Cut your hair, get a job and make decisions

Idag tog jag ett beslut, skickade två mail och blev växte 7 cm. Minus 7 cm. Men vafan liksom idag blev allt bättre. Det var introduktion på en ny kurs ”Lantbrukets ekonomi och politik” som verkade riktigt intressant, framförallt så verkade mannen som höll i kursen ha ungefär samma åsikter, angående kapitalism och miljöförstöring, som jag. Men jag bestämde mig ändå för att inte läsa den, det var liksom alldeles för mycket, mitt främsta mål är ju vara att klara alla relevanta kurser och denna känns inte så relevant om man man vill jobba med biologi. Stärkt av detta så skickade jag även iväg ett mail angående en omtenta som jag ville dela upp och även ett angående kandidatarbete, som jag har gruvat mig inför som en besatt. Kollade just mailen och såg att angående tentan så kunde jag göra den med nuvarande kurs där de nu faktiskt delat upp tentan i två och dessutom och bäst av allt är att det fanns ett arbete ledigt som jag kunde få bara sådär. Hurra liksom. Två problem blev plötsligt 0 problem. Eller ja, tentan är ju inte skriven än så det är väl den och själva jobbet kvar men första steget är taget! Dessutom kollade jag platsbanken efter jobb och såg att det fanns några jag skulle kunna tänka mig, när jag blir klar då alltså.

Jag har haft sådan ångest inför framtiden ett tag nu så det känns så skönt att det finns hopp ändå, även om jag inte blir agronom utan nån sorts mikrobiolog eller vad det nu blir. Jag behövde verkligen detta.

Allt äro ljust. Åtminstone på Bauhaus.

Annonser

Sluta jiddra börja trolla

Igår var en mörk dag. Plugget gick inte alls bra, nästan inte alls och jag var på randen till.. ja vad som nu kommer sen. Men jag kom över det och idag har det gått bättre, om än bara lite. Som lite vatten på min kvarn så fick jag i alla fall godkänt på förra veckans tenta, hela 92%. Men alla hade klarat den så det var ju inte så fantastiskt kanske. Jag lyckades också lämna in hemtentan med god tidsmarginal och den kändes genomarbetad och borde således bli godkänd. Hoppas hoppas.. Men det verkar ju ge resultat att sluta med det andra livet och ägna all tid år att sitta med föreläsningar, böcker och dylikt. Precis som jag hade trott, humöret är ungefär så också, som jag hade trott alltså. Sur, grinig, deppig, bråkig, tråkig, ångestig, precis som man vill vara. Dessutom märker jag en stigande shopping trend, både på nätet och på stan, men än så länge har jag pengar kvar i alla fall.

Beställde örontvätt och Frontline till Sumo på apotea.se igår kväll och paketet kom redan idag, typ nytt rekord, dessutom fick man 20% rabatt om man angav rabattkod FA2AP. Ska se om jag kan få hans öron att bli lite fräschare och mindre kliiga, misstänker öronskabb.

Nu: Träning!

Kort text, bestående av ett fåtal väl valda ord

Det värsta med rubriker är att de ibland ger en sådan prestationsångest att man tappar skrivförmågan. Jag höll nästan på att vika mig nu men tog mig samman och började skriva och tänkte att jag nog kommer nog på en rubrik. Annars kanske man kan låna en random rubrik från Aftonbladet eller någon av de andra stora tidningarnas nät upplagor. Kanske den om att fiskar inte gillar kroglivet eller att Expert gjort kk men håller butiken stängd i väntan på utförsäljning. Jag har börjat läsa tidningar med ett aldrig tidigare skådat intresse. Förut hände det bara ibland på jobbet, som tidsfördriv, men nu sker det även i hemmet och hade jag haft kvar min smartfån hade jag säkert scannat nyheter såväl i skolan som på cykeln. Det tråkiga är att det händer för lite. Trodde innan att tidningarna bytte ut mer eller mindre hela sajten varje dag, men jag kunde haft mer fel! Kanske borde jag påbörja en prenumeration, för då får man ju en helt ny tidning varje dag, men avskyr verkligen pappersformatet och alla extra sopor det medför. Man måste ju värna om miljön.

Så frågan är vilken rubrik jag ska välja.

Pepp talk..

