Once Upon a Time

Bloggtorka, omotivation, kyla, snö och trötthet, det har varit mycket sådant på sistone. Dessutom har Sumo fått urinsten och halva klassen inklusive jag fick underkänt på sista tentan. Men annars så har det varit najs med semester, alla-♥-dag, festligheter och umgänge. Erik introducerade mig även till serien Once Upon a Time, som jag plöjt i helgen. Känner mig lite piggare nu än på länge, men jag skulle ändå behöva några kilo energi och motivation till, det finns liksom inte så mycket att ta av, och det är därför jag skriver så lite i bloggen. Man får liksom använda det lilla som finns till det som är viktigt och resten av tiden sitter man bara och stirrar tomt ut i luften. Men helgen var helt klart en boost, trots stress och en del jobb med matlagning och dessutom en sjuk katt, men gud så kul jag hade. Och det var faktiskt förberedelserna som var roligast, inte festen.

Pyss

Allt är coverbandens fel.

Det sämsta med hela kvällen igår var coverbandet som spelade på norrlands. Det förstörde min kväll lite. Från och med nu ska jag börja skylla all världens olycka på coverband, och min baksmälla, det är också coverbandets fel.

Min huvudvärk vill inte gå över, men annars är jag levande. Har avklarat första säsongen av Solsidan. Vad skönt det är att bara koppla bort allt sådär, hade glömt det. Fast kanske farligt lätt att fastna i? Eller så funkar det bara sådana här dagar då man ändå har förlamat hälften av sina små grå och mår för dåligt för att röra sig men inte kan sova. Annars kan man ju bli lite rastlös av att bara sitta still så länge.

Jag har nästan lite närhetscraving. Det är inte bra. Var sjukt länge sedan jag kände så här. Som att jag skulle kunna skriva en hel diktsamling om någons hud och läppar. Det värsta är att någon har ett namn och jag vet inte om det här betyder att jag börjar bli kär i honom, det får jag ju inte bli. Vi har pratat om det, att det inte funkar, att det inte blir mer än det är, även om vi vill. Men allt har gått bra fram tills nu, kanske. Kommunikation är ju bra, men det gör oundviklingen så att man lär känna varandra. Och dem man tycker om fast man känner dem väl och dessutom har en fysisk attraktion till, de blir ju lite speciella och framförallt så är de lätträknade. Jag känner en. Men jag är på nåt sätt ändå nöjd med att vi har lärt känna varandra, jag trodde att det var omöjligt, men det var det inte. Och jag tror faktiskt att jag lärt mig ganska mycket av det, om hur man lär känna någon alltså, det har alltid varit ett sådant mysterium för mig. Även fast det låter som en så enkel grej.

Och nu postar jag en bit text som jag postat förr, men den är så jäkla fin och den passar in så bra. ♥ The National

You were a kindness when I was a stranger
But I wouldn’t ask for what I didn’t need
Everything’s weird and we’re always in danger
Why would you shatter somebody like me?

It doesn’t work that way
Wanting not to want you won’t make it so
It doesn’t work that way
Don’t leave me here alone

The National – You Were A Kindness

Growing.

Jag tror att jag vuxit lite som människa på senaste tiden. Jag tror att jag blivit en liten smula mindre konflikträdd. Att jag vågar säga som det är om det är något. Och det är ju sjukt bra, alltid drömt om att kunna göra det. Fast jag är ju inte jättebra på det än, men det kanske blir bättre, jag känner mig inte lika rädd längre.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra, mår fortfarande lite dåligt. Kanske blir så att jag lägger mig och kollar klart på hela första säsongen av Solsidan. Vissa tycker det är lite galet, men det är den första serien jag kollar på i år, faktiskt den första serien efter Ingen bor i skogen, som jag såg i somras. Alla pratar ju om Solsidan och min nya idol Mia Skäringer är ju med, så jag tänkte att den kunde vara bra. Och det är den, förutom alla barn, har verkligen börjat störa mig på barn extra mycket på sistone. För övrigt så gillar jag namnet, det får mig att tänka på när jag var barn och mina föräldrar jobbade på en vårdcentral som hette Solsidan, i Ludvika. Barndom är bra, min barndom alltså, den var bra.

Puss