Dysfunktionaliteten

I helgen, närmre bestämt i går, hade vi kalas med familjen. The horror! Jag önskar att man kunde prata och reda ut saker, att alla irritationsmoment kunde kastas i en balja med syra och lösas upp i tomma intet. Men det finns två problem, det största är väl det som vi inte pratar om, alla undertryckta känslor av orättvisa, missförstånd och bitterhet. Det andra är det eviga malandet och den totala oförmågan till att lyssna, som förstås är direkt kopplat  till föregående problem. Det är svårt att vara neutral. Bitterhet från ena sidan och total oförståelse från den andra. Kan föräldrar få gå i parterapi 15 år efter att de skiljts? Om jag ens trodde att det skulle komma på fråga, om frågan inte möttes av total dövhet och skitprat om avundsjuka, så skulle jag kanske föreslå det. Nu orkar jag inte ens tänka på det.

Min familj som var så normal, så stabil. Nu känns det som att vi mer och mer delas upp i två läger, som två isflak som hjälplöst flyter ifrån varandra, det ena med framdelen bortvänd.

Omen

Jag har insett att erfarenhet gör en smartare, när det gäller saker som att veta att om man slarvar med sömn och dylikt så kommer man få ta igen det sen. Det gäller inte bara en själv utan även andra. Man känner liksom på sig när planer kommer gå i stöpet och ibland blir man till och med sur innan återbudet ens har kommit. Surhet med framförhållning. En annan sak är relationer, fast där är det totalt katastroftänk alltid så oftast blir det faktiskt inte så illa som jag tror, att de hemskaste hemska sakerna händer. Jag är inte svartsjuk, mer än kanske en aning, men tvivlar ständigt på förhållandets hållfasthet. När något ändras så blir jag genast kallsvettig och tar kevlarvästen på själen. Är inte direkt utagerande utan tiger tills allt blir bra eller ännu sämre. Ensam är stark, vilket är en lögn men på sätt och vis också sant. Erfarenhet gör en bitter, om man inte bara haft goda erfarenheter förstås, men det är det väl kanske ingen som har. Jag tror att det finns en gräns för var bitterheten tar över, den är nog i och för sig olika hos olika människor, men när den väl passerats så är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka att allt ändå kommer gå åt helvete.

 

Känslor och annat fluff

Jag minns när jag var ung. Jag hade så mycket känslor, åt höger vänster och rakt upp. Att känna var livet liksom, det som inte kändes rätt var inte heller rätt och det kunde man således inte göra, ljuga t ex. Har alltid haft en stark moral och den var ännu starkare förr. Innan livet kom och stötte och blötte och hyvlade tills bara det nödvändigaste fanns kvar. Överlevnadsstrategi. Man skulle kunna säga att jag började som ett fluffigt gosedjur och nu är jag mer som en tennisboll. Trots att jag inte uttrycker så mycket bitterhet till vardags så finns den där, som en gjuten betonggrund. När något hemskt inträffar så kommer jag bara att säga vad var det jag sa och så biter jag i sten. Man skulle kunna säga att jag inte är naiv längre, men det är nog värre än så. Jag tror liksom inte på att något kan vara för bra, sådant finns inte, det är bara en illusion, precis som förälskelse, den största illusionen av alla.

Jag må vara känslig, men jag är också tålig. Jag kanske bryter ihop, men jag kommer alltid resa mig, för det är så det är. Trots all jävla skit den här världen består av och trots att jag inte är det minsta rädd för att dö, så har saker aldrig varit så dåliga att jag varit beredd att avsluta mitt liv. Nu låter det här kanske som värsta deppiga inlägget, men så är det inte alls, jag har det bara så bra att jag blir lite rädd att något riktigt dåligt ska ske. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Nu är det väl revolution på gång

Det behövdes något nytt. Lite inspiration, motivation och energi. Stimulering av sinnena som dött av på grund av för mycket fokusering. Allt verkade ju så bra, men ändå var gnäll det enda som rörde sig omkring cerebrum. Något drastiskt behövde göras så jag tog cykeln in till stan och gick till Åhlens, sen gick jag till ica och på vägen stannade jag till på vagabond för att prova skor. Resultatet blev torrschampo, julmust och inte minder än tre fryspizzor (de hade erbjudande på ica), en var till och med av en sort jag aldrig testat tidigare! Så nu hoppas jag att motivationen kommer tillbaka. Det känns faktiskt redan bättre, det hade antagligen blivit skitbra om jag köpt nya skor också.

