You are not the voice in your head

Vilken låttitel egentligen! Känns precis som något jag behöver påminnas om just nu.

Jag önskar att det gick att stänga av alla tankar ibland. När man tänker på saker man inte borde tänka på eller bara 10 gånger för mycket. Försöker öva på att sätta ord på känslor. Det går. Men sen ska man våga framföra det också. Nästa utmaning. Det finns så mycket att jobba på med en själv att det känns svårt att inte ge upp. Men om man ger upp så måste man nöja sig och jag är inte jättebra på det i längden. Jag har blivit bättre på att vara missnöjd, det är inte bra.

Om man bara kunde stänga av tankarna och göra istället. Men jag är inte sån, allt måste tänkas igenom grundligt. Skulle vilja gå en kurs i att bli bättre på att ta beslut. Finns det sånt? Får kanske köpa en bok. Haha.

 

Annonser

Whats my age again?

Jag hatar att bli vuxen. Men vad har man för val? Jag vill ju inte riktigt heller vara som det var, jag har ju gått vidare. Men många andra ligger ju waaaaay före. Nu känns det som att hänga i limbo, vad man än gör så blir det aldrig riktigt bra.

Jag önskar att jag visste vad jag ville, att jag hade en plan, eller i alla fall en dröm. Jag har det stundtals, något vagt och skiftande som väl är min dröm. Men glappet mellan mig och den är så enormt. Är det bättre att göra livsomvälvande förändringar för att kanske nå dit, eller ska man bara gilla läget och försöka påverka sin situation så mycket man kan från given position?

Sånt jag inte är nöjd med:

Min vänskapskrets – jag älskar mina vänner men ibland känns de för få och ofta alldeles för långt bort. Jag vill ju umgås men sköna människor men vet inte hur, kanske är det för sent.

Min trista vardag – det blir ju inte roligare än man gör sig. Men hur? Jag fattar ju att det inte kan vara kul jämt, men lite roligare skulle jag nog kunna ha det. Tror att detta hänger ihop med förra punkten.

Framtiden – finns den ens? Jag har noll planer efter v. 9, förutom en eventuell resa som skulle vara en motvikt till alla ovanstående problem.

Mig själv – denna punkt måste ju vara med tydligen. Men den har förändrats otroligt mycket. Det jag är mest missnöjd med just nu är hur dålig jag är på att ta plats. Vem kommer minnas mig om 5 år? Kanske fler än jag tror men just nu känns det som att jag lika gärna kunde varit en fluga på väggen. Jag önskar också att jag kunde sluta vela och börja bestämma mer så att jag fick kontroll över mitt liv, kanske är 2018 året då det händer?

I övrigt så tror jag att missnöjet och frustrationen kanske kommer ta mig någonstans. Det är ju som bränsle liksom, motivation till att ta sig bort. Motvikt till den eviga rädslan för det okända.

The Big Picture

Ibland är det svårt att se helheten för det kryllar av detaljer och ibland är det svårt att se detaljerna för att helheten tagit över. Jag brukade vara bra på sånt här, att zooma in och ut. Det är i alla fall vad jag tror. I teorin är jag bra på mycket t ex relationer, att prata, känslor, svenska språket, men i verkligheten så fallerar det mesta. Det är åtminstone så det känns. Men oavsett hur det är så består åtminstone perioderna, upp och ner och upp igen. Insikten om årstidernas påverkan på detta har blivit mig tydligt varse på senare tid. Nu är det vinter, eller sen höst, alltså känns allting sämre. Innan kändes allting väldigt bra, eller mycket kändes bra.

Vissa saker blir svårare med åren, men andra saker blir lättare, som långtidsperspektivet, det blir ju givetvis bättre eftersom man får se mer saker ju längre man lever. Men jag upplever en viss avtrubbning som gör en tråkigare. Man gör sitt jobb och sen är det bra, slösar inte sin tid. Lever inte livet?

Jag trodde aldrig att mitt liv skulle bli så tillrättalagt. Men så har jag ju blivit en mästare på att undvika obehag. Inte fysisk obehag, det har jag snarare omfamnat, utan psykiskt. När man väl lärt sig undvika är det förbannat svårt att sluta. Det är ju ungefär som att lära sig att man bränner sig om man lägger handen på en varm platta men man gör det ändå. Jag önskar att jag hade mer driv, mer glöd, som kunde driva mig förbi undvikandet och göra mig friare.

Det kanske har att göra med självbestraffning. För ett psykologiskt obehag, som t ex en konflikt, är sällan lika obehaglig i sig som tankarna man ger sig själv efteråt. Konflikter är något som är extremt svårt. Det är inte bara svårt för att jag inte vet hur man gör utan för att ofta så vet inte den andre det heller, speciellt inte de olika pojkvännerna jag haft och har. Jag hade en pojkvän som inte var rädd för konflikt och han gjorde mig livrädd. Men så här i efterhand så var det kanske den mest riktiga relationen jag haft, alla tre gångerna vi var ihop. Han är den enda av mina ex som jag känner mig nyfiken på att träffa idag.

