Banyuls sur mer

Annonser

Under pressure

Har fått låna Eriks presso-bryggare för att jag av någon anledning plötsligt inte längre klarar av att dricka snabbkaffe. Och kaffe måste man ju ha, helst massor. Speciellt när det är tenta om mindre än en vecka. Glass kan också vara användbart och choklad och satsumas och mackor och köttbullar och pasta och blommor och pojkvänner och flickvänner och katter. Pojkvänner kan i och för sig även vara aningen distraherande om inte de också snart har tenta och måste plugga. Då kan blommor vara att föredra.

Idag firar jag och älsk 8 månader, det är mitt längsta förhållande ever. Det hade man inte trott för ett år sen, men undrens tid är inte förbi.

Blommorna var förresten som jag trodde från mamma. Rosa tulpan och lila ranunkel.

Ma’ boys

I morse 20 i sju väcktes jag av att någon kom i genom dörren. Aningen nyvaken trodde jag först att det var en av mina stressdrömmar som jag har ibland där någon kommer in i mitt rum/lägenhet och att jag är typ naken eller nåt annat pinsamt. Men detta var ingen dröm, det var min pojkvän som hade svårt att sova och tyckte att det var en bra idé att väcka mig också. Blev aningen svårare att komma upp i tid, och när jag väl gick upp skyndade sig Sumo att ta min plats. Supergulliga såg de ut och de söta lakanen med rosor på gjorde det ju inte sämre. ♥

Tvånollettett.

Fan nu kan jag inte hålla mig ändå. Nu vill jag tänka efter, minnas och skriva om året i alla fall. Det har ju hänt massa bra i år. The flow från 2010 hänger kvar och har om möjligt blivit ännu starkare.

Under första halvan av 2011 hände inte så jättemycket, kom hem från Vemdalen, mamma gifte sig och sen var det en djävulsk kurs i skolan som tog en massa tid och energi och sen var det en bal med den hemliga damföreningen då jag blev fruktansvärt full och träffade någon bra, eller jag trodde att han var bra i alla fall. Kanske hade det kunnat bli något om han inte varit så blyg och jag inte fått sådan ångest. Eller så var det ödet. För lite senare, också under en kastrullfylla, hände det bästa under 2011, nämligen Erik. Jag vågar säga att jag aldrig varit med om något liknande, men det var inte så självklart från början. Jag var väldigt skeptisk men trots att jag letat fel och undanflykter så har vägen varit ganska rak och det känns så otroligt bra allting och blir bara bättre och bättre. Jag tror ju inte på sånt, men det är som om vi vore gjorda för varandra, ochdet känns inte flummigt och övernaturligt utan alldeles verkligt.

Förutom kärlek och trams så har mina vänner varit fantastiska. Jag är stolt över att få omge mig med så bra människor. Allt blir bättre med vänner. Ja förutom det här med att göra tråkiga saker, det kan vara svårt att förmå sig till isolation och fokus när det finns så mycket roligare saker man kan göra. Måste bli bättre på det till nästa år, och om jag inte minns fel så var det mitt mål förra året också, att ha mer tråkigt.

Då kanske jag kan börja lyckas med tentor och sånt också, för det har verkligen inte varit min grej de senaste åren.

Pöss

För övrigt

Förutom att jag gjort en massa saker så har jag haft ett sjujäkla humör. Jag har varit lättretad så det är helt fantastiskt och jag har nästan fått ett par riktiga utbrott. Ingenting har dock krossats och det värsta var nog att jag skrek ”jävla kärring” åt en tant som var dum, jag satt som tur var på en cykel och kunde snabbt avlägsna mig från platsen, jag hade dessutom bråttom till jobbet. Nu tycks det mig som om det var helt absurd pms för sen fick jag mens och  efter det tror jag att jag varit rätt glad. Verkar dock lite orimligt att jag skulle haft pms i typ två veckor så jag gissar istället på att jag varit glad för att jag haft en helt fantastiskt helg. Trots att jag skaffat mig brännblåsor på låren och inte hunnit med alls allt som jag borde gjort. Men kvällen på slottet var jättefin och julklappsshoppingen med Annie var mysig och älsk har varit superbra. Och imorgon kommer ju Maria! Åh vad jag känner mig glad och förväntansfull nu! Som om det är julafton hel veckan! Fast på torsdag ska jag ju till tandläkaren och sen åker jag iväg. Om tiden ändå kunde stanna på onsdag.