För övrigt

Förutom att jag gjort en massa saker så har jag haft ett sjujäkla humör. Jag har varit lättretad så det är helt fantastiskt och jag har nästan fått ett par riktiga utbrott. Ingenting har dock krossats och det värsta var nog att jag skrek ”jävla kärring” åt en tant som var dum, jag satt som tur var på en cykel och kunde snabbt avlägsna mig från platsen, jag hade dessutom bråttom till jobbet. Nu tycks det mig som om det var helt absurd pms för sen fick jag mens och  efter det tror jag att jag varit rätt glad. Verkar dock lite orimligt att jag skulle haft pms i typ två veckor så jag gissar istället på att jag varit glad för att jag haft en helt fantastiskt helg. Trots att jag skaffat mig brännblåsor på låren och inte hunnit med alls allt som jag borde gjort. Men kvällen på slottet var jättefin och julklappsshoppingen med Annie var mysig och älsk har varit superbra. Och imorgon kommer ju Maria! Åh vad jag känner mig glad och förväntansfull nu! Som om det är julafton hel veckan! Fast på torsdag ska jag ju till tandläkaren och sen åker jag iväg. Om tiden ändå kunde stanna på onsdag.

Pöss

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Skrik ut det!

Nu har jag postat reklamationen till flygbussarna. Borde gjort det tidigare, men jag förstår nu varför jag inte det kommit mig för. Så mycket känslor, så mycket ångest, för en sådan sak. Jag vill bara skrika och slå sönder saker när jag tänker på det. Måste verkligen ärvt min fars gener för ilska, inte för att han brukar slå sönder saker, men arg kan han bli.

Nu ska jag sova och i morgon kommer min kyl, annars jävlar.

Puss, god natt och en smäll på käften.

Ska det vara så?

Nu har monstret krympt. Blivit till en rädd liten mushjort. Alldeles utmattad. Tom. Liten. Ynklig.

Tankar som återkommer: Brukar det vara så här? Varför är det så här? Är det minipillret? Eller är jag sån här nu?

Känner mig fortfarande lite gråtfärdig, fast bara lite. Känslor är anus.

En sån DÄR dag.

Jag börjar nästan förstå hur det är för Annie en gång i månaden. Idag är jag nämligen som ett stort monster på insidan. Min stubin är max 1 µm och nyss ville jag nästan börja gråta när jag fick tillbaka min förbannade labbrapport igen. Nu med ett ”tryckfel”. Vad fukking vill dom att jag ska göra!! Hur viktig kan en liten molekyl vara? Och kommer ett litet minus på fel ställe göra så att jag inte kommer förstå någonting av kommande kurser? Antingen så kan man säga att han är snäll, som inte tvingar mig göra om hela labben, eller så kan man säga att han är helt överdjävlig som hänger upp sig på en liten detalj och inte förklarar bättre vad han vill att jag ska förstå. Har inget att jämföra med så jag får hantera min exploderande ilska och frustration på egen hand. Men det känns inte som att jag skulle fått ut någonting av att göra labben en gång till och jag vette fan om jag fått ut någonting mer än psykiskt lidande av detta skickande fram och tillbaka.

Jag känner seriöst för att skjuta mig i huvudet när det är som värst. Bara få slut på det liksom.

Och som om inte det vore nog så är internet så kasst så till och med spotify hackar och alla sidor tar en evighet att ladda. Tack för det 3.

Placebo – Fuck U

Fuck off ‘n die.

