2012 – Mitt år i köttrymden

Jag har hört att man ska göra tocken där årskrönika. Och nu sitter jag på jobbet och det är rysligt lugnt så vad passar bättre än en liten tripp längs årets tidsaxel.

Jag minns inte riktigt vad som hände under våren, men man kanske kan göra en liten lista.

De fem bästa 2012:

  • Blev sambo, det var ju najs. Större lägehet, bättre mat, mer sällskap, bättre ekonomi.
  • Jag tror att allt som hänt gjort att jag känner mig mer vuxen och det känns bra, jag är liksom inte rädd för människor längre.
  • Vi var på två asbra semestrar, först London och sen Frankrike och Spanien, det var verkligen härligt.
  • Jag har haft mycket kul med mina vänner, även om tillfällena kanske är färre så är kvalitén desto bättre, har verkligen världens bästa vänner.
  • Träningen har verkligen gett resultat i år även om jag måste jobba en del på längskidåkningen, men jag har mycket motivation så det ska nog gå.

De fem sämsta 2012:

  • När vi var på semester så blev jag bestulen på min mobil och min väska kom försent. Det förstör verkligen sjukt mycket att folk ska hålla på och sno ens grejer.
  • Utbildning utbildning utbildning, den kommer ta livet av mig, som min mamma sa. Det blir liksom aldrig bättre.
  • Smärta jag börjar nästan tro att mormors fibro-gener går igen för jag har haft ont på en massa ställen, armen, ryggen, fingrarna, knäna, huvet och fan och hans moster.
  • Allergi, prickar i hansiktet, klåda på benen, irritation i ögonen. Ja nästa år har jag tom bestämt att jag ska göra ett allergitest. Jag som inte är allergisk mot nåt.
  • Bloggen, ja bloggandet börjar bli ute tror jag. Iaf så börjar nog jag tröttna. Förut var det som en ventil, men nu har jag riktiga människor i köttrymden att tala med. Men jag postar massor av bilder på Instagram och facebook och Sumo gör verkligen succé så följ mig där, @pauies, om du inte har nåt bättre för dig.

20121121-125906.jpg

20121005-143035.jpg

sep-9

sep-6

sep-10

Barcelona-7

Rockamadour-14

Rockamadour-32

Banyule sur mer (43 av 88)

Jag på min drygt-22-årsdag

dinner8

dinner7

IMG_20120630_221732

20121227-155317.jpg

20121227-155346.jpg

20121227-155407.jpg

20121227-155756.jpg

20121227-155839.jpg

20121227-155850.jpg

20121227-155908.jpg

20121227-160034.jpg

Annonser

Mitt i allt..

Förutom att jag håller på att sälja min lägenhet och har en omtenta imorgon, så har vi också lagt ett bud på en annan lägenhet. Och än så länge så har inget högre bud inkommit. Det är som små nålar! Dels ångesten över att lämna detta, min fina lägenhet med det perfekta läget och dessutom livet med bara Sumo och jag där jag kan bestämma allt, och dels att veta om det är rätt, den här nya lägenheten och att bli sambo. Allt handlar ju om känsla, eller mycket i alla fall. Men när jag ser på bilderna så känner jag mig liksom lugn, den är nästan perfekt. Och när jag är med Erik så märker jag ju hur bra allt flyter på, hur lika vi är, hur vi kompletterar varandra och hur det inte vara är den ena som anpassar sig.

Och så var det ju det där med tentan också, men nu verkar jag kunna det hyfsat, i alla fall bättre än innan.

God natt.

Ljust, fräscht och hur trevligt som helst

Förra veckan hade jag två bostadsmäklare här, två unga tjejer som jobbar med service. Valet kändes ganska viktigt, för en dålig mäklare kan ju vara förödande. Både för priset och för man måste ju känna sig bekväm, eftersom man har ganska mycket kontakt och så. Kemin måste finnas. Jag visste redan innan att jag förmodligen inte skulle vilja ha en äldre man, tankarna på att ta samma medelålders kvinna som jag köpte av fanns, mest för att hon var en så aktiv mäklare, det kan ju vara bra när man köper sin första lägenhet.