Det är svårt att bli bättre på något som så många andra också är dåliga på och när det beteendet också är så accepterat i samhället. Det är som patriarkatet på tal om #metoo. Beteendet att män tafsar på kvinnor och förminskar dem är så accepterat att väldigt få män ser att de själva håller på med det. Därför är det bra att det lyfts och stöts och blöts för det är nog det enda sättet att bli medveten.

Jag kanske får starta en egen hashtag #fightclub eller #fightorfright eller #dontavoidthefuss. Får nog fundera lite på det. Men nu har jag tagit upp det i alla fall.

Adios

En historisk förlust

Jag råkade köpa en bok när jag skulle åka tåg sist. Eller jag hade planerat att köpa en bok men inte vilken. Det blev ”Kära Liv och Caroline”, som jag aldrig hört talas om. Men jag vet ju vem Liv Strömquist är och jag hade hört att det finns en podd som heter En varg söker sin podd. Caroline Ringskog Ferrada-Noli hade jag aldrig hört talas om men nu vet jag att hon är författare och producent bland annat.

Först var jag lite skeptisk till hela konceptet av boken, att de två skulle svara på frågor från deras lyssnare. Första kapitlet handlade dessutom om utseende, vilket lätt blir mycket tråkigt, trots att det är extremt intressant. Men nu är jag helt såld. Liv skulle kunna vara min bästa vän, så smart, så bra. Jag kan liksom sluta ifrågasätta mitt sätt att tänka för hon tänker likadant. En sån bekräftelse!

Sen var det ju kvinnodagen i onsdags, så det passade sig bra att vara inne i ett rus av kvinnlig reflektion. En sak som slår mig när jag hör människor berätta om olika relationer och erfarenheter är hur mycket kvinnor förlorat och förlorar ekonomiskt på de gällande samhällsstrukturerna. Barn är ju exempel nummer ett. Att kvinnor tar ut mer föräldraledighet och pga det förlorar inkomst vilket leder till lägre pension och dessutom sämre löneutveckling. Sen får du ju ändå lägre lön även om du inte föder några barn.

Men det som frustrerar mig mest just nu är alla dessa män som förväntar sig att kvinnorna är de som ska sköta allt i hemmet, att de tar det för givet. Alltså inte bara tvätt och matlagning utan även det sociala. Jag får panik när jag tänker på det. Att män tillåts vara så även 2017 och att många inte ens reflekterar över det. Och varför skulle de, det är ju inte deras problem, det är ju ett privilegium.

Ibland känner jag mig helt vilsen och förd bakom ljuset för att jag trodde att vi hade kommit längre. Men folk är ju knappt ens medvetna.

Sufficient room for your rage

En gång på facebook i tidernas begynnelse så fick jag en sån där töntig bildutmaning. Man skulle googla runt lite och hitta nån bild och några ord och ett citat och göra ett albumomslag. Min bild såg ut såhär:

Citatet ”sufficient room for your rage” dök plötsligt upp i mitt huvud igen. Jag var antagligen hungrig. Jag har haft knepiga anfall av hangryness på sistone. Jag som brukar se ner på dem som inte kan kontrollera sitt humör bara för att de inte fått mat på ett tag. Men nu är jag en av dem. Det ska tilläggas att ”sufficient room for your rage” syftar till att man inte skall äta sig för mätt, utan lämna rum i magen för sin ilska. Det känns som om jag skrivit om detta tidigare i bloggen men jag kunde inte hitta inlägget så det kanske är inbillning.

Idag är en mörk dag, det har dock snöat hela dagen så världen har blivit vit. Ungefär 1 timme efter att jag skrev förra blogginlägget om att det var så skönt att inte vara stressad, så kom de första pirrande aningarna av tristess. Tristess är ett farligt gift som gör en galen om man inte hinner rädda sig. För tillfället är jag milt galen och känner mig en smula omtöcknad. Jag vill att det ska bli vår, inte mer snö och kallt nu. När det är kallt vill jag bara vara inne och vet inte vad jag ska göra. Jag är sämst på att hitta på saker, dessutom är mitt hem lite tudelat vilket gör det ännu svårare. Kommer man på vad man vill göra så kan man slå vad om att grejerna är på fel ställe och man glömmer alltid något.

Tanken var idag att vi skulle åka och titta på en bil, men istället blev någon knivskuren på en arbetsförmedling i Borlänge och skickad till Örebro för operation. Allt blev kaos. Jag känner mig ledsen. Inte van att ha känslor såhär, men det känns rätt. Jag är så rädd att fler saker ska gå fel nu, att detta bara är början. Ingen tror ju liksom att detta kan hända någon i ens närhet. Så nu vet man ju inte vad som kan hända. Jag vet att sannolikheten är låg att något annat ska hända, men jag har ju varit med förr.

Ge mig vår nu!