Pöss

Mer Jul!

Då var första julbordet avklarat för året. Hysing-släkten var på plats och bara ett fåtal saknades på Romme (inte ”Råmme”) Alpin. Eftermiddagen inleddes med en tur i bandvagn upp till toppstugan. Skumpigt, ljudligt, trångt och jäkligt, men absolut en upplevelse. På själva julbordet var det inget att klaga på, allt fanns och lite till, tyvärr så kände jag mig mätt redan efter första rundan och efterrättsmagen var aningen skrumpen men pressade i mig lite av varje ändå och sköljde ner med julmust.

Släkten var det heller inget fel på, tyckte nästan det var trevligare än vanligt rent utav, men det kanske är jag som blivit bättre på att vara social. Erik verkade inte heller ha något problem, trots att det var första gången han träffade alla de 22 representerade, 14 saknades. Plus min familj då. Barnlöshet är inget vanligt förekommande i min släkt. Och förutom en massa barn så var det även snö! Massor av snö och kallt, så det blev nästan riktig julstämning.

Men nu är jag åter i Uppsala med Sumo och snöbristen, fast det har faktiskt kommit ett tunt tunt lager och det är kallt nog för att det ska ligga kvar. På torsdag är det dags för nästa bord, med familjen Osterman/Hallqvist på UKK.

Nu blir det andra bullar!

Igår bakades det. Fyra sorters bullar blev resultatet och förutom att de kanske var aningen torra så blev det helt deliscious! Det är bra att jag skaffat mig en så metrosexuell pojkvän som man kan göra såna roliga saker med. Dessutom är det en klar fördel att han har en ugn, eftersom jag inte har det.

Åka på lan(d), som bara båtar kan

Idag stod det en båt på vägen när jag cyklade till skolan. Fruktansvärt spännande alltså.

Och för alla er som som undrar, nej jag är inte döende. Jag har bara haft ett minor break down på grund av den vanliga skiten som jag alltid sätter mig i eftersom jag fått någon sorts förbannelse mot att klara tentor på första försöket. Det blev för mycket för min stackars självkänsla ett tag, men allt känns bättre nu. Tack vare mina underbara vänner, mamma och pojkvän. Har man sådana fantastiska människor omkring sig så kan man bara inte vara helt värdelös själv.

 

Emu eller EMU?

Vi har lagt sjukt mycket tid och energi på våra kostymer till imorn, jag och Erik. Klippt och klistrat i timmar! Men nu är våra EMU-t-shirts klara och snygga blev de! Hoppas det kommer bli galet kul imorn och är säker på att det kommer bli det om man bara är tillräckligt pepp, så det ska jag se till att vara. Allt kommer bli bra och på lördag bär det av till V-ås och special guest är Erik! Vilket par vi är! Gör saker ihop och sånt. Igår var det middag hos min mamma och på söndag blir det middag hos hans päron. Det är najs, inga bekymmer, lycka varje dag. Haha.

Men dagens upplevelse var insidan av en tjurpung som vi dissekerade i skolan. konsistensen var som en blandning av fogskum och skumgummi. Fantastiskt!

Godnatt. Puss

I en annan del av stan, i en annan hiss!

Nu har det hänt grejer! Jag har köpt nya diskhandskar! Fyra par! Och två kartonger. Och förutom det så har jag träffat pojkvännens familj inte en utan två (TVÅ!) gånger. Från 0 till 200% på två dagar. Båda gångerna lite halvt på slump dessutom. Men om jag var nervös innan så kändes det desto bättre efter. Känns som jag aldrig känt mig så avslappnad med någons (läs pojkvän) familj så snabbt, och det är ju kanoners, bra att det inte bara är pojkvännen som är awesome liksom, kanske mitt bästa val ever. Dessutom blev jag inbjuden att följa med på kusinträff i Frankrike i sommar och barn nämndes också i flera sammanhang, så det var ju kanske tur att vi inte introducerades innan jag visste att jag var säker på det här, kan ju lätt kännas lite jobbigt annars.