Men till dessa två tjejer som till slut kom hit. Den första blev jag tveksam till redan på förhand, eftersom hennes kollega sagt att hon skulle ringa mig en dag och jag fick vänta ända till kvällen innan hon ringde. Om man vill sälja något måste man vara på hugget, om någon så har Älsk lärt mig det. Ångest känner jag även till, den kan vara helt förödande för ens huggtid. Jag tyckte mig höra ångest, eller åtminstone osäkerhet, och jag kände igen mig. Det finns liksom en anledning till varför jag, förutom för en kort villfarelse, aldrig funderat på att bli försäljare. Ångest och osäkerhet, jag har svårt att stå på mig om någon säger emot, om jag inte tror på det jag gör. Av någon anledning tyckte Sumo supermycket om henne och adopterade hennes knä nästan direkt och låg där och spann förtjust. När hon såg mig i ögonen tänkte jag, det här känns inte bra, jag ville helst titta bort. Och när jag gjorde det, följde hennes blick med. Inte heller ett bra tecken. När hon gick tog hon si inte tid att stänga sin ena stövel. Ytterligare ett tecken på att hon inte alls ville vara här, att hon inte ens ville vara mäklare. Om det bara hade varit det så hade jag kanske gett henne en till chans, men sen var det hur hon lät på telefon, att hon var mer som en försäljare än en mäklare. Det är klart, mäklare är försäljare, men en bra försäljare ska helst få dig att glömma bort vad hen är.

Sen hade vi den här andra, också det en ung tjej, som jobbat två år sa hon. Hon var så totalt annorlunda, en halvtimme efter jag skickat mejlet till mäklarfirman ringde hon. På gränsen till för trevlig, men det kändes liksom äkta, stannade och kelade med katten, berättade att hon bodde i närheten, hade en liten hund och om en hemskt otrevlig katt på en lägenhetsplåtning. Visst var hon också lite osäker, men hon framstod som trygg och säker och kanske det mest avgörande var att hon faktiskt tittade på min lägenhet istället för att bara bry sig om att prata om de proffsiga homestyle-arna som alltid kom och gav råd och om var deras skyltfönster satt. Istället pratade hon om att hon vara den som var mest style-inriktiad på deras firma och att hon även hjälpte till med deklarationen om det behövdes. Jag tänkte knappt på hennes person på grund av allt hon sa, och frågade om. Och idag var det givetvis hon som ringde först.

Det är så fascinerande att människor kan vara så olika. Och på måndag är det min lägenhet som ska upp för plåtning, låt oss hoppas på sol och att Sumo är snäll.

Better off alone

De säger att vänner är det värdefullaste som finns. De säger att den som har många vänner är den som är rikast. De säger att kärleken växlar men vänskapen består.

Jag vet inte om det är något fel på mig men ibland känner jag att jag är gladare ensam. Åtminstone bättre själv än med vissa så kallade vänner. Jag har så många gånger känt att en vänskapsrelation tagit mer av mig än vad den gett, om och om igen. Är det värt det då? Ska man göra allt för vänskap? Jag har alltid fått höra att det är så hemskt att vara ensam, jag har alltid trott att det har varit fel på mig när jag inte haft några vänner, att man till varje pris måste ha så många vänner som möjligt. Då blir man lycklig.

Men jag har lärt mig att man kan bli lurad av vänskap, precis som kärlek. Människor är nästan alltid manipulativa, vare sig de vet om det eller inte. Så det är bäst att vara kritisk, och självisk, precis som med kärlek. Man ska inte vända ut och in på sig själv för någon, för oftast får man inget tillbaka och då slutar det alltid med att man blir bitter och cynisk. Den värsta egenskapen man kan ha är ett samvete, det gör en till ett enkelt offer för de skrupelfria.

De vänner som stannar trots att man gör det man själv känner för, de som inte glömmer bort en eller exluderar en, de är de som är riktiga vänner. Kanske.

Och trots att jag är kräsen och kanske lite lat, så har jag många underbara vänner, vänner som jag har på mina villkor.

Spegel, spegel..

Något jag saknat länge är en helkroppsspegel. Jag har tekniskt sett två men den ena sitter för högt och den andra satt på en stol. Men inte längre! För Pau-Fix har varit i farten och fixat en krok så att den ena går att hänga på en garderobsdörr! Så nu kan jag se mig själv igen, på gott och ont, mest gott just nu tror jag. Men men nojorna kommer ju i jämna plågor. Skönt att veta hur man ser ut som helhet dock, har alltid varit noga med det, förutom dessa år utan spegel, kanske är det bara ett och ett halvt.

