2013 – Frälsningens år

Det som påverkat mig mest under 2013 och som förmodligen kommer att påverka mig under en lång till framöver är något som är större än jag. Jag tror att det är så här det känns att vara troende. Att kunna känna en styrka och självsäkerhet som inte bygger på ens egna person utan på något gemensamt större. En tro och en övertygelse som gör en tills en bättre människa. Det måste vara det som gudatro går ut på för de flesta. Jag ser dock på gud som jag ser på tomten ungefär. Fast gud är ju så mycket värre, eller rättare sagt det som människor gör i hans namn. Det jag har blivit frälst av är feminismen. Feminismen ger mig hopp och en känsla av samhörighet och vänlighet mot andra kvinnor, som jag inte känt förut. Feminism är det bästa som hänt mig och trots att många av de äldre generationerna säger att feminismen gått bakåt så kan jag inte riktigt hålla med. Jag kan hålla med om att den feministiska politiken i Sverige delvis gått bakåt, jag vet inte ens om Reinfeldt kallar sig feminist. Men på internet blomstrar det och även i media och till och med i Hollywood får man en känsla av att kvinnorna är på väg framåt.

Bechdeltestet som jag skrev i tidigare har fått ganska liten uppmärksamhet här hemma i Sverige jämfört med i andra delar av världen. Sajten Vocative gjorde till och med en lista på de 50 mest lönsamma filmerna under 2013 och delade in dem i kategorier beroende på deras resultat på bechdeltestet. Resultatet var förbluffande tydligt: De 17 filmer som klarade testet drog in 1.56 miljarder mer än de resterande 33 och bäst av alla var givetvis Hunger games med fantastiska J-Law som är så värd all uppmärksamhet hon kan få. Hon är en riktigt bra förebild och en fantastiskt skådespelerska. Jag var mycket skeptisk till Hunger Games först eftersom sci-fi-äventyr oftast följer en story á la Indiana Jones så pass förutsägbart att de genast blir tråkiga. Men HG är ju gjord efter en bok, skriven av en kvinna och efter att ha sett båda filmerna som kommit ut så är jag helst fast. Den riktiga behållningen i filmerna är ju Katniss känslor, de bidrar med en hel extra dimension.

Igår hade även en annan av mina favoriter premiär, nämligen 3:e säsongen av Girls. Jag knarkade förra säsongen så det är nästan magiskt att jag har kunnat överleva nästan ett helt år tills nu. I kväll blir det uppesittarkväll med dubbelavsnittet och det känns som julafton. En annan miniserie som också sändes på svt1 och som även den var genialisk men inom en helt annan genre än Girls, var Top of the Lake. Elisabeth Moss belönades igår med en Golden Globe för sin insats som huvudrollsinnehaverska och den var hon verkligen värd. Sen kom det faktiskt ännu en serie som imponerade, nämligen Masters of Sex. Jag tror inte att den fårr lika stor spridning i sverige som t ex Girls även om SVD utnämnde den till årets kanske bästa serie. Den utspelar sig på 1950-talet och jämställdheten var ju inte riktigt den samma då som nu men Lizzy Caplan som spelar kvinnliga huvudrollen Virginia är en sann feminist. Att serien dessutom bygger på de verkliga människorna bakom den första seriösa forskningen om människans sexualitet gör det ju bara bättre. Virginia Johnson är en karaktär alla skulle vilja vara utan att vara övermänsklig.

Jag vill runda av detta inlägg med ett klipp från gårdagens Golden Globe där Tina Fey och Amy Poehler är vassare än någonsin. Kärlek till alla fantastiska kvinnor där ute!

”It’s a story about how George Clooney would rather float in to space and die then spend one more minute with a woman his own age.”

Peace out!

Ledarskap

Jag har känt lite att bloggen är i behov av respirator eller liknande. Har inte alls någon inspiration att skriva längre, men samtidigt skulle det kännas stympande att radera den, så här efter 5,5 år. Ja, nej jag har ju inte haft denna blogg så länge men det var så länge sedan lillparlan.blogg.se startade. Och jag har alltid haft någon sorts motivation till att skriva. Tills nu.

Här hade jag tänk lägga in en bild på min nya pall och skriva att jag inte pallar mer, men av någon anledning beter sig mitt bildredigeringsprogram lustigt och vill inte konvertera raw-biler, bara sådär plötsligt. Faaast man kan ju alltid låna bilder. Här är min nya fina pall från Åhlens:

Spring och köp om ni vill vara lika balla som jag. Eller min pall då.

Apropå topic. Jag och mamma var och såg Järnladyn igår, sjukt bra film. Av någon anledning kände jag mig gråtfärdig flera gånger, och jag gråter inte till film. Maryl är verkligen värd sin Oscar för insatsen och kanske är hon min nya favvis. Jag är så sjukt imponerad över hur stark man måste vara för att ta sig dit hon kom i ett sådan mansdominerad krets. Att hon sedan kanske blev  lite knäpp till slut är väl knappast konstigt.

Det är mycket som är konstigt här i världen, mycket som inte blir som man vill, många som beter sig dumt. Saker och ting utvecklas ibland, för att inte säga ofta, på sätt man aldrig kunnat föreställa sig innan. Ibland till det bättre och ibland inte. Det viktigaste är att våga säga vad man tycker, och att tala så högt att någon hör det.

Jag har för övrigt kommit fram till att jag älskar kikärtor.

Püss

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men om man tror att allt kommer ordna sig bara för att det känns bra så är man helt fel ute.