 

Cares at the door

Dåliga beslut. Hur kommer den här dagen gå egentligen? Känner mig tämligen instabil redan och dessutom åt jag två koppar kaffe till lunch. Inte bra, dåligt val. Jag borde shape upp och work out. Självförtroendet åker bergochdalbana. I need instant fix.

Var på stan, såg en otroligt störig eld-slukare, gick på systemet och köpte lite dyrare vin än vanligt, såg H på vägen hem och log. Fikade med Sofia och lite folk på Snerikes, ett gammalt garderobsskelett  var med, en av mina värsta kaos-framkallare en gång i tiden, men det gick bra, så nu är det preskriberat, hurra. Hjärnspöken välkomna hit, välkomna hem.

Nu ska jag ta tag i ett hörn.

KTHNXBAI

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

Humöret och jag

Saker jag kan bli arg av (även när jag inte har hormonrubbningar eller humörstörningar):

När man måste se snygg ut men magen är som en ballong, av någon anledning kan jag bli grymt arg då.

Av att vänta på någon, speciellt killar, har liksom fått inpräntat sedan barnsben att man absolut inte får sitta och vänta på en kille, så därför blir jag nästan på dåligt humör automatiskt om jag blir tvungen att vänta.

Gnäll, folk som förstorar upp sina fjuttproblem till enorma proportioner och ältar dem forever, dem vill jag bara skjuta rakt av. Ingen annan än du bestämmer hur ditt liv ska vara så ta dig samman och gör något åt dina problem istället för att gnälla.

Oförståelse, när något verkar fel men ingen förstår. Till exempel om läraren på en kurs inte bryr sig ett skit och kursledningen inte alls lyssnar när man lägger fram vettiga argument.

Men nu ska jag göra ett nytt försök att möta världen. Wish me luck!

Antiiiii!!!!!

Finns det ett hål någonstans där man kan få gräva ner sig? Bort från världen, bort från människor, till och med bort från katter. Det gör inget om det är kallt och mörkt, det kan till och med få bara fuktigt och lerigt. Bara man kan få ligga där och domna bort ett tag, försvinna från livet en liten stund och låtsas att det fysiska jaget är upplöst och att man endast existerar som ett medvetande.

Där skulle man kunna ligga och se på stjärnorna och tänka på saker långt långt bort Och när allt känns bättre så reser man sig bara, går hem, tar en dusch och fortsätter som om inget hänt.

Under molnen

Jag fick plötsligt en sådan skum känsla, den bara dök upp helt apropå utan förklaring. Kanske är jag bara trött eller så är det mensen eller så är det de nya hormonerna eller så är det något annat men det känns plötsligt som om jag är ensammast i världen. Bara sådär. Och jag vill bara sluta mig och vara ensam, återgå till status quo där allt är tryggt och jag har kontroll för det är bara jag där och sådant som jag vet hur man hanterar.

Jag anar att det är hormonerna, när jag satte i p-staven grät jag ju 100 gånger minst till Christian the lion. Fast jag kan inte minnas att jag känt något av mini-pe förut. Fast det var ju sjukt länge sedan jag började med dem, sisådär 11 år sedan. Och så är det ju mycket nu, skolan och alla nygamla människor och allt man borde göra och allt man måste göra och jaget man ska försöka bibehålla. Jag har redan börjat ana att jag ogillar människor över lag, länge sedan jag kände så också, men det kan verkligen vara mens-relaterat. Gahhh.. Det bästa är nog att gå och lägga sig och försöka sova sig glad. Små vågor av rädsla för att jag lurar mig själv har börjat svepa in också. Allt var ju så bra nyss?

Tack och god natt!

Klister.

Ja nu jävlar sitter jag i klistret. I fail at life. Bra där Pauie! När det väl går bra så går det för jävla bra så att det blir svårt.

Andas in, blunda och räkna till tio. Allt kommer ordna sig.

Men först pizza.

Maka söker kaka.