In this very couch, i hörnet närmast fönstret, lyckades jag somna efter inte ens sida statistik. Det är alldeles för skönt att sova i soffan och Sumo kommer av nån anledning alltid och tar sig en plats i knät så fort jag tar upp en bok. Men det är ju mys.

Nu har jag vaknat och hunnit laga mitt livs första pasta gratäng, med lite väl mycket cayenne men med extra ost som kompensation. Den ser god ut i alla fall och är vegetarisk.

Försöker hitta nån sorts motivation till att plugga. Klockan 00.30 en fredagskväll är kanske inte bästa tiden, men det var fullkomligt omöjligt vid 12.30 också. Det är så mycket annat som man måste tänka på hela tiden. Jag skulle behöva bo i en tub, där man mara kan se rakt framåt och inget varken bakåt eller åt sidorna. Jag måste prata med en syo. Men den senaste veckan har varit en ågrensvecka, inte kommit mig för med någonting för utom den enkla, skolan (att gå till och vara i skolan alltså), jobbet, träningen och en del matlagning. Det är uppenbarligen för mycket, har sovit dåligt och ligger ganska mycket efter i plugget, vilket jag i och för sig delvis kan skylla på adlibris som tagit 9 dagar på sig att leverera min bok. Svårt med statistik utan bok och anteckningarna är inte så lätta att följa när man inte hinner tänka utan bara skriver som en robot på föreläsningarna.

Mitt liv är bra, men det är en del som faktiskt inte funkar trots upprepade försök. Jag börjar allvarligt fundera på att lägga det här med studier på hyllan. Innan det gör mig galen. Bara ett år till så jag får min kandidat.

Självförsvar ftw!

Det här veckan har varit riktigt tuff. Efter tentan i måndags känns det som jag varit igång konstant. Jobbade på uplands i köket både måndag och tisdag och på onsdagen var det jobb på växeln på uu, torsdag upplärning på Forsmark och idag uu igen. Jag blir så stressad av att gå upp aptidigt att jag vaknade varje timme natten till igår och trodde att klockan var 5 varje gång, jag var till och med på väg upp 3 gånger. Det är en av mina svagheter, att jag ibland är helt oförmögen att se vad klockan är, det kan hända på dagen också, speciellt med analoga ur. Blandar ihop 3, 6 och 9 åt höger och vänster, otroligt opraktiskt.

Men igår när jag kom hem så började jag äntligen bli riktigt trött, har på något konstigt sätt lykats hålla mig pigg utan varken mat eller kaffe, idag var första dagen jag hann äta frukost. Vi kollade på Amalie från Montmartre, jag vet inte varför jag inte sett den tidigare för den är väldigt mycket en sån sorts film som jag gillar, och den var ju supermysig. Jag ska försöka se mer fransk film. Sen fick jag plötsligt superont och hemska urinvägsbesvär, är det någon smärsta som är olidlig så är det just urinvägsinfektion, och ännu värre när man ska sova och är supertrött. Jag började nästan gråta, som tur var hade jag älsk som tröstade mig. Trodde jag skulle få genomlida ännu en natt med irriterande sömnstörningar, men plötsligt så kändes det bättre och sen gick det över och jag somnade som en stock. Ibland blir man bara så lycklig över att ha ett så bra immunförsvar.

En annan sak att bli glad för är att jag klarade båda omtentorna jag haft senaste veckorna, fick just besked. Så nu kan jag äntligen slappna av lite, har känt mig som på nålar, nu är det bara en tenta kvar från vårterminen, den värsta av dem alla i och för sig men jag har ju flow nu. Fint väder är det också. Lycka!!

Mitt i allt..

Förutom att jag håller på att sälja min lägenhet och har en omtenta imorgon, så har vi också lagt ett bud på en annan lägenhet. Och än så länge så har inget högre bud inkommit. Det är som små nålar! Dels ångesten över att lämna detta, min fina lägenhet med det perfekta läget och dessutom livet med bara Sumo och jag där jag kan bestämma allt, och dels att veta om det är rätt, den här nya lägenheten och att bli sambo. Allt handlar ju om känsla, eller mycket i alla fall. Men när jag ser på bilderna så känner jag mig liksom lugn, den är nästan perfekt. Och när jag är med Erik så märker jag ju hur bra allt flyter på, hur lika vi är, hur vi kompletterar varandra och hur det inte vara är den ena som anpassar sig.