Kontroll, allt handlar om kontroll. Oavsett vad så ska jag åtminstone veta att jag ser bra ut. Som om det skulle hjälpa en i världen, där självsäkerhet är den bästa kryddan. Man ska vara framåt, social och tro på sig själv, då kommer man långt, om man inte är alldeles dum i huvudet förstås. Tyvärr kan det vara svårt att vara allt det där om inget av det kommer naturligt. Ibland får man nöja sig med att göra så gott man kan, vilket aldrig är tillräckligt såklart.

Nu ska jag göra något annat. Pöss

Ledarskap

Jag har känt lite att bloggen är i behov av respirator eller liknande. Har inte alls någon inspiration att skriva längre, men samtidigt skulle det kännas stympande att radera den, så här efter 5,5 år. Ja, nej jag har ju inte haft denna blogg så länge men det var så länge sedan lillparlan.blogg.se startade. Och jag har alltid haft någon sorts motivation till att skriva. Tills nu.

Här hade jag tänk lägga in en bild på min nya pall och skriva att jag inte pallar mer, men av någon anledning beter sig mitt bildredigeringsprogram lustigt och vill inte konvertera raw-biler, bara sådär plötsligt. Faaast man kan ju alltid låna bilder. Här är min nya fina pall från Åhlens:

Spring och köp om ni vill vara lika balla som jag. Eller min pall då.

Apropå topic. Jag och mamma var och såg Järnladyn igår, sjukt bra film. Av någon anledning kände jag mig gråtfärdig flera gånger, och jag gråter inte till film. Maryl är verkligen värd sin Oscar för insatsen och kanske är hon min nya favvis. Jag är så sjukt imponerad över hur stark man måste vara för att ta sig dit hon kom i ett sådan mansdominerad krets. Att hon sedan kanske blev  lite knäpp till slut är väl knappast konstigt.

Det är mycket som är konstigt här i världen, mycket som inte blir som man vill, många som beter sig dumt. Saker och ting utvecklas ibland, för att inte säga ofta, på sätt man aldrig kunnat föreställa sig innan. Ibland till det bättre och ibland inte. Det viktigaste är att våga säga vad man tycker, och att tala så högt att någon hör det.

Jag har för övrigt kommit fram till att jag älskar kikärtor.

Püss

Keratiniserad och torr som fnöske

Jag är trött, utan bra anledning känner mig gammal och ful, eller inte så ful. Men jag tänker tillbaka på hur snygg jag var förr. Det känns liksom lite vemodigt, att man måste erkänna för sig själv att det går utför. Trots att jag inte blivit tjock, trots att jag är ganska vältränad, trots det så är det liksom något som inte är som det var. Kanske är det den naiva gädjen och energin, kanske är det hyn som blivit stel, kanske är det näsan och öronen som växt. Vad vet jag.

Så här ser jag ut idag 2012:

Så här såg jag ut en kväll 2007:

Så här en kväll 2011:

En bild säger mer än 1000 ord, men vad säger den egentligen om verkligheten? Egentligen visar en bild oftast det man själv vill se. ”The beauty lies in the eyes of the beholder” Så när man ser på ett foto av sig själv så är det egentligen bara sitt egen självförtroende man tittar på, om det är en någorlunda rättvis bild åtminstone.

Imorgon har jag veckans tredje och sista tenta, middag hos mor, en fest och mens. Livet är en fest.

Right about now?

Mina tankar inför 2012 är inte så många, och det är inga nyårslöften utan snarare visioner.

Under det kommande året:

  • Ska jag klara alla tentor. Speciellt de tre jag har kommande vecka och sen resten också.
  • Kommer jag säga vad jag tycker, våga provocera.
  • Ska jag sätta högre mål för min träning, testa mina gränser.
  • Kommer jag spara ut mitt hår igen. Det var kul med page, men inte alltid så snyggt.
  • Blir det mindre tråkigt.

