin också, men jag borde kanske vänta lite. Kanske vänta till efter Sumo till och med. Det är kanske det vuxna valet, men det är inte crazy guinea pig lady-valet.

Åh jag borde verkligen sova, känner på mig att jag ligger riktigt mycket back och det är kanske inte så bra med tanke på den kommande veckan och all fest. Jag har börjat få så mycket minnesluckor och det känns inte alls bra.

Mmm.. Men nu är det natt. Sleep tight!

”Favorit” i repris x 2.

OMG! Nu har jag tagit det till nästa nivå. Damnit! Jag visste att det skulle bli så här och jag blir så irriterad. Irriterad på att jag inte kan låta bli och irriterad på att han inte gör slut med sin tjej. Irriterad på att jag inte får som jag vill och för att det inte verkar spela nån roll vad jag säger. Att det inte finns nån chans till kommunikation. Det är så dumt och ändå kan jag inte låta bli.

Mr Blue Sky

Åh vilken härlig dag det har varit! Det blev typ tre promenader, först en lång runt stan och sen en till och en från Flogsta. Fantastiskt härligt. Jag har kört med tubtopp för att motverka bondbrännan. It’s super effective!

Och nu upptäckte jag just två bilder på min kamera som jag inte har en aning om vem som tagit! De är tagna i natt och föreställer mig och garderobsskelettet. Jag känner bara att det nog finns en liten lucka i mitt minne från igår och den kanske är större än anat. Läskigt. Det värsta är att jag inte vet vem som tagit kortet och jag minns inte det som försiggår på bilden, jag minns definitivt inte att någon skulle varit kvar då i alla fall. Men det kanske inte gör så mycket. Det är ju inte jag som har en flickvän som skulle kunna bli sur om bilden kom ut. Man blir nästan lite sugen att skicka den till henne bara för att. Men jag vet inte, känns lite meckigt.

Men nu måste jag sova. Nighty night..

Favorit i repris?

Det blev en liten helt improviserad fest igår på U-landet. Jag var lite tveksam först för det var inga där som jag brukar festa med, men efter ett tag kom det verkligen igång och blev bra med kul. Klockan 2 var vi dock tvungna att stänga ner och då kom jag på den briljanta idén att jag skulle ha efterfest igen. Det var rätt så kul, massa nytt roligt folk och en och annan gammal goding och till och med ett skelett från garderoben vågade sig hit. Jag tror alla hade väldigt kul och det poppades popcorn men när alla skulle gå så var det en som stannade kvar. Mycket förvånande eftersom vi knappt pratat eller ens setts sen i våras och inte heller igår pratade vi så mycket, han trodde till och med att jag var sur först. Och sen gjorde han så. Mycket förvirrande. Självklart har han flickvännen kvar och dessutom hånglade han med en tjej på festen. Vilken typ egentligen, och jag frågar mig själv varför jag lät honom stanna, men jag kan inte svara på det. Det är mycket som är svårt att förstå, till och med jag själv.

Nu är jag grymt trött, orkade inte ens sitta upp och blogga så jag ligger i soffan. Det känns lite dumt för jag gick upp halv tre, dålig stil att vara trött redan. Imorn blir det jobb och på onsdag är det dags för festival! Jag är verkligen laddad, det ska bli fantastiskt. 🙂

Bai!

Otrohet.

Det slog mig att otrohet blivit en norm. När någon är otrogen tänker man jaha, inget konstigt här, och vad värre är att man bara blundar utan att berätta. För man vill inte bli en skvallerkärring eller utpekas på något sätt. Men ska det vara så? Ska det vara så att det är okej med otrohet? Att man hela tiden skyddar den otrogne. Om det vore jag som blev bedragen skulle jag vilja att ingen sa något då? Är det okej att, som i vissa fall, alla vet utom den som blir bedragen? Är det inte då bättre att vara den som berättar än den som nästan ljuger?

Jag tänker att i den bästa av världar så skulle folk inte vara otrogna därför att om någon fick veta så skulle den bedragna bli varskodd. Men så är det inte nu, i världen jag lever i, här är det snarare tvärtom. Och jag blir så ledsen när jag tänker på alla dessa fantastiska människor som hade varit perfekta om de bara inte vore otrogna, för att det är så lätt och för att det är så okej, för att pålitlighet inte verkar betyda mer än fasaden man kan hålla uppe.