Alltså, jag tror inte på att ”opposites attract”. Jag tror på att ”lika barn leker mest” inte nödvändigtvis bäst, men oftast så är de dem man har mer gemensamt med som man umgås mest med. Och även dem man attraheras av och som attraheras av en själv. Jag tänker tillbaka på de killar/män/pojkar jag träffat de senaste åren och gemensamt har de väl alla ångesten, gemensamt med varandra och med mig. Och det är ju sådär. Två personer som har jättemycket ångest för något kommer ju antagligen inte komma någonvart med just det och de inte kan prata förstås, men jag är kass på att prata. Jag vet inte hur man gör när man berättar hur man känner och jag är så livrädd för att göra fel att jag inte ens vågar testa. Jag känner instinktivt att någonstans i min livslogik så har det gått fel, men jag vet inte hur man ska kunna rätta till det. Det krävs tid och energi och den tiden och energin måste ju tas från någonstans.

Man ska inte tänka för mycket. Men ibland måste man tänka för mycket för att kunna förstå vem man är, för att minnas hur man var innan man blev som  man är. Om man nu tycker att det var bättre då. Jag har börjat tycka det, vilket ju är ganska ironiskt eftersom jag ju ändrade på mig för att jag inte gillade att jag var som jag var. Jag antar att grejen är att jag vill ändra på mig hela tiden så fort jag inte är nöjd. Och nu har jag ändrat på mig framåt i flera år, testat nya saker, utan att bli nöjd så nu tror jag att om jag ändrar mig tillbaka så blir det bättre. Frågan är om det blir det? När har jag egentligen varit nöjd under en länge period? Och när har jag levt ett rimligt liv samtidigt? Jag var ju ganska nöjd och glad för ett år sen, men det var ju för att livet var en fest och jag inte pluggade eller jobbade särskilt mycket eller tog något seriöst. Jag var också ganska nöjd när jag mådde som sämst, för då tog jag inte heller något ansvar mot någon utan bara dansade min livsdans tills klackarna glödde. Och det var inte heller hållbart i längden. Och ja jag har väl mått rätt bra i år med, det har jag på många sätt, men alla delar faller liksom inte på plats och sen kommer ångesten och kastar en nedför ett stup hals över huvud precis när man trodde att man skulle leva lycklig i alla sina dagar och då blir man allt annat än nöjd. Man får börja om på nytt. Göra om göra rätt? Och man får panik för man vet inte vad som är rätt för man tycker att man testat allt och att det alltid blivit fel. Återvändgränd. Det är väl här man tänker att man ska testa något som nästan funkade i ett tidigare liv, för man har slut på nya idéer och självförtroendet är nästan slut.

Saker jag inte förstår mig på just nu.

  • Skolan – alltså man tror att man fattat, efter att ha läst en text 3 gånger och varit på föreläsning, sen upptäcker man att det är nästan tvärtom. Och sen inser man att det är typ 20 andra reaktioner som man också måste lära sig och som har minst 1000 olika steg.
  • Kärleken – där tror jag inte ens att jag fattat, för jag fattar inte alls någonting och vad jag ännu mindre fattar är varför det går åt helvete varje gång. Jag tycker ju inte att jag är så förbaskat dålig. Men sen kommer ångesten.
  • Ekonomin – vill jag inte ens tänka på, men förhoppningsvis överlever jag sommaren åtminstone.
Vad hände med allt som var så jäkla bra nyss?

Jag minns när man åtminstone trodde att man förstod vad som hände

Jag är lost. Just när jag trodde att jag hittat rätt så hamnade jag helt fel igen. Jag fattar ingenting. Det här så kallade livet vad går det ut på egentligen? Vad är det meningen att man ska göra och varför är det så svårt att göra just det? Varför ska det vara så svårt allt? Varför har man begåvats med en helt fantastiskt överaktiv hjärna som vänder ut och in på sig själv konstant och om fel saker. Uppochner och bakochfram, runt runt. Jag önskar att det fanns någonting som var beständigt.

See you in hell.