Åt det nya ska vi binda vackra kransar

Efter.

Det känns som att jag gått igenom en utvecklingsfas. Under en period har jag kommit till många nya insikter. Och nu känns det som att jag landat i ett efter. Som att jag är mig själv igen, kanske mer än nånsin.

Många röster i mitt huvud har tystnat. Alla de som sa att allt var fel. De som hittade fel på allt, de som var rädda för att bli nöjda. Som livnärde sig på oron och den ständigt underliggande ångesten. Barrikaden mellan medvetenhet och verklighet.

Plötsligt känns allt okej.

Mitt fysiska jag har också vaknat till. Vill äta tårta, mat, choklad och dricka vin. Som om jag inte haft någon matlust på flera år. Nu kommer jag bli tjock, men jag är inte rädd för det heller. Som om jag lever i en bubbla och vet att allting kommer ordna sig.

Jag vill aldrig mer stressa. Jag vill inte vara någon annan än jag. För jag är den jag är och oavsett hur mycket jag försöker ändra mig så kommer jag inte bli någon annan. Jag kan skaffa mig nya intressen, nya förmågor, men jag förblir ändå Jag, Paulina, som gillar grönt.

5 bröllop och 9 begravningar

Idag var det begravning. Igen, höll jag nästan på att skriva. Det var den nionde begravningen jag varit på. Katt- och marsvinsbegravningar ej inkluderade. Det var den första begravningen någonsin som jag grät på. Jag undrar varför. Kanske är det för att jag blivit vuxen. Kanske för att jag hade så väldigt dålig kontakt med mina känslor förut. Kanske för att jag har blivit en mer medlidsam människa. Jag vet faktiskt inte själv. Jag vet bara att jag inte grät förut för att jag inte kände mig berörd. Men jag hade i största allmänhet ganska svårt för att gråta förut och nu har jag sällan anledning till det.

Men det är nog så, att det har med berördheten att göra. Det var samma sak när pappa var svårt sjuk och låg på sjukhuset efter hjärntumörsoperationen. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag kan inte minnas att jag kände någonting. Fast det gjorde jag nog. Men jag minns att vi var och hälsade på, jag och Pelle och mamma, och det kändes som jag borde göra något men jag kunde inte förmå mig. Jag minns att mamma strök hans hand eller något och kan kände att det borde vara jag, men kunde inte förmå. Vi hälsade bara på en gång. Det tycks också väldigt konstigt för mig idag. Men allt var väl ganska konstigt då.

Pappa hade ju varit på väg åt ett obegripligt håll väldigt länge. Mamma säger att han var glömsk redan när vi var små och jag var 19 när han kollapsade. Innan hade han varit deprimerad, förvirrad, paranoid och extremt stel i ryggen. Så det kanske inte var så konstigt att jag inte visste hur jag borde reagera. Kanske var det inte så konstigt att känslorna var långt borta när han på sätt och vis också hade varit det så länge. När man successivt liksom vant sig vid knäppheterna därför att man inte har något val.

Vad ska man säga när han som aldrig lyssnar plötsligt hamnar på sjukhus och får operera bort en golfbollsstor tumör i huvudet. Vad var det jag sa? Fast han lyssnade ju inte så det spelade väl ingen roll vad man hade sagt. Men vi sa aldrig någonting. Vi var ju såklart glada att vår pappa hade blivit ”frisk”. Man ska inte älta saker och det är extra svårt att prata om det som hänt med någon som inte minns stora delar av föregående år. Sen flyttande han iväg och började ett nytt liv. Vem är man då att ifrågasätta? Man är ju glad att han äntligen slipper vara ensam och att det är någon som orkar umgås med honom. Så att man slipper det dåliga samvetet. Han verkar dessutom ha blivit bättre på att lyssna.

Det blev ett långt sidospår. Kanske kan jag gråta nu därför att jag spenderat 1,5 år åt att försöka tillåta mig själv att vara mig själv. Kanske är detta resultatet av illrandet*, och då får man ju faktiskt vara lite nöjd. Det slog mig faktiskt häromdan att jag slutat försöka vara som andra, och hela tiden se mig själv utifrån och istället bara är mig själv. Jag är faktiskt någon. Någon som inte är rädd för döden men som valt att leva.

Läggdags! God natt!

*(När jag gick hos psykolog för 1,5 år sedan, så kom psykologen efter 12 sessioner med rådet att jag måste känna efter mer och vara som en ”iller” på mina känslor. Kanske inte den vassaste terapeuten jag varit hos men kanske inte helt värdelös ändå.)

Tårar

Nu är det dags igen. Ännu en post.

Det har varit jul. Folk har dött. Jag ska försöka skriva längre meningar nu, men jag har en katt i knät som försvårar skrivandet, men det är ju standard så inget att irritera sig på.