Och så var det ju det där med tentan också, men nu verkar jag kunna det hyfsat, i alla fall bättre än innan.

God natt.

Ljust, fräscht och hur trevligt som helst

Förra veckan hade jag två bostadsmäklare här, två unga tjejer som jobbar med service. Valet kändes ganska viktigt, för en dålig mäklare kan ju vara förödande. Både för priset och för man måste ju känna sig bekväm, eftersom man har ganska mycket kontakt och så. Kemin måste finnas. Jag visste redan innan att jag förmodligen inte skulle vilja ha en äldre man, tankarna på att ta samma medelålders kvinna som jag köpte av fanns, mest för att hon var en så aktiv mäklare, det kan ju vara bra när man köper sin första lägenhet.

Men till dessa två tjejer som till slut kom hit. Den första blev jag tveksam till redan på förhand, eftersom hennes kollega sagt att hon skulle ringa mig en dag och jag fick vänta ända till kvällen innan hon ringde. Om man vill sälja något måste man vara på hugget, om någon så har Älsk lärt mig det. Ångest känner jag även till, den kan vara helt förödande för ens huggtid. Jag tyckte mig höra ångest, eller åtminstone osäkerhet, och jag kände igen mig. Det finns liksom en anledning till varför jag, förutom för en kort villfarelse, aldrig funderat på att bli försäljare. Ångest och osäkerhet, jag har svårt att stå på mig om någon säger emot, om jag inte tror på det jag gör. Av någon anledning tyckte Sumo supermycket om henne och adopterade hennes knä nästan direkt och låg där och spann förtjust. När hon såg mig i ögonen tänkte jag, det här känns inte bra, jag ville helst titta bort. Och när jag gjorde det, följde hennes blick med. Inte heller ett bra tecken. När hon gick tog hon si inte tid att stänga sin ena stövel. Ytterligare ett tecken på att hon inte alls ville vara här, att hon inte ens ville vara mäklare. Om det bara hade varit det så hade jag kanske gett henne en till chans, men sen var det hur hon lät på telefon, att hon var mer som en försäljare än en mäklare. Det är klart, mäklare är försäljare, men en bra försäljare ska helst få dig att glömma bort vad hen är.

Sen hade vi den här andra, också det en ung tjej, som jobbat två år sa hon. Hon var så totalt annorlunda, en halvtimme efter jag skickat mejlet till mäklarfirman ringde hon. På gränsen till för trevlig, men det kändes liksom äkta, stannade och kelade med katten, berättade att hon bodde i närheten, hade en liten hund och om en hemskt otrevlig katt på en lägenhetsplåtning. Visst var hon också lite osäker, men hon framstod som trygg och säker och kanske det mest avgörande var att hon faktiskt tittade på min lägenhet istället för att bara bry sig om att prata om de proffsiga homestyle-arna som alltid kom och gav råd och om var deras skyltfönster satt. Istället pratade hon om att hon vara den som var mest style-inriktiad på deras firma och att hon även hjälpte till med deklarationen om det behövdes. Jag tänkte knappt på hennes person på grund av allt hon sa, och frågade om. Och idag var det givetvis hon som ringde först.

Det är så fascinerande att människor kan vara så olika. Och på måndag är det min lägenhet som ska upp för plåtning, låt oss hoppas på sol och att Sumo är snäll.

Beredd på allt

Hann aldrig uppdatera igår. Men då firade vi faktiskt 11 månader, eller ja firade och firade. Nu är det 11 månader och en dag sedan den där kvällen i den där trappan, efter intagandet av den där läsken med glass och min födelsedag. För första gången börjar det kännas på riktigt. För första gången vågar jag sluta tänka på slutet, vågar jag släppa tanken på att det kanske tar slut snart, när som helst. Kan tyckas som en lång tid, men jag är ingen som gör saker för halvdant, och bitterheten byggdes upp under många år. Sen är det möjligt att det hade kunnat vara annorlunda om andra saker sagt eller gjorts, men den som väntar på nåt gott…

Imorgon kommer en mäklare hit för värdering. Ska bli spännande.

Och ingen har väl missat dagens skivsläpp?

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Puss och hej.