I ärlighetensnamn.

Så var du bara ett tidsfördriv, en egoboost och ett lamt försök att skydda sig mot oönskade veneriska sjukdomar och få vad man vill ha varje gång. Visst har jag känt saker, många saker, en av dem var attraktion och en annan var lust, men jag har också tänkt att du är så dum. Jag har kunnat ligga ett steg före, trots att vi inte haft någon kommunikation, du har inte haft en aning om mina tankar och intentioner men jag har läst dig som en bok.

Men i 2010, året av fel som är rätt, så kändes det rätt så bra, för det var ju så fel. Lika felrätt är det väl att du återförenas med din flickvän som vad jag vet är helt ovetande, ovetande om alla fel.

Happimess.

Allt är lite bättre nu. Tack vare att jag sms:ade Staffan! Han bjöd hem mig till sig på te och brädspel ihop med Åland och Helene. Jag kom tvåa och åt en del chips, inte helt okej, chipsen alltså, ingår inte i min diet. Jag tröst-åt mentos häromdagen också och tröst-shoppade en randig tröja. Jag är inne i ett förfall, jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Jag blir bara så helt otroligt trött av att gå i skolan, jag förstår inte hur man kan orka med någonting mer. Fast jag vill så gärna. Imorgon blir det simning, matte och fest.

Inte har jag fått nåt svar på det andra sms:et jag skickade heller. Fast det är kanske lika bra, så har jag en anledning till att vara knäpp och lite off sen, jag tror att det är bra. Det funkar ju uppenbarligen inte att allt är som man vill, nej det måste finnas något som är svårt och lite fel, något att reagera på. Jag känner mig rätt ointresserad just nu, men det varierar rätt starkt. Jag antar att det är lättare att krångla till det och fortsätta prassla än att vänta tills han gör slut med sin tjej och göra en riktig grej av det. Jag är helt livrädd för att det ska bli slentrian. Samtidigt känns det som att min bekymmersfria ego-bubbla är på väg att spricka, eller kanske redan har spruckit. Det som händer kanske faktiskt händer på riktigt och inte bara på skoj, det kanske är riktiga känslor inte bara sådana i plast.

Måndag hela veckan

Tänk om alla måndagar skulle vara som den här. Den har varit högst annorlunda. Det började med ett sms i morse när jag satt på matte-lektionen och några timmar senare ringde det på min dörr. Sen antar jag att vi har umgåtts i flera timmar, typ 7. Det kan man kalla förspel. LOL. Jag blev bara så förvånad och sen lite förvirrad, nästan irriterad och sen nästan elakt glad. Att han inte sa någonting innan han gick gjorde det hela väldigt ironiskt och enklare att ersätta känslorna man kunde ha känt med, en aningen bitter, men ljuv, skadeglädje. Varje gång man får lov att känna sig som en normal och väl fungerande människa, jämfört med andra, är ju en liten ego-boost. Och jag tänker fan inte fråga, men han ska inte heller förvänta sig att jag förstår, fast jag nästan kan ta på hans ångest ibland. Så länge han inte säger något så vet jag inget och vill inte veta.

Det jag dock frågar mig ibland är: Om han nu är kär i mig, varför är han det? Men jag ska sluta med det, för jag vet ju att jag är riktigt bra och fullkomligt oemotståndlig, periodvis och säkerligen bättre än han. Men det passar ju så dåligt, för honom alltså. Extremt dålig planering, men det är ju inte jag som har problem som sagt.

Eller jag har ett problem för jag kan inte bestämma mig för om jag ska duscha eller äta först och jag fryser som en gnu. Bai.

It’s a mad world.

Jag är uppe lite tidigare än vanligt, för jag blev väckt av att mobilen gnisslade till vid sådär 6.40, för er som inte vet så har jag en väldigt gnisslande sms-signal, som ett gammalt rostigt brevinkast. Men det var inte signalen som fick mig att vakna till och inte somna om igen, det var innehållet. Allt jag kunde tänka var att världen blivit galen, att jorden hamnat ur sin bana eller att Ceiling Cat blivit allför hög på kattmynta. Jag tänker inte citera, men det var väldigt fint och kanske exakt vad jag ville höra från precis rätt person.