Under 2016 är det många kändisar som dött. Även min älskade Sumo lämnade jordelivet. Carrie Fischer är väl den som känns tyngst av kändisarna, de andra var ju bara några i skaran av alla dessa fantastiska män. Dessvärre så var hon inte den enda som dog den 23 december. En person som jag känt i 15 år och som var mamma till en av mina äldsta vänner fick också dra sitt sista andetag, dan före dan.

När jag fick veta blev jag helt chockad. Jag tror att ett skal inom mig brast. Så fruktansvärt att något sådant kan hända. Man tror inte att det är sant men man rycks upp ur sina tradiga vardagstankar och ruskas om. Börjar plötsligt omvärdera vad som är viktigt. Man gråter; för att någon man trodde skulle leva länge till är borta, av rädsla för att det hade kunnat vara ens egen mamma, av medkänsla för att man förstår hur fruktansvärt det måste vara för dottern, sonen och livspartnern. För att alltihop är så tragiskt och så oväntat.

Plötsligt tvingas man också tillbaka till sitt förflutna. Den plats där man växte upp och där man gick i skolan. Där man försökte passa in och där man misslyckades. Stället som man inte egentligen vill förknippas med, men som man inte kan göra sig av med eftersom det är en så stor del av ens förflutna. För mycket hände där i en tid då man mindes alldeles för mycket. På ett sätt känns det bra. Det känns hemtamt och nu är man ju på andra sidan. Nu är man vuxen och den fula ankungen har blivit en höna som försöker att inte vara rädd. Fast platsen där hon bodde, hon som dog, var ju ett av de få ställena som bara är förknippade med bra saker, i princip. En trygg plats att minnas.

Jag har försökt glömma mitt förflutna. Gömma det för att det är fult. Inget att visa upp. Kanske är det delvis därför jag tappade mina ord. Det går att låtsas som att man är vanlig, men inombords så känns det som att det är en vägg mellan en själv och verkligheten. Som att man aldrig riktigt når ut och när man väl lyckas säga något så är det ingen som hör.

Av alla dödsfall i år så är det Evas död som berört mig mest. Livet påminner ännu en gång om att det inte är rättvist.

God natt

Utan min luft

Kära läsare, det har gått ett tag sen sist. Drygt ett och ett halvt år för att vara exakt. Jag har inte haft något att skriva om sedan dess faktiskt. Inte för att det inte har hänt något utan för att jag har saknat ord. Som om jag hade tappat mitt språk och glömt hur man uttrycker sig.

Men så igår så var det som om alla bitar föll på plats och i stunden kändes det som jag skulle kunna skriva mina memoarer på studs. Alla formuleringar var redan klara. Tyvärr så försvann de flesta av dem igen  så det får räcka med bara ett vanligt inlägg. Om min kurrekturläsare Siri godkänner.

Jag har funderat mycket på det där med att inte kunna uttrycka sig. Jag trodde först att det skulle gå över på några veckor, men istället tog det år. Jag skulle ha kunnat bli frustrerad, men på grund av mitt mindfulla och KBT-skadade medvetande så gillade jag läget. Jag är bra på acceptans, lite för bra ibland. Jag är också bra på att undvika saker som är obehagliga, som t ex konfrontationer.

En av anledningarna till att jag har gillat läget som det varit är för att jag haft viktigare saker för mig. Saker som examensarbete och inkomstbringande sysselsättning. Plugget har fått gå före allt. Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen, för att jag skulle kunna bli klar. Jag har noll studieteknik. Jag har försökt allt och ibland så fungerar det ett tag men oftast inte. Så här i efterhand så kan jag kanske fundera på varför jag inte gav upp, men det alternativet fanns inte. Det skulle ha varit som att erkänna att man är dum, vilket är min största skräck av alla.

Så därför har jag plågat mig genom år av utbildning och står nu på andra sidan och har precis fått tillbaka mig själv ovh min berättarröst. Var det värt det? Ja det var det. Min spretiga utbildning är nog det bästa jag har och mitt livs största erövring. Dessutom har jag haft jobb sedan innan examen. Tre olika jobb hittills i år och nu har jag hamnat på allas vår stat där jag inom ett år med största sannolikhet knipit åt mig en tillsvidare-tjänst.

Äntligen kan jag pusta ut och slappna av. Få panik. Vad ska jag göra nu liksom? Nu ska jag ju börja leva det där livet igen. Det är en jäkla tur att jag fått tillbaka mina ord, annars vet jag inte vad som skulle ha hänt. Jag kan medge en viss frustration av att känna att jag stått still i vissa relationer. Men i en relation är man ju aldrig själv så det går ju alltid att skylla ifrån sig. Det gör en dock inte mindre frustrerad, bara olycklig.

Detta får vara allt för ikväll. Imorgon är det ju måndag. 5 dagar kvar till jul.

God natt!

3 decennium

Jadu bloggen. Du får inte mycket nu för tiden. Men det är ingen som gråter över det, vad jag vet.