Klättrar inte i nån jävla ek

För ett år sedan klättrade jag i korkeken med en bag in box i högsta hugg, och var orolig för bakfylla. I år går jag på superbra spex och dricker vin för fjärde dagen i rad, nästan utan bakfylla. Om några minuter börjar världens bästa pojkväns 22:a födelsedag (om man räknar med den då han föddes), då börjar även dagen efter spexbubblan (hurra!) och påsklovet. För ungefär ett år sedan släppte Glasvegas ny platta, i torsdags såg jag dem live på v-dala, för ett år sen var jag tydligen galet kär, men inte i han som jag nu kallar älskling. För ett år sedan hade jag brutal ångest väldigt ofta, och var jag så mycket yngre. För ett år sedan älskade jag Flo, nästan lika mycket som jag gör nu. För ett år sen var jag osäker och förvirrad och fattig, men det är jag inte nu. 2012 är ett bra år.

Püss

Omen

Jag har insett att erfarenhet gör en smartare, när det gäller saker som att veta att om man slarvar med sömn och dylikt så kommer man få ta igen det sen. Det gäller inte bara en själv utan även andra. Man känner liksom på sig när planer kommer gå i stöpet och ibland blir man till och med sur innan återbudet ens har kommit. Surhet med framförhållning. En annan sak är relationer, fast där är det totalt katastroftänk alltid så oftast blir det faktiskt inte så illa som jag tror, att de hemskaste hemska sakerna händer. Jag är inte svartsjuk, mer än kanske en aning, men tvivlar ständigt på förhållandets hållfasthet. När något ändras så blir jag genast kallsvettig och tar kevlarvästen på själen. Är inte direkt utagerande utan tiger tills allt blir bra eller ännu sämre. Ensam är stark, vilket är en lögn men på sätt och vis också sant. Erfarenhet gör en bitter, om man inte bara haft goda erfarenheter förstås, men det är det väl kanske ingen som har. Jag tror att det finns en gräns för var bitterheten tar över, den är nog i och för sig olika hos olika människor, men när den väl passerats så är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka att allt ändå kommer gå åt helvete.

 

Känslor och annat fluff

Jag minns när jag var ung. Jag hade så mycket känslor, åt höger vänster och rakt upp. Att känna var livet liksom, det som inte kändes rätt var inte heller rätt och det kunde man således inte göra, ljuga t ex. Har alltid haft en stark moral och den var ännu starkare förr. Innan livet kom och stötte och blötte och hyvlade tills bara det nödvändigaste fanns kvar. Överlevnadsstrategi. Man skulle kunna säga att jag började som ett fluffigt gosedjur och nu är jag mer som en tennisboll. Trots att jag inte uttrycker så mycket bitterhet till vardags så finns den där, som en gjuten betonggrund. När något hemskt inträffar så kommer jag bara att säga vad var det jag sa och så biter jag i sten. Man skulle kunna säga att jag inte är naiv längre, men det är nog värre än så. Jag tror liksom inte på att något kan vara för bra, sådant finns inte, det är bara en illusion, precis som förälskelse, den största illusionen av alla.

Jag må vara känslig, men jag är också tålig. Jag kanske bryter ihop, men jag kommer alltid resa mig, för det är så det är. Trots all jävla skit den här världen består av och trots att jag inte är det minsta rädd för att dö, så har saker aldrig varit så dåliga att jag varit beredd att avsluta mitt liv. Nu låter det här kanske som värsta deppiga inlägget, men så är det inte alls, jag har det bara så bra att jag blir lite rädd att något riktigt dåligt ska ske. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Spegel, spegel..

Något jag saknat länge är en helkroppsspegel. Jag har tekniskt sett två men den ena sitter för högt och den andra satt på en stol. Men inte längre! För Pau-Fix har varit i farten och fixat en krok så att den ena går att hänga på en garderobsdörr! Så nu kan jag se mig själv igen, på gott och ont, mest gott just nu tror jag. Men men nojorna kommer ju i jämna plågor. Skönt att veta hur man ser ut som helhet dock, har alltid varit noga med det, förutom dessa år utan spegel, kanske är det bara ett och ett halvt.