Det är så galet. Sånt här händer liksom inte, inte mig i alla fall. Jag tror ju inte ens lite på lycklig kärlek längre, jag tror på olycklig kärlek. Jag tror på att känslor = helvetet. Min världsbild blev alldeles sned, jag måste kanske göra om den. Men ingenting är ju säkert än, det kan fortfarande gå åt helvete, jag vet inte ens riktigt var jag vill att det ska gå. Fast om man tar ut glädjen i förskott så får man ju kanske vara glad två gånger, eller to infinity and beyond..

Det ju alltid sluta i tragedi även om det verkar väldigt bra just nu. Det kanske är för bra? LOL

Det man inte vet har man inte ont av.

I väntan på att jag ska må bättre och kunna börja leva igen, så ska jag försöka underhålla bloggen lite.

Det är så mycket jag inte vet, jag bryr mig liksom inte om hur det fungerar på andra sidan. Ja jag pratar om honom igen, mina små grå har frusit fast på ämnet och just nu rör de sig i största allmänhet väldigt långsamt. Men igår fick jag en liten pusselbit av den andra verkligheten, hans verklighet. Jag har ju funderat på hur det funkar, med henne, jag har tänk att hon måste misstänka något. Sen har jag funderat över varför han måste gå hem ibland och ibland inte. Men nu vet jag och jag befarar att hon inte har en endaste aning vad han håller på med. För att hon jobbar. Men det är väl skönt för henne, det är ju inte kul att gå runt och misstänka att ens pojkvän är otrogen, det blir ju ett utdraget lidande. Samtidigt känner jag en viss besvikelse över att han inte offrat något, allt funkar fint för honom. Ett perfekt dubbelliv. Men det är slut på det nu och jag är förvånad över att det var han som sa det, jag trodde inte att han kunde må dåligt över sånt. Jag trodde att han var så hårt tränad i att vara ett svin att han slutat känna, men tydligen inte, om man får tro honom så har han både känslor och ett samvete. Jag har så låga tankar om honom att jag aldrig slutar förvånas när han gör något som verkar smart eller vuxet. Nästa intressanta sak blir att se hur han ”löser” det här och hur lång tid det tar. Det känns som att det kan komma att ta en evighet, men som sagt så slutar jag aldrig att förvånas.

La Roux – As if by Magic

And although
You’re the only home I know
As if by Magic
Thoughts of you are gone
And now I’m keeping my head in the clouds
And it’s not so tragic
If I don’t look down

Submerging from your world
And back into my bliss
A day rolled into one
Is burning on my lips
Blurring all your words
Until they don’t exist
And in a parallel universe
It’s me you can’t resist

SMS

Tänk så mycket man kan uträtta med hjälp av sms. Och tänk så ”bra” allt kan lösa sig bara man väntar. Men inget har ju egentligen ändrats, allt jag fått är ord. Men man får väl lov att vara lite nöjd och försöka att inte bli helt uttråkad tills han ”ordnat upp allt”. Hoppas ska jag verkligen inte göra, det är för sådana som vill bli besvikna. Men som sagt så är jag ganska körd, fast ändå ganska imponerad över att jag lyckas hålla mig så kall och inte fega ur och göra bort mig. Det är som om jag faktiskt lärt mig hur man gör.

För jag är så punk?

Va fan. Jag är så ovalig. Jag bara låter andra välja, så ska det inte vara, jag har ju varit där förr och det är inte bra, jag blir sur till slut. Sur Pau-Pau är dålig Pau-Pau. Men jag är ju snarare överglad än sur just nu, trots dödshunger, okej mina hungerkänslor är på semester men jag är så hungrig att jag inte kan sova ändå, och en sömn som inte ska pratas om. Var så utmattad igår att jag nästan skakade, jag frös i alla fall, och så när det gnisslar till i mobilen så säger jag såklart kom hit. Jag tänkte i och för sig att jag kanske skulle kunna slappna av med lite sällskap, men då hade jag ju inte förväntat mig en blandning mellan elvisp och kram-apa. Som tur var gick han hem tidigt så jag fick några timmar åtminstone.

En bisarr tanke slog mig, delad vårdnad, hon har honom i veckorna och jag på helgerna. Jag vet inte vem som dragit det längsta strået, men han är verkligen inte värd det. Fast som sagt så är han ju inte mitt problem, utan snarare en tillgång, oftast.

Nu ska jag gå och dricka kol. Bai.