I övermorgon är en stor dag. Jag fyller 30 år. Imorgon, typ (klockan är över 12), ska jag ha mitt livs största fest. Jag ska bjuda 20 pers på mat som jag lagat helt själv. Sen ska jag bjuda 20 andra på bål, snittar och snacks. Har lagat 9 pajer, en enorm mängd smördegssnittar, köpt alkohol för 800 och fått två flaskor rysk vodka. Vet inte riktigt hur mycket jag handlat för men det känns så sjukt värt det. Det ska bli galet kul att få bjuda alla ens bästa på något som man verkligen ansträngt sig för.

Ser vissa ärftlighetsmönster för mamma är ju den som bjuder på största festerna typ. Men det har verkligen varit jättekul att planera och förbereda och nu verkar ju allt bli bra i slutänden också. Utan att någon dött eller fått magsår. Det är ljuvligt. Jag är inte säker på att jag någonsin mått så här bra på dessa 30 år. I och för sig så är jag fruktansvärt hög på endorfiner just nu så det gör väl sitt till också. Cykling är verkligen grejen.

Och dubsmash är senaste socialamediergrejen! Sjukt beroendeframkallande! Detta var den första och antagligen sämsta jag har gjort. Men jag bjuder på det. 🙂

Och Florence + the machine släpper mästerverk efter mästerverk från nya plattan. Bara en vecka kvar nu! Nu senast var det Delilah.

Förlåt för ett trist inlägg, men kände liksom att jag ville skriva något om min stora dag. Haha. Peppen svämmar över. 😉 Men det här kommer aldrig bli en trendig cool intressant blogg. Den här bloggen kommer aldrig bli mer än jag, men det är ju rätt bra det med.

Över och ut.

Som en blogg fast kanske mest som en dagbok

Hehe. Jag har dålig humor, det är en tillgång. Vet inte varför jag bestämde mig för att skriva igen. Men jag konstaterade nyss att jag inte hade motivation till att göra någonting annat så det var kanske en kompromiss.

Det har hänt mycket ses sist. Jag har blivit singel och flyttat till skogen (3 km från centrum). Har åter en alldeles egen lägenhet som jag hyr ut ett rum i och jag trivs väldigt bra med det mesta. Man ska inte ha för höga förväntningar, då blir man oftare glatt överraskad.

Katterna har blivit utekatter båda två. Sumo har blivit lite gammal och Siri är lite mer vuxen, till Sumos stora glädje. När de är ute brukar de hänga med en fluffig, gul grannkatt med extremt lång svans, som ständigt försöker attackera. Den har dock respekt för Sumo och Siri tycker att allt är på skoj. Båda katterna är otroligt bundna till mig och följer efter mig när jag går till tvättstugan i grannhuset och de vill inte gå in med någon annan i alla fall inte Siri.

Det står en massa träd runt om husen här. Det ger på något sätt lugn. Jag har känt mig lugnare sen jag flyttade hit för två månader sen. Försöker anstränga mig för att gilla läget också. Inte stressa. Det är najs. Försöker jobba på min självkänsla också. Jag är ju snart 30 och då måste man ha skinn på näsan och våga ta för sig lite. Erfarenheter av livet har jag ju åtminstone så det räcker tror jag, i alla fall dåliga erfarenheter. Jag tror hela tiden att det där ska vända, att saker ska börja gå lite lättare, men nä det kommer alltid bakslag. Fast å andra sidan så har jag det jävligt bra ändå. Jag lever ett liv i lyx jämfört med de flesta andra på den här jorden. Därför måste en ha bra självkänsla, så att en inte drabbas av självömkan. Självömkan har inte hjälpt någon någonsin. Men alla kan inte heller vara tuffa som Thatcher. Men man måste alltid kämpa för sig själv, för ingen annan kommer att göra det och då är det bäst att ha starka muskler (se bild).

Lurvpöss!

2013 – Frälsningens år

Det som påverkat mig mest under 2013 och som förmodligen kommer att påverka mig under en lång till framöver är något som är större än jag. Jag tror att det är så här det känns att vara troende. Att kunna känna en styrka och självsäkerhet som inte bygger på ens egna person utan på något gemensamt större. En tro och en övertygelse som gör en tills en bättre människa. Det måste vara det som gudatro går ut på för de flesta. Jag ser dock på gud som jag ser på tomten ungefär. Fast gud är ju så mycket värre, eller rättare sagt det som människor gör i hans namn. Det jag har blivit frälst av är feminismen. Feminismen ger mig hopp och en känsla av samhörighet och vänlighet mot andra kvinnor, som jag inte känt förut. Feminism är det bästa som hänt mig och trots att många av de äldre generationerna säger att feminismen gått bakåt så kan jag inte riktigt hålla med. Jag kan hålla med om att den feministiska politiken i Sverige delvis gått bakåt, jag vet inte ens om Reinfeldt kallar sig feminist. Men på internet blomstrar det och även i media och till och med i Hollywood får man en känsla av att kvinnorna är på väg framåt.

