No salvation for me now

Jag skulle skriva ett blogginlägg, jag skulle bara äta först, och laga matlådor först och sen skulle jag bara lyssna lite på florence och så var det ju den nya appen på spotify: TuneWiki. Som kareoke, fast bättre. Text till låten du lyssnar på genom ett enkelt litet knapptryck direkt i spotify. Jag och Florence är som nyförälskade igen, tyvärr är min röst inte riktigt med men man blir ju inte bättre om man inte övar.

Och förutom det så har vi sett massa film i helgen och jag vill höja ett varningens finger. Vad ni än gör, se inte Horrible Bosses, jag kröp nästan ur skinnet och kräktes på mattan på grund av den dåliga humorn och det sjuuuukt dumma karaktärerna. Minus 17 toasters till den. Och efter den såg vi Crazy Stupid Love, som väl var snäppet bättre, enbart på tack vara Emma Stone och Ryan Gosling. Efter lite research upptäckte jag även att anorexiafallet Analeigh Tipton faktiskt varit med i top model, kom trea 2008, men på bilderna därifrån ser hon riktigt söt ut och inte så äckligt smal som i filmen. Men innan vi såg dessa familjevänliga, realitetsbefriade filmer så såg vi The Producers och Shame, som var riktigt rolig respektive bra på många sätt. Om jag ska rekommendera någon så är det Shame, en smutsig, rå, skildring av sexmissbruk, som inte gör en det minsta upphetsad. Den är utgiven av Brittiskt bolag vilket betyder mer naket än man är van vid och tjejer som inte är solikonpumpade supermodeller, utan helt vanliga, typ. I like. Ett extra plus i kanten är också Michael Fassbenders deffade kropp, som nog kan ge en och annan man komplex. Kul att mannen är snyggare för en gångs skull.

Annonser

Nostalgia Locomotive

Jag känner mig alldeles kärlekskrank. Det tog mig ca 5 sekunder att bli kär i ”Boy” i Coco avant Chanel och nu är jag alldeles ledsen för att vi inte kommer ses mer. Det är därför jag inte tror på kärlek för det är enklast att låta bli. Men jag tänkte ändå  just ut en sorts cykel och enligt den så är det typ dags att bli kär igen nu. Dom säger ju att man inte kan styra sånt där, Kanske har det redan hänt, men jag tar det bara inte på allvar. Det är ju så svårt att ta kärlek på allvar när man gång på gång blivit tydligt tillsagt att det är fel, att man själv har fel eftersom han inte är kär tillbaka.

Jag minns tiden då jag föll för killar som ingen annan föll för, mellanstadiet, det var enklare då. Att vara kär på avstånd var det bästa som fanns och sen när jag faktiskt blev frågad, av Anders, genom Nathalie, och sa ja och fick en kille så vågade jag ju inte göra ett skit. Det var patetiskt, men så var tiderna då, blyg som ett skogstroll. Jag har kommit långt ifrån det nu fast samtidigt är jag väl ganska mycket den samma. Snäll, ärlig, lite konstig, inte helt socialt kompatibel, nördig. Jag kom också på att jag bara blir kär vid första ögonkastet, eller andra i ett fall, men jag skyller på hatten. Nu menar jag förstås sån där fantastisk blixtförälskelse, som för vissa går över snabbt men som det tar mig år att komma över. Jag har aldrig blivit så kär i någon jag känt sen innan. Och det är antagligen det dummaste man kan göra, speciellt när det tar en 2½ år att komma över honom, trots att man knappt ses och sen ännu mer tid innan man slutar att tänka på honom varje dag. Dessutom var han ju helt fel, vad hade vi gemensamt liksom? Han var ju inte ens ärlig och dessutom otrogen. Jaja, jag har i alla fall kommit över det nu.

Jag måste nog hitta någon annan och jag har faktiskt Public Enemies på datorn och allt. Mycket mer tacksamt att gå runt och vara småkär i Johnny Depp som gjort så många, många filmer, så att man kan träffa honom om och om igen. För efter att ha kollat in Alessandro Nivolas sida på IMDB så tvivlar jag starkt på att jag kommer falla för honom fler gånger. Trots det blir jag svartsjuk när jag ser honom med andra.

Jag ska bli fransk när jag blir stor. Johnny Depps ”fru” är också fransk, så det måste ju vara det enda rätta?

Bonne Nuit!

OMG! Mannen har ju allt till och med frack!