Att flytta har alltid varit påfestande för mig, inte så mycket på grund av jobbet med själva flytten som den psykiska acklimatiseringen. Ibland är det svårare och ibland är det lättare. Jag minns när jag flyttade in i min första studentkorridor, som en illegal inneboende i min brors rum på 9 m². I början fick jag liksom tvinga mig själv för att våga gå ut ur rummet och vistas i de allmänna utrymmena, som tur var gick det bra och jag hade en suverän tid där till slut, mycket bättre än i nån annan korridor.
Mina senaste två boenden är som två kontraster till varandra, jag skulle överdriva om jag sa att jag tänkte tillbaka på min förra lägenhet mer än 3 gånger i veckan, det är nästan som att jag aldrig skulle ha bott där. Här känner jag mig tillskillnad från där hemma efter bara en månad, det är som om jag alltid skulle ha bott här (förutom att jag alltid går till fel port när jag kommer från konsum). Trots att den förra lägenheten var min och jag kunde göra vad jag ville med den och den låg i rätt kvarter bredvid rätt ica och så vidare.
Man kan anta att jag är en social människa som inte trivs så bra med att bo själv. Fast jag verkligen trodde att jag gjorde det, jag trodde att jag hade det perfekta livet, ensam med min katt. Nu känner jag bara att sambo livet är fantastiskt skönt och ekonomiskt. För pengar spelar faktiskt en del roll, har man inga pengar så kan man ju inte göra någonting med sin lägenhet i alla fall.
Fantastiska korridorliv!
24 nyanser av grönt 