Bechdeltestet som jag skrev i tidigare har fått ganska liten uppmärksamhet här hemma i Sverige jämfört med i andra delar av världen. Sajten Vocative gjorde till och med en lista på de 50 mest lönsamma filmerna under 2013 och delade in dem i kategorier beroende på deras resultat på bechdeltestet. Resultatet var förbluffande tydligt: De 17 filmer som klarade testet drog in 1.56 miljarder mer än de resterande 33 och bäst av alla var givetvis Hunger games med fantastiska J-Law som är så värd all uppmärksamhet hon kan få. Hon är en riktigt bra förebild och en fantastiskt skådespelerska. Jag var mycket skeptisk till Hunger Games först eftersom sci-fi-äventyr oftast följer en story á la Indiana Jones så pass förutsägbart att de genast blir tråkiga. Men HG är ju gjord efter en bok, skriven av en kvinna och efter att ha sett båda filmerna som kommit ut så är jag helst fast. Den riktiga behållningen i filmerna är ju Katniss känslor, de bidrar med en hel extra dimension.

Igår hade även en annan av mina favoriter premiär, nämligen 3:e säsongen av Girls. Jag knarkade förra säsongen så det är nästan magiskt att jag har kunnat överleva nästan ett helt år tills nu. I kväll blir det uppesittarkväll med dubbelavsnittet och det känns som julafton. En annan miniserie som också sändes på svt1 och som även den var genialisk men inom en helt annan genre än Girls, var Top of the Lake. Elisabeth Moss belönades igår med en Golden Globe för sin insats som huvudrollsinnehaverska och den var hon verkligen värd. Sen kom det faktiskt ännu en serie som imponerade, nämligen Masters of Sex. Jag tror inte att den fårr lika stor spridning i sverige som t ex Girls även om SVD utnämnde den till årets kanske bästa serie. Den utspelar sig på 1950-talet och jämställdheten var ju inte riktigt den samma då som nu men Lizzy Caplan som spelar kvinnliga huvudrollen Virginia är en sann feminist. Att serien dessutom bygger på de verkliga människorna bakom den första seriösa forskningen om människans sexualitet gör det ju bara bättre. Virginia Johnson är en karaktär alla skulle vilja vara utan att vara övermänsklig.

Jag vill runda av detta inlägg med ett klipp från gårdagens Golden Globe där Tina Fey och Amy Poehler är vassare än någonsin. Kärlek till alla fantastiska kvinnor där ute!

”It’s a story about how George Clooney would rather float in to space and die then spend one more minute with a woman his own age.”

Peace out!

The Pain of Aging

Det slog mig här om dagen att det nog faktiskt är oundvikligt att undvika kroppens åldersförändringar. Även om en tränar som aldrig förr. Det känns lite bittert för jag är en perfektionist och i och med att min kropp förändras så kommer jag kanske aldrig känna mig sådär snygg som jag gjorde förut. För jag har testat att gå ner i vikt bara, och det gjorde mig inte nöjd och nu tränar jag ju mer än någonsin, men sanning att säga så blir jag nog inte snygg av det heller. Vissa saker blir givetvis bättre, rumpan har blivit lite fastare, hållningen kanske lite bättre och jag håller vikten trots att jag äter ganska mycket av allt. Men den där wow-känslan verkar inte vilja infinna sig längre. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag allt tydligare påminns om de egentliga fördelarna med träningen, vilka är att hålla kroppen frisk och stark. Efter ett två veckors uppehåll brukar jag ha stickande och skärande smärtor i ryggen och nu senast så överansträngde jag en axel och fick ont ända ut i fingrarna. Dessutom blir det ju svårare att sova och man blir förstoppad. Och jag är inte ens 30. Dessutom har jag nu fått diagnosen rosacea och mina ögonbryn har på något mystiskt sätt nästan försvunnit och måste nu mer målas dit.

Ibland är det svårt att inte känna avund till dem som begåvats med perfekta kroppar, hud och hår. Eller till dem som bara helt enkelt utgör en snygg helhet. Alltså dem som inte är pinnsmala utan snygga med kurvor, de som ser snygga ut i sin stil. Jag är varken smal eller tjock varken kurvig eller helt utan form. Mina största komplex är mina lår, som innehåller en massa muskler, men utan att se vältrande ut, och min framsida. Förhållandet mellan bröstens storlek i relation till midja, höfter och mage är för mig inte tillfredsställande. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra det bättre utan operation heller för bantar man så blir ju brösten mindre och den där lilla kudden på magen försvinner ju aldrig oavsett hur bra magmuskler man har. Dessutom tror jag inte att det går att göra midjan proportionerligt smalare än resten av kroppen.