Julen har också blivit stulen. Eller omplacerad. Kommer tillbringa julafton med mor nu istället för far och det känns hur bra som helst, mamma är ju trots allt bäst och förtjänar att firas jul med. Pappa har jag inte pratat med sedan maj liksom, hur bra är det på en skala? Typ 0. Visserligen hade jag inte kunnat bry mig mindre, möjligtvis lite men inte mycket.

Man blir så glad av höstlov, men nu ska jag försöka ge min dygnsrytm en chans. Puss o natt.

Nu står du först på min lista

Och här sitter man en fredagkväll med kjol och chockrosa topp och äter matlåda och beundrar sin egen genialitet. Typ. Nån som minns det här inlägget: Topp 5. Kul att se att man hittat någon som uppfyller samtliga punkter och dessutom hamnar högt på den här listan med: Topp 3 fast 5: Yrken Kul att man faktiskt är så bra att man kan få någon som är så bra också. Jag hade kanske inte trott att jag skulle bli ihop med någon från 90-talet, men ibland är åldern bara en siffra som inte säger något.

Jag är din flickvän nu

Det är så sjukt bekräftande att vara i ett förhållande. Det är som om allt blir lite bättre, som extra olja i maskineriet. Så länge allt funkar förstås, när det inte gör det så blir det ju lite tvärt om, för att inte tala om när det tar slut. Jag tror det är få saker som kan kännas så långsiktigt bra, jag har inte hittat något än. För tänk att det finns en person som vill umgås med dig, hålla dig i handen på stan, hångla med dig, ligga med dig, sova med dig, visa dig för sina föräldrar, typ alltid i all oändlighet (ja i bästa fall). Och som om inte det vore nog, så är det här en person som du själv tycker är helt fantastisk, genialisk och oslagbar. Bekräftelsen i det liksom.

Jag tror för övrigt jag måste köpa boken Jag är din flickvän nu, sådan humor är väl värd att investera i. Kanske borde man köpa Nina Hemmingssons nya bok Mina vackra ögon också, börja bygga på en bokhylla som speglar ens personlighet, boken Dick tricks har jag ju redan. Hehe.

(Det sista var ironi ifall ni inte förstod det. Boken var en födelsedagspresent från en inte så genialisk pojkvän jag hade en gång i tiden. Lite som ett skratt rakt i fejan eftersom han nästan aldrig fick upp den, men boken är i alla fall grön.)

Mobile Pe!

image

Jag mobil-bloggar för första gången. Sitter i köket på uplands, dricker grisvin och ser på när handendär steker kött och lök till 140 pers. Han är duktig på att laga mat, dendär. Lägger till en bild så ni ser hur han ser ut. Hihi.

Pöss

Dagens dusch

Jag kom på att ”Dagens dusch” skulle passa bättre till ett inlägg på en regnig dag, men vem vet när det blir liksom (antagligen imorn). I natt sov jag inte så mycket, i vilket fall mycket minre än natten till igår och ändå var jag mycket piggare idag. Mycket fräschare liksom. Visst att jag behövde två koppar kaffe för att hålla igång, men igår kunde jag ju inte ens dricka en på grund av hjärtklappning och allmänt darr. Jag tycker det är underligt att det kan vara sådan skillnad från dag till dag, jag förstår det inte. Men det tyder väl på att jag börjar bli gammal, pansjisar sover ju typ inget alls, i alla fall inte djupsömn.