Det var mina första tankar för det nya året. Känner att jag vill en massa och att jag har energin, självförtroendet och pengarna att göra det, att våga mer. Vi får se hur det går. Just nu känns det som jag är 13 och skriver dagbok, men trots att tiden går så består problemen/önskningarna verkar det som. Fast när jag var 13 ville jag kanske mest ha fler saker till min häst och all träning var ju ridning, jag hade i och för sig page, som jag sparade ut, skolan brydde jag mig inte så mycket om, hade inga höga ambitioner och heller inga problem  att få hyfsade betyg. Det är möjligt att jag ville ha en pojkvän också, just då tror jag att objektet för min olyckliga kärlek hette Emil och gick i 7 D. Så egentligen är det väl ganska mycket som har förändrats sen då, allt är faktiskt bättre nu.

Men nu ska jag investera lite tid för att punkt ett ska gå i hamn.

Pussochhej!

Lite mer hum i or-den

Okej det blev en riktigt dålig ordvits men fan vad skönt det är med humor. Här har jag gått hela dagen och varit rätt deppig över att jag ser ut som ett freak och är ett klantigt as. Men så plötsligt insåg jag att det är bättre att skratta åt det, bjuda på det liksom. Sluta vara så orolig för vad folk ska tycka och tänka och att de ska titta. Jag kanske är kass på att cykla men jag är desto bättre på att dricka öl, sjunga kan jag också. Mer självsäkerhet, mindre ångest.

Här är en bild på min mamma som är sjujäklans bra.

Cowboys utan Clintan.

Var nyss och såg Cowboys & Aliens, en western dör Clintan bytts ut mot Daniel Craig och aliens satts in som extra twist. Jag gillar idém på nåt sätt, om den varit lite mer som MIB kanske det hade varit ännu bättre och då menar jag inte att men in black var en bra film men jag gillar nivån på seriositeten, aliens är så svåra att ta på allvar. Åh andra sidan fick man se ganska mycket av Craigs kropp och den ska man inte klaga på.

Sen regnade det och jag tog en hissbild och sen hittade jag äntligen den roliga funktionen på mitt bildredigeringsprogram, vilket resulterade i detta:

Mitt hår blir inte fint av regn, det får som en hård yta ovanpå och blir frissigt under.

Jag fick dessutom höra igår att min blogg är tråkig och att jag är väldigt osjälvsäker. Jag hade kunnat bli skitsur om någon annan sagt det, men Joel kan komma undan med det mesta. Oftast har det varit det han inte sagt som varit problemet, kanske. En sak är säker och det är att han säger en massa och jag vet aldrig hur jag ska tolka det, så jag har slutat. I och för sig så är det väl inte världens roligaste blogg, det är väl inte meningen heller, och självsäkerhet är något jag önskar att jag hade mycket mer av, det skulle göra mitt liv enklare. Osäkerhet ger ångest.

Det finns ett citat från en av Kents låtar, som jag ofta kommer att tänka på, de där gångerna när man behöver snabba avslut, snabba svar.

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Nu är det sovdags. Puss

Keep your head up

Jag insåg plötsligt hur lite sugen jag är på att gå och sova och hur sjukt omotiverad jag känner mig till typ allt. Hur tradigt får det bli egentligen? Varför ska det vara så svårt att hålla sig motiverad till sådant man måste vara motiverad till? Sådant som inte behöver särskilt mycket engagemang är ju hur lätt som helst att hålla på med, som den här bloggen till exempel. Jag har alltid varit tämligen oengagerad, skulle min mamma säga i alla fall, fast hon är inte riktigt rättvis för jag var ju sjukt hästintresserad förrut. Lärde mig Hööks-katalogen utantill och tänkte på hästar varje sekund. Lekte häst och lärde mig hoppa över jättehöga hinder, byggde låtsasstall, önskade mig barbie hästar, köpte massor av hästsaker fast jag inte ens hade en häst. Jag var hästintresserad mycket längre tid innan jag fick häst än jag faktiskt hade häst. Kanske var det inte så fantastiskt som jag trodde att det skulle vara, eller så kom bara livet emellan. Det går ju inte riktigt att föreställa sig hur det ska vara att ha häst innan man har den och dessutom skiljer det sig ju massor åt beroende vilken häst man har och i vilken sorts stall den står i och vilka ambitioner man har. Älsbeth var väl ingen mönsterhäst precis, men det spelade inte så stor roll när jag fick henne för det var en sådan enormt stor dröm som hade besannats och hon var trots allt snäll och lugn även om hon också kunde vara envis som en röd gris. Jag minns att jag låg vaken på nätterna i början och var rädd för att hon bara skulle dö, så där som jag har hört att nyblivna föräldrar kan vara. Men sen gick åren, det känns som det var många, men det var faktiskt bara tre och intresset för hästar fick konkurrens av intresset för killar. Jag borde hållit kvar vid hästarna, kan jag säga idag, killar gör en sällan gott i den åldern. Men det är svårt att motivera att ha en häst som kostar 1450 kronor i månaden endast i uppstallnings- och foderavgifter om man inte tycker att det är skitkul och vill vara hos den 2-3 timmar per dag, minst. Dessutom trivdes hon inte i stallet, lerbruna hagar och uppstallning i spilta gjorde henne ganska tjurig, tror jag. Efter jag sålt henne så har jag inte haft något lika stort intresse igen, men jag har ju haft många mindre.