Kontroll, allt handlar om kontroll. Oavsett vad så ska jag åtminstone veta att jag ser bra ut. Som om det skulle hjälpa en i världen, där självsäkerhet är den bästa kryddan. Man ska vara framåt, social och tro på sig själv, då kommer man långt, om man inte är alldeles dum i huvudet förstås. Tyvärr kan det vara svårt att vara allt det där om inget av det kommer naturligt. Ibland får man nöja sig med att göra så gott man kan, vilket aldrig är tillräckligt såklart.

Nu ska jag göra något annat. Pöss

Det är det här som kallas livet.

Jag har haft väldigt lite liv på sistone ska ni veta kära läsare. På sätt och vis har det ju varit full fart men jag vet inte om jag var med? Har gjort massor av saker, men samtidigt känns det som om jag mest suttit och glott framför mig. Kanske är det just det som är problemet, att jag haft för lite tid för mig själv. När man är själv hinner man ju liksom landa och tänka över saker, man hinner bli smart och klok tills man måste möta världen igen. Det är viktigt, för  är det något jag hatar så är det att vara dum, eller verka dum. Jag minns när folk i min gymnasieklass tyckte att jag var smart, helt utan att anstränga mig. Det ledde inte till några strålande betyg precis, men jag minns det i alla fall än i dag. Idag är verkligheten en annan och det känns som man får slita sig fördärvad för att ens nå upp till ett G. Fast ibland så går det, ibland bara flyter det på i ett huj och man tror att äntligen har det lossnat att det kommer gå bättre nu. Jag undrar varför det inte alltid kan vara så? Varför måste det ständigt trixas och väntas och lirkas innan det blir som man vill? Och varför har jag gett mig in på en så lång utbildning när det är så fruktansvärt jobbigt? Jag tror att det är någonting jag vill bevisa, för mig själv, för mamma och resten av världen, bevisa att jag också kan, att jag inte är dum att jag faktiskt kan bestämma mig för något och sedan göra det trots att det är svårt.

Förhoppningsvis så lyckas jag. Nu ska jag köpa toapapper. Pöss

Keratiniserad och torr som fnöske

Jag är trött, utan bra anledning känner mig gammal och ful, eller inte så ful. Men jag tänker tillbaka på hur snygg jag var förr. Det känns liksom lite vemodigt, att man måste erkänna för sig själv att det går utför. Trots att jag inte blivit tjock, trots att jag är ganska vältränad, trots det så är det liksom något som inte är som det var. Kanske är det den naiva gädjen och energin, kanske är det hyn som blivit stel, kanske är det näsan och öronen som växt. Vad vet jag.

Så här ser jag ut idag 2012:

Så här såg jag ut en kväll 2007:

Så här en kväll 2011:

En bild säger mer än 1000 ord, men vad säger den egentligen om verkligheten? Egentligen visar en bild oftast det man själv vill se. ”The beauty lies in the eyes of the beholder” Så när man ser på ett foto av sig själv så är det egentligen bara sitt egen självförtroende man tittar på, om det är en någorlunda rättvis bild åtminstone.

Imorgon har jag veckans tredje och sista tenta, middag hos mor, en fest och mens. Livet är en fest.

Topp 2011

Något måste jag ju skriva, så låt oss göra en lista.

Topp 5 Sämsta sakerna som hände 2011

  1. Jag misslyckades med ca 1 miljard tentor, det var som en slags förbannelse, spelade typ ingen roll att jag pluggade mer och nästan la ner festandet helt.
  2. En sen natt stod jag på ansikten efter att ha försökt cykla en ”genväg” hem från en fest. Det var inte vackert och gjorde jävligt ont. Dessutom var det andra gången.
  3. Schemaläggarna i skolan var helt bortom under våren, flyttade på obligatoriska moment med kort varsen, gav dålig info, la två omtentor på samma dag, samma tid.
  4. Min ekonomi var riktigt kass, och att jag fick avboka jobb pga schemaändringar gjorde ju inte saken bättre precis. Trodde knappt heller jag skulle få något sommarjobb alls, vilket vore katastrof, men i sista stund ordnade det sig och jag fick åtminstone några veckor.
  5. I november fick jag tandvärk som inte ville gå över och det slutade med två rotfyllda tänder lagom till jul.

Imorgon kommer top 5 största händelserna i Paus liv 2011.

