Skolk på hypofysen

Tentaplugg, känns inte som jag gör något annat nu för tiden. Idag är det hypothalamus, hypofysen och deras hormoner som ligger under luppen. Och det känns ganska bra, för en gångs skull så är boken faktiskt riktigt bra och koncentrationsförmågan fungerar den också. Kors i taket.

På fredag ska jag dock jobba, så jag missar föreläsningen med det fantasifulla namnet ”Sura kor”, känns ju lite trist. Men jobb och tentaplugg verkar ju vara en bra combo, funkade både i somras och i julas och man vill ju inte utmana ett vinnande koncept. Snart är det dessutom bara tre veckor kvar till London. Börjar mer och mer önska att det vore nu istället, men tre veckor är ju praktiskt taget inget och den som väntar på något gott…

Barn, bitches eller svalor som häckar?

A pleasent surprise! Den positiva biverkningen av minipiller (förlåt att jag tjatar om dem) är att ens bröst plötsligt växer ungefär en halv kup-storlek första veckan efter man börjat käka dem. Och plötsligt kan man ha sina gamla BH:ar igen och slipper känna sig plattbröstad som en 13-åring. Mitt senaste inköp var ju i exakt samma storlek som min första bh som jag köpte när jag var just 13, men nu är den för liten igen.

Ville bara säga det.

Och sådär såg jag inte ut i sjuan utan i nian. →
I sjuan hade jag page och en vit och blå bh med snobben på, i storlek 75b.

Och så lite kaos.

Jaha, nyss var jag på überbra humör och sen bara pang så hamnade jag i andra änden. Nu vet jag inte vad jag är eller vad jag ska göra. Gå och lägga mig i det där hålet kanske. Mörkt och kallt och ingen uppsvälld mage som får en att känna sig extra tjock. Jag vill stänga av alla känslor som sköljer över mig i vågor, allt har varit så känslolöst enkelt så länge nu. Jag undrar om det är pillren, så jävla irriterande i så fall, så störigt att det ska behöva vara så bara för att man är kvinna. Jag ska sluta vara kvinna, operera ut hela jävla livmodern, äggstockarna och allt skit. Fast då tappar man väl sexlusten, nåt jävulskap ska det ju alltid vara.

Förresten så sägs ju mensvärk och pms bli bättre med åren, men jag har faktiskt upplevt precis motsatsen. Kan väl i och för sig ha att göra med att jag käkade minipiller och hade p-stav hela tiden och inte hade nån riktig mens från jag var 15 till början av januari i år. Kanske är det därför som jag hade mens var tredje vecka nyss, efter jag tagit ut p-staven, för att jag hade en massa ägg som lagrats upp, som egentligen skulle ha kommit ut, minipiller kan ju göra så att ägglossningen uteblir. Jag läste förresten nu att minipiller kan ge tätare mens, så har det aldrig varit för mig, kunde ha uppehåll på 6 månader när jag var i tonåren. Det var najs, inga biverkningar hade jag heller, vad jag vet. Men man vet ju aldrig. Det kanske är minipillrens fel att jag varit deprimerad typ fyra gånger i mitt blott 26-åriga liv? Fast åh andra sidan har jag varit gravid 0 gånger så det kanske är värt det? Barn är ju ganska äckliga och jobbiga och så vidare.

Livet vs. döden? Frågan är om det är värt att dö i förtid. Men det kan man ju aldrig veta så det är väl bäst att leva på tills man bestämt sig. Döden är ju svår att få ogjord.

Peace out.

Under molnen

Jag fick plötsligt en sådan skum känsla, den bara dök upp helt apropå utan förklaring. Kanske är jag bara trött eller så är det mensen eller så är det de nya hormonerna eller så är det något annat men det känns plötsligt som om jag är ensammast i världen. Bara sådär. Och jag vill bara sluta mig och vara ensam, återgå till status quo där allt är tryggt och jag har kontroll för det är bara jag där och sådant som jag vet hur man hanterar.

Jag anar att det är hormonerna, när jag satte i p-staven grät jag ju 100 gånger minst till Christian the lion. Fast jag kan inte minnas att jag känt något av mini-pe förut. Fast det var ju sjukt länge sedan jag började med dem, sisådär 11 år sedan. Och så är det ju mycket nu, skolan och alla nygamla människor och allt man borde göra och allt man måste göra och jaget man ska försöka bibehålla. Jag har redan börjat ana att jag ogillar människor över lag, länge sedan jag kände så också, men det kan verkligen vara mens-relaterat. Gahhh.. Det bästa är nog att gå och lägga sig och försöka sova sig glad. Små vågor av rädsla för att jag lurar mig själv har börjat svepa in också. Allt var ju så bra nyss?