I alla fall så var det länge sedan jag tog någon hissbild, så jag tog en duschbild i förra veckan istället. Med tandkräm runt munnen och allt (jag brukar inte borsta tänderna i duschen nej, jag bara kände för att stå där lite). Jag var väldigt glad den kvällen, kände mig skitsnygg och blev tårögd till Sia. Haha. För övrigt så finns Florence nya låt på spotify nu, den är heelt galet bra. Sedan dess så har jag nog bara haft fuldagar faktiskt, verkligen tvivlat på mig själv och blivit arg för att jantelagen verkar byggt ett redigt bo i mitt huvud och genljuder som ett enormt eko varje gång en självförminskande tanke dyker upp och att jag inte kan slå ihjäl honom. Varför skulle jag vara så dålig liksom? Jag har ju världens bästa och coolaste kompisar och en pojkvän som är bra på typ allt, det är faktiskt mer eller mindre sant, och jag skulle inte nöja mig med mindre. Och det sägs ju att man blir som man umgås och att lika barn leka bäst, så helt kass kan jag ju inte vara. Så skärpning nu!

Om några dagar är det ju löning också och om jag har tur dimper även studielånet ner på kontot inom en snar framtid och då ska jag köpa mig självkänsla. Prio ett är Friskiskort, längtar verkligen efter att få träna igen istället för att gå och oroa mig för pösmage och hängröv. Prio två är en jacka som jag kan cykla till slu i de dagar som det inte regnar, utan att frysa eller svettas som en grön gris. Sen finns det väl ca 1000 andra saker jag skulle kunna tänka mig att köpa om jag får. Börjar man tänka efter så brukar et inte finnas något slut.

Det är sådant som händer i Pauies liv just nu. Puss och hej.

Spit it out.

Förlåt för att jag inte skrivit, förlåt för att jag skriver istället för att plugga statistik. Mitt huvud snurrar är ursäkten för det senare. Ursäkten för det tidigare är att jag varit i Nyköping på fest, eller utanför egentligen, i Svärdsklova och firade Hannas födelsedag. Gjorde en ful kräfthatt och åt på gammalt manér ungefär flest kräftor av alla, drygt ett halvt paket, det var riktigt gott. Sen spelade vi lite spel och hade introtävling, som mitt lag vann och sen skulle folk bada utomhusjacuzzi, men jag gick och la mig, i mitt gästrum med egen ingång, underbart skön dubbelsäng och eget badrum. Det var liksom inte vilken sommarstuga som helst, och det fanns även vanlig jacuzzi, bastu och biljardbord i källaren, det hade inte sparats in på någonting.

I fredags hade vi också introtävling, fast i en annan tappning och med annat folk. Vi var hos mig nästan hela gamla gänget och det var awesome, tillsammans är vi oslagbara. Vi körde först P3’s introtävlingar, sen blev det improviserat från spotify, riktigt kul var det. Det är så synd att vi allihop ses så sällan nu för tiden, helknasigt att folk får för sig att flytta till Stockholm, när man kan ha det så bra i Uppsala.

Och sen på kvällen, när jag träffat på handendära och tagit med honom hem, så fick jag äntligen ur mig det jag gått och tänkt på ett tag, och därför har jag fått öva på att säg pojkvän i helgen. Det känns jättekonstigt och ovant, fast bra också så klart. Men jag trodde liksom inte att det skulle hända igen, hade ju jobbat i åratal på att intala mig själv att man har det bäst ensam och sen så bara händer det ändå, trots att man försöker spjärna emot och verkligen letar efter fel och anledningar till att det inte funkar. Så jag hoppas att jag inte gjort bort mig igen, men efter nästan 4 månader så borde man väl ha upptäckt de allvarligaste bristerna? Frågan är kanske om han har upptäckt mina.

Det ska vara svårt att leva, annars kan det kvitta.

Pöss

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag. Och jag har ju aldrig haft några problem med att klara mig själv, det har ju varit det jag varit bäst på sedan jag vägrade gå mer till dagmamman när jag var 8

Jag såg det som självklart att jag skulle ge allt i ett förhållande, hela mig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. Hade jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Att ställa krav har jag alltid tyckt varit svårt. Kanske är det därför som jag långsamt förvandlades från en kärleksälskande romantiker till en alltmer bitter, cynisk och uppgiven person. Jag knuffade mig själv mot avgrunden genom att försöka hoppa på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli en perfekt och lyckad person, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig och hopplös eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och jag trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd at förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Jag vill inte ha det så igen. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men om man tror att allt kommer ordna sig bara för att det känns bra så är man helt fel ute.