Musik till exempel, som ju inte heller är ett litet intresse precis. Just nu lyssnar jag på Ben Howard – Keep Your Head Up, riktigt mysig så här på natten när regnet slår mot rutan och man känner sig poetisk.

Jag kommer alltid ha en förkärlek för bruna hästar med konvex nos och stora öron, tack vara Älsa.

Puss & natt.

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

Antiiiii!!!!!

Finns det ett hål någonstans där man kan få gräva ner sig? Bort från världen, bort från människor, till och med bort från katter. Det gör inget om det är kallt och mörkt, det kan till och med få bara fuktigt och lerigt. Bara man kan få ligga där och domna bort ett tag, försvinna från livet en liten stund och låtsas att det fysiska jaget är upplöst och att man endast existerar som ett medvetande.

Där skulle man kunna ligga och se på stjärnorna och tänka på saker långt långt bort Och när allt känns bättre så reser man sig bara, går hem, tar en dusch och fortsätter som om inget hänt.

Under molnen

Jag fick plötsligt en sådan skum känsla, den bara dök upp helt apropå utan förklaring. Kanske är jag bara trött eller så är det mensen eller så är det de nya hormonerna eller så är det något annat men det känns plötsligt som om jag är ensammast i världen. Bara sådär. Och jag vill bara sluta mig och vara ensam, återgå till status quo där allt är tryggt och jag har kontroll för det är bara jag där och sådant som jag vet hur man hanterar.

Jag anar att det är hormonerna, när jag satte i p-staven grät jag ju 100 gånger minst till Christian the lion. Fast jag kan inte minnas att jag känt något av mini-pe förut. Fast det var ju sjukt länge sedan jag började med dem, sisådär 11 år sedan. Och så är det ju mycket nu, skolan och alla nygamla människor och allt man borde göra och allt man måste göra och jaget man ska försöka bibehålla. Jag har redan börjat ana att jag ogillar människor över lag, länge sedan jag kände så också, men det kan verkligen vara mens-relaterat. Gahhh.. Det bästa är nog att gå och lägga sig och försöka sova sig glad. Små vågor av rädsla för att jag lurar mig själv har börjat svepa in också. Allt var ju så bra nyss?

Tack och god natt!

In my dreams began to creep..

.. that old familiar tweet tweet tweet

Jag drömde mardrömmar om twitter i natt. Drömde att jag blev feltaggad och taggad på inlägg jag inte ville bli taggad på och att jag inte förstod hur jag skulle få bort det. Sov ganska dåligt i natt med andra ord. Kanske är ett tecken på att jag inte borde ha twitter ändå, eller så var det ett tecken på något annat.

Jag har det alldeles för bra. I filmen Kronjuvelerna så säger huvudpersonens mamma vid ett tillfälle att hon är så lycklig att hon blir rädd för att hon känner på sig att allt snart kommer gå åt skogen och sen gör det det. Så illa är det inte för mig just nu, men lite bortskämd är jag nog. Fast jag räknar kallt med att saker går åt helvete förr eller senare, åtminstone sådant som inte bara bygger på att man själv gör det man ska, jag har någon sorts övertygelse att jag kommer lyckas bara jag väl bestämt mig. Eller jag förväntar mig i och för sig inte att mina vänner ska gå och förstöra våra relationer heller, jag blir ju inte vän med vem som helst. Men allt annat, alltså relationer som inte är vänskapsrelationer, och det är ju en ganska stor del av livet det med tydligen. Men om man utgår från att man alltid blir ensam till slut så blir det liksom lite lättare att bära, man blir inte lika nervös och man förstorar inte upp saker och man lyckas oftast behålla fötterna på jorden. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men den känslomässiga bergochdalbanan blir inte lika brant, å andra sidan så blir inte upplevelsen lika stor heller. När luftslotten inte bygger sig själva så krävs det desto mer av verkligheten för att man ska gå igång och oftast är ju inte verkligheten så felfri som man önskade. Det kanske är det som kallas att inte vara naiv.