Tack och god natt!

Lilla landet lagom.

Idag har jag skaffat mini-piller, det var inte så svårt. Men det tar emot lite. För jag skulle ju inte? Stoppa i mig massa konstigheter som man inte vet alls vad det leder till i slutändan. Vi var ju överens, jag och mig själv och några till. Men fakta kvarstår: Jag vill inte bli gravid, jag vill inte ha mens var tredje vecka och jag vill inte ha ökad blödning (som man kan få av spiral). Vad jag vet så fick jag inte heller några otrevliga biverkningar sist jag åt mini-pe, det enda jag märkte var att mensen blev väldigt gles och det är inget jag gråter över direkt.
Summa summarum:
au naturelle/spiral v.s. hormoner
mens/mer mens v.s. mindre mens
barn/inget barn men ökad risk för bakterieinfektioner v.s. inget barn =
1 – 2 → mini-piller.

Sen frågar sig kanske en del, som inte känner mig privat, vem han är, för det är ju inte som att jag gör det här på pin kiv. Den som lever får se.

Puss

Med en knytnäve i skrevet

Den här veckan fick jag den konstigaste sökningen ever på bloggen. ”fungerar fisting med spiral som preventivmedel” Så det kan gå när man gnäller över preventivmedel. Jag är för övrigt lite sugen på att testa spiral ändå, det är ju den enda hormonfria. Men åh andra sidan så verkar jag inte bli så påverkad. Enda skillnaden nu mot när jag hade p-stav är att jag får mens varje månad och det suger ju. Fast sen är det det där långsiktiga att det är jävligt mycket skit som kommer in i kroppen med piller och stavar och det är säkert ett och annat som stannar kvar och anrikas. Till slut blir man en levande giftbomb. Att allt ska vara så svårt. Vore sjukt dumt att bli gravid också med tanke på hur mycket jag sms:ar och fejsbookar. Pom gav mig denna länken: Sociala medier förstör familjelivet Och menade att om vi inte varit så socialmediala så skulle vi båda två haft familj vid det här laget. Därför vill jag höja ett varningens finger:

Fine line.

Var är vi på väg? Jag funderar på om jag är känslosam. Om jag kommer bli känslosam. Jag var ju värsta blödig när jag satte in den, jag minns det nästan som igår. Staven alltså. Så det kanske blir tvärtom nu? Fast då kommer jag ju bli psykopat eller nåt. Jag kan ju knappt ens gråta längre. Varje gång jag börjar så slutar det efter typ tre tårar, ibland två. Fast jag har väl inte så mycket att vara ledsen över i och för sig, så det kanske är därför.

Jag har varit världens tråkigaste bloggare idag så nu ska jag gå och sova.

Peace out.

Jag brukar säga att jag passar i nästan alla glasögon. Det här är nästan.

Nä men neeeejje!

Det blev ingen träning, och jag är fortfarande sur över det. Idag igen så verkar det vara surdag, igår var också det. Undrar varför, jag brukar ju verkligen inte vara sur. Typiskt. Hoppas jag bara är stressad över tentan. Orka vara sur liksom, skulle inte tro det.

Kanske är min ”regelbundna” menscykel som plötsligt slutade vara regelbunden igen, som spelar mig ett spratt? Man vet ju aldrig hur det är med det där. Jag har i alla fall bestämt att beställa tid för avlägsnande av den där jäkla pinnen i armen efter jul. Sen ska jag vänta och se hur det känns innan jag bestämmer mig för hur det blir i framtiden. Om man inte har någon pojkvän så känns det ju rätt dumt att sitta och proppa i sig hormoner och shit helt i onödan. Om man nu orkar med mensen, men jag har ju övat lite nu och nån pojkvän lär man väl aldrig heller lyckas skaffa sig. Men jag kom på att pappa ju inte träffade mamma fören han var 28, så jag behöver ju inte känna mig stressad. Om det nu är stressad jag borde känna mig. Bitter är väl en mer passande term. Och just nu jävligt bitter.

Fuck off ‘n die.