Men jag misströstar ej i oändlighet. Nej, som feminist måste en vara stolt över sin kropp oavsett. Jag har ju inte valt den här kroppen och det verkar ganska dumt att lägga ner oändligt mycket tid och pengar på att försöka förändra den när jag inte hade tänkt livnära mig som skönhetsdrottning eller fotomodell. Jag vill inte ens stå på en scen. Enda anledningen skulle vara att tillfredsställa mig själv när jag ser mig i spegeln och då är det nog enklare att jobba med insidan av huvudet så att en kan acceptera situationen som den är. Det finns ju uppenbarligen andra som tycker att jag duger, varför skulle deras uppfattning vara sämre än min? Jag kanske inte älskar min kropp, jag överlåter det till dem och är istället glad över att vara älskad.

Över och ut

Bara en snabbis

Jag borde plugga. Men jag ville bara skriva ner typ två saker, det kanske blir fler.

För det första så blev jag väldigt glad av filmen Hotell som jag såg i onsdags, den var annorlunda och lite knäpp. Och det som jag blev ännu mer glad över var när jag fick veta igår att Bio Rio börjat med A-märkning (A som i approved) av sina filmer och att Lisa Langseth som gjort Hotell också fick en stämpel (oklart hur det gick till med jag tänker mig nåt i stil med dockan (som förvisso klippts bort nu) i tomtens verkstad på Kalleankas jul). För alla som inte hört talas om Bechdel-testet så finns en beskrivning HÄR.

Den andra saken jag blir glad för är att folk har börjat ställa krav på de politiska partierna. Tidigare har jag haft en uppfattning om att folk bara väljer en sida och sedan smutskastar den andra. Vilket jag finner högst irriterande. Men uppenbarligen så börjar folk bli sura och demonstrera för att inget parti ger dem (oss) vad de vill ha. Inte ens sossarna kommer undan. Och jag blir glad för jag vet inte alls vad jag ska rösta på i nästa val men om det sker en förändring så kanske det finns hopp. Jag läste detta blogginlägg som Birger Schlaug skrivit och kände bara ”Upp till kamp!” eller kanske snarare ”Den här länken ska jag like:a på fb så att fler kan läsa den och bli inspirerade”. Och för övrigt hade jag fullkomligt glömt bort att Schlaug var miljöpartiets första talman.

Och det var väl allt för nu.

Kurr kurr

In the name of the lord

Jaha, jag måste ju skärpa mig lite nu. I gårdagens inlägg skrev jag ju ingenting om feminism. Men idag har de valts en kvinnlig ärkebiskop i Sverige. Jag är inte med i kyrkan så jag var inte med och påverkade. Eller vänta, en får nog inte ens vara med och bestämma sådant ens om man är med. Jag vet inget om kyrkan i princip. Men jag är glad över detta att den första kvinnliga ärkebiskopen i Sverige har valts. Någon frågade om det var den första någonsin, men det var det givetvis inte. Inte ens i närheten.

Jag undrar vad det är som gör att ett land som ändå tycks så pass jämställt ändå är så dåligt på att ta fram kvinnliga ledare? Jag menar När hade Island sin första kvinnliga president? Jo 1980 och de har enligt wikipedia endast haft 5 pesidenter totalt. Det blir ju 20 % i kvinnlig favör. England hade Thatcher, Tyskland har Merkel och Norge, detta föredöme i sammanhanget, har just valt sin andra kvinnliga statsminister i och med Solberg. Gro Harlem Brundtland (undrar om hon är döpt efter stadsdelen?) har dessutom blivit vald tre gånger. Sen har jag hört om länder i Afrika där 60 % av regeringen är kvinnor (jag skäms för att jag har så dålig koll på Afrika, men jag är ju faktiskt naturvetare(!)). Det närmsta Sverige har kommit är väl Sahlin, men det gick ju verkligen inte för sig. Nej nej det var ju toblerone hit och dit ända tills Juholts-katastrofen kom till undsättning och fullkomligt förfall. Löven verkar väl något bättre, men jag avskyr hans typ. 40-talists manly svetsarman. Som dessutom ser ut som Christer Sjögren med en potatis mitt i ansiktet. Okej, han är faktiskt född -57, men det var det absolut ingen som kunde ana. Såg nu också att hans näsa ser ut som en uppochnedvänd torshammare. 

Sen när började jag intressera mig för politik, är frågan alla ställer sig. Svaret är nog kopplat till både feminism, miljö och att jag snart är 30. Men framförallt så är det nog för att folk omkring mig pratar och postar på facebook och så där och jag vill ju inte verka obildad. Det är så mycket man kan vara arg på så det är bäst att läsa på så man är det på rätt saker.

Och katterna bara sover.

Tuss och klös

Sea Fog

Haha, jag har redan fallit in i traditionen av att ha en låttitel som rubrik. Men just nu känns allt som om det vore dränkt i tjock dimma. Den enda ljusningen är att min förkylning verkar börja ge med sig. I morgon är det den 15:e alltså sista dagen att söka till utbildningar på universitet. Och jag lider olidliga kval om vad jag ska söka. Ingenting verkar självklart och många av kurserna verkar ouppnåeliga och jag skulle verkligen behöva en syo. Men en är väl lite sent ute då kan en väl tycka. Jag är ju inte den som kryper till korset och tigger någon om att hjälpa mig. Förutom min arma mor då. Hon var här i kväll och rörde runt lite mer i min gryta. Känns bättre på ett sätt, men fortfarande förvirrat och beslutsförlamat. Varför är jag sån här? Varför kan jag inte bara göra som alla andra och välja EN utbildning och hålla mig till den? Nej sådan är tydligen inte jag, jag är inte som de andra 28-åriga barnen.