Att inte eller äta det är frågan

Jag kan fan inte bestämma mig om jag ska gå till ica och köpa choklad eller inte. En del av mig vill det superstarkt och samtidigt nästan omedvetet och en annan del av mig frågar om jag verkligen har gjort mig förtjänt av godis. Om inte magen är tillräckligt svullen ändå. Av någon anledning kom jag att tänka på när jag var på disneyland i Paris när jag var 7. Vi gick in i en av shopparna och jag skulle få välja ETT mjukdjur. Det slutade med att jag inte fick något alls för att jag inte kunde bestämma mig och jag var hjärtskärande ledsen och avundsjuk på mina två jämnåriga vänner som fick varsin leksak. Varför ska det vara så jäkla svårt att bestämma sig? Ibland undrar jag om jag inte undermedvetet haft samma favoritfärg och samma favoritdjur sedan jag var tio bara för att underlätta för mig själv, för att slippa fundera och vela.

Nu går jag till ica. Häpp.

Pyttesmå dockskåpsmarsvin i en butik i Bath som jag ångrar lite att jag inte köpte.

Och nu är jag bara arg, tom eller kanske trött.

Idag infann sig en känsla jag inte känt på väldigt länge. Det var en känsla av kallt stål skulle man kunna säga. Kände mig totalt nollställd och egoistisk. Som att jag ville kämpa till varje pris ensam, för mig själv, inte bry mig om någon. Bara lämna allt och dra vidare mot nya vidder. Jag kände ofta så förut, för typ 5 år sen. Men det var också ungefär så länge sedan jag kände det senast. Skumt. Jag antar att det är tröttheten, får lätt kort stubin när jag sovit extremt dåligt. Konstigt nog känner jag mig inte alls trött. Känner mig bara sjukt sugen på typ kladdkaka och glass eller choklad i någon annan form.

 

En suddig mobilbild från Deadmau5 konserten, då jag passande nog hade glömt minneskortet till kameran hemma. Men den fångar livet och stämningen ganska bra.

Jag är svettig men vad är du?

Pluggandet idag har väl gått lite sådär, om man ska vara snäll. Kom iväg för sent, gick för tidigt, åt glass, satt utomhus, blev svettig, fick låna en bok, gick hem igen. Mamma ringde och väckte liv i min ångest, jag antar att det är bra. Måste lära mig att tänka rätt, jag vet ju inte riktigt hur man gör då. Tänker mest på annat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur mitt liv ser ut just nu. Beklagar lite att jag inte skriver mer om det nu men den dagen kommer nog. Egentligen så är jag förhållandevis fokuserad faktiskt, men det räcker inte, måste vara jättesupermegaasfokuserad. Tyvärr så är det ju galet fint väder också, blir ju inte direkt lättare att fokusera då.
Livet är konstigt.

Sommar-Pau

Det finns inte plats i mina öron för sån där musik.

Just precis nyss kändes all musik som skavsår. Ingenting lät bra, allt kliade och skavde, inget var tillräckligt, allt var för mycket. Sen kom jag på det här, jag är kär. Det liksom lindrar, förstår, tänker som jag. Jag har i-landsproblem. Klättrar i korkeken med min rosé-box i min hand. Passar ihop med alla och är helt asocial. Bob Hund sjunger asocial, jag gillart. Jag kommer sluta tjata först när jag tröttnat. Nyss somnade jag i soffan till Moby, tills Moby dog. Nu är jag uppe igen och drar jag i alla tåtar, försöker dra mig i land. Ute på en spegelblank, svart sjö. Nidbild. Röd i ansiktet och med regndropstrassligt hår, i fel klänning. Med en varm katt i knät. Vem ska jag vara härnäst?