Igår kväll förvandlades jag till ett litet monster igen. Jag vet inte vad som hände men plötsligt ville jag bara ligga i fosterställning i en varm famn i mörkret. Inte tills allt blev bra utan för alltid. Ont i magen hade jag också. Jag blev förvånad för inget sådant har hänt på evigheter. Allting är ju så bra nu, jag är sådan jag vill vara. Självständig med massor av fantastiska vänner och utan behovet att bli bekräftad av förhållande eller one-night-stand.
Jag undrar om jag blivit känslomässigt handikappad? Jag är övertygad om att den här staden kan förstöra människor, åtminstone för ett tag. Det är ju många som kommer hit för att leva livet, sitt liv, och som inte bryr sig så mycket om andras känslor. Man kommer hit, man har några vilda, festliga, roliga år, man gör sin grej, kanske utbildar man sig också, och sen ger man sig av, lämnar det bakom sig, börjar om på nytt, studentlivet är en övergångsfas. Och det funkar för en del, de kan ta det på rätt sätt, de vet att det bara är en lek. Men så finns det de som tar det lite för allvarligt, som låter sig luras och stöpas om och som efter några år tror att alla är likadana själviska, manipulerande, djävlar och att kärleken är död. För att skydda sig själva intalar de sig att ingen går att lita på och när det väl är befäst så är det svårt att ändra på fastän tanken var god från början och endast skulle skydda från the bad guys. Men resultatet blev kevlarsjäl mot alla och krav på fullständig kontroll om någon ska få komma nära och när kontrollen brister så kommer monstret fram.
24 nyanser av grönt 