Och för att nämna något om katterna vann Sumo över Siri i kvällens svansjagar match. Dvs att han höll sig lugn tills hon gav upp, jag har aldrig sett det tidigare. Siri ger ALDRIG upp. Hon är den mest envisa katt jag träffat. Och inte bara envisar utan även med total avsaknad av rädsla. Helan och halvan.

 

God natt

Purr och möss

Om jag skulle skriva så skulle jag skriva om mina favoritsaker

Jag har funderat lite på att ta upp bloggandet igen, och då menar jag lite, pyttelite.  Om jag skulle börja blogga igen så skulle jag skriva om katter så klart, de är ju så fantastiska. Jag skulle även skriva om feminism. Jag vet att det finns en massa feministiska bloggar redan men uppenbarligen så är andelen människor på jorden som inte fattat vad feminism innebär skrämmande stort. Jag älskar kvinnor! Ibland frågar jag mig själv om jag blivit lesbisk, men svaret är fortfarande nej även fast jag tycker att många kvinnor är långt mer attraktiva än någon man. Men jag blir liksom inte kär i kvinnor, trots att de är så fantastiska. Så jag för nöja mig med att veta var jag står åsiktsmässigt. Och nej jag tycker inte att världen borde styras av enbart kvinnor, jag tycker att världen borde vara jämställd och att kvinnosaker inte automatiskt är töntiga om en man gör dem. Många män är så rädda för att göra kvinnosaker för att då blir de automatiskt avmanligiserade (komma på egna ord är kul). Jag tänker just nu på en artikel om könsneutrala leksakskataloger och att de möttes av en del kommentarer som fick håret å mina armar att resa sig. Kan männen inte själva se sig själva utifrån och förstå att det de säger är så dumt att Al Bundy i Våra värsta år verkar som en geni i jämförelse? Uppenbarligen kan de inte det. Men efter en snabb sökning hittar jag ändå en artikel om trenden med könsneutrala kataloger spritt sig även till Storbritannien. Och en får ju inte glömma att de är efter påtryckningar som BR och Toys r’ us gör det här. Och det betyder ju att det finns vettiga människor där ute, vettiga föräldrar.  Sådant gör faktiskt så att jag ryser till av glädje.

Och för att säga något om katter så ska min lilla fining kanske ställas ut i januari! Jag tror hon skulle gilla det, hon är så orädd och extremt nyfiken och social. Om man jämför med Sumo som gillar lugna hemmakvällar och att sola i rabatten utanför huset och helst gömmer sig när han träffar katter/människor han inte känner. Jag älskar mina katter.

  

 

Och det här var ju kul, kanske kommer hända att jag gör det igen.

Möss och slick

Inte helt död än

Nej men hej! Hej men nej!

Bloggen du är inte död än. Jag fick ett infall att skriva här för att jag är så glad. Mitt liv är verkligen bra nu.

Nästa vecka ska vi få en ny liten katt som ska heta Siri. Bara en sån sak. Sen är det ju en helt underbar sommar, varmt och härligt. Men framförallt så finns det så många underbara människor i mitt liv som gör mig så glad. Det är nästan helt otroligt. Som om jag levde i en dröm. Fast sen finns det förstås lite som är svårt, men det är inte så viktigt just nu. Jag älskar mitt liv. Det är inte så ofta en vill säga det så det är helt klart värt ett eget blogginlägg.

Peace out!

Catze!!1

Jag skriver mycket om plugg, det är trist, men det är ganska mycket vad mitt liv går ut på. Den här veckan t ex skrev jag tre tentor och fixade ett grupparbete, nästa vecka är det en annan tenta och presentation av arbetet. Sen är det lite lugnt innan kandidatarbetet drar igång och då ska jag åka till Japan, men det kanske jag har sagt?

I alla fall så har jag under året startat en Facebook grupp som heter Catze!!1. Den var först väldigt intern men sen började ryktet sprida sig och nu växer vi sakta men säkert, idag är vi 37 medlemmar och det brukar komma en eller flera nya varje vecka. Som namnet avslöjar så handlar det om katter, bilder, gifs och filmer på katter och här är ett talande citat från en av medlemarna:

”Gillar den höga kvaliteten på innehållet i den här gruppen. Det märks att det är kräsna medlemmar.”

Sååå, det var väl det jag ville säga, göra lite reklam. Ta en paus titta på mjaus.

2012 – I bloggarnas värld

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 7 700 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 13 years to get that many views.

Click here to see the complete report.