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Igårdagens skeenden

Igår var det fest! Den var nästan som på den gamla goda tiden. Man fick klä ut sig och kände sig stundvis nästan skitsnygg, gamla godingar var med, i gamla goda kostymer, jag var lagom full, det dansades en hel del och sen var det väl en del nytt också. Som t ex välbesökt släpp på uplands, nya ansikten, tröttheten som kom redan vid ett. Allt som allt en helnajs kväll, en blandning av gammalt och nytt, som avslutades på samma sätt, på rundels i armarna på den bästa.

Jag borde väl egentligen inte gått ut men vafan, Max hade ju faktiskt 30-årsfest, Chris var i stan och Osten skulle gå på släppet och så var det ju halloween. Man ska inte underskatta njutningen av en juste halloween-kostym. Om jag hade mints bättre hus det kändes förr så hade det kanske kunnat kannas ännu bättre, kanske hade jag kommit i ännu bättre stämning. Men det går ju inte att fixa på beställning. Jag är glad för att jag tog vare på tillfället. Förut såg man allt sånt här som självklart men jag vet nu att det inte är det, saker förändras, folk blir vuxna, flyttar, skaffar barn, växer upp och lämnar studentlivet. En dag kommer väl jag också göra det, men än är det ett tag kvar. Men jag gillar det som är nu också, livet är skönt och jag ser det inte längre som otrolig tur varje gång något inte går åt helvete, jag ser det som ett vanligt liv. Jag har tagit mig upp från en känslomässig bottennivå till ytan och det är inte för att jag haft tur utan för att jag har skärpt mig och börjat ta bättre beslut.

Och nu var det ännu mer statistik-plugg på schemat, har jag hört.

Lite mer hum i or-den

Okej det blev en riktigt dålig ordvits men fan vad skönt det är med humor. Här har jag gått hela dagen och varit rätt deppig över att jag ser ut som ett freak och är ett klantigt as. Men så plötsligt insåg jag att det är bättre att skratta åt det, bjuda på det liksom. Sluta vara så orolig för vad folk ska tycka och tänka och att de ska titta. Jag kanske är kass på att cykla men jag är desto bättre på att dricka öl, sjunga kan jag också. Mer självsäkerhet, mindre ångest.

Här är en bild på min mamma som är sjujäklans bra.

Cowboys utan Clintan.

Var nyss och såg Cowboys & Aliens, en western dör Clintan bytts ut mot Daniel Craig och aliens satts in som extra twist. Jag gillar idém på nåt sätt, om den varit lite mer som MIB kanske det hade varit ännu bättre och då menar jag inte att men in black var en bra film men jag gillar nivån på seriositeten, aliens är så svåra att ta på allvar. Åh andra sidan fick man se ganska mycket av Craigs kropp och den ska man inte klaga på.

Sen regnade det och jag tog en hissbild och sen hittade jag äntligen den roliga funktionen på mitt bildredigeringsprogram, vilket resulterade i detta:

Mitt hår blir inte fint av regn, det får som en hård yta ovanpå och blir frissigt under.

Jag fick dessutom höra igår att min blogg är tråkig och att jag är väldigt osjälvsäker. Jag hade kunnat bli skitsur om någon annan sagt det, men Joel kan komma undan med det mesta. Oftast har det varit det han inte sagt som varit problemet, kanske. En sak är säker och det är att han säger en massa och jag vet aldrig hur jag ska tolka det, så jag har slutat. I och för sig så är det väl inte världens roligaste blogg, det är väl inte meningen heller, och självsäkerhet är något jag önskar att jag hade mycket mer av, det skulle göra mitt liv enklare. Osäkerhet ger ångest.

Det finns ett citat från en av Kents låtar, som jag ofta kommer att tänka på, de där gångerna när man behöver snabba avslut, snabba svar.

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Nu är det sovdags. Puss

Skrik ut det!

Nu har jag postat reklamationen till flygbussarna. Borde gjort det tidigare, men jag förstår nu varför jag inte det kommit mig för. Så mycket känslor, så mycket ångest, för en sådan sak. Jag vill bara skrika och slå sönder saker när jag tänker på det. Måste verkligen ärvt min fars gener för ilska, inte för att han brukar slå sönder saker, men arg kan han bli.

Nu ska jag sova och i morgon kommer min kyl, annars jävlar.

Puss, god natt och en smäll på käften.