The Pain of Aging

Det slog mig här om dagen att det nog faktiskt är oundvikligt att undvika kroppens åldersförändringar. Även om en tränar som aldrig förr. Det känns lite bittert för jag är en perfektionist och i och med att min kropp förändras så kommer jag kanske aldrig känna mig sådär snygg som jag gjorde förut. För jag har testat att gå ner i vikt bara, och det gjorde mig inte nöjd och nu tränar jag ju mer än någonsin, men sanning att säga så blir jag nog inte snygg av det heller. Vissa saker blir givetvis bättre, rumpan har blivit lite fastare, hållningen kanske lite bättre och jag håller vikten trots att jag äter ganska mycket av allt. Men den där wow-känslan verkar inte vilja infinna sig längre. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag allt tydligare påminns om de egentliga fördelarna med träningen, vilka är att hålla kroppen frisk och stark. Efter ett två veckors uppehåll brukar jag ha stickande och skärande smärtor i ryggen och nu senast så överansträngde jag en axel och fick ont ända ut i fingrarna. Dessutom blir det ju svårare att sova och man blir förstoppad. Och jag är inte ens 30. Dessutom har jag nu fått diagnosen rosacea och mina ögonbryn har på något mystiskt sätt nästan försvunnit och måste nu mer målas dit.

Ibland är det svårt att inte känna avund till dem som begåvats med perfekta kroppar, hud och hår. Eller till dem som bara helt enkelt utgör en snygg helhet. Alltså dem som inte är pinnsmala utan snygga med kurvor, de som ser snygga ut i sin stil. Jag är varken smal eller tjock varken kurvig eller helt utan form. Mina största komplex är mina lår, som innehåller en massa muskler, men utan att se vältrande ut, och min framsida. Förhållandet mellan bröstens storlek i relation till midja, höfter och mage är för mig inte tillfredsställande. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra det bättre utan operation heller för bantar man så blir ju brösten mindre och den där lilla kudden på magen försvinner ju aldrig oavsett hur bra magmuskler man har. Dessutom tror jag inte att det går att göra midjan proportionerligt smalare än resten av kroppen.

20131125-134410.jpgMen jag misströstar ej i oändlighet. Nej, som feminist måste en vara stolt över sin kropp oavsett. Jag har ju inte valt den här kroppen och det verkar ganska dumt att lägga ner oändligt mycket tid och pengar på att försöka förändra den när jag inte hade tänkt livnära mig som skönhetsdrottning eller fotomodell. Jag vill inte ens stå på en scen. Enda anledningen skulle vara att tillfredsställa mig själv när jag ser mig i spegeln och då är det nog enklare att jobba med insidan av huvudet så att en kan acceptera situationen som den är. Det finns ju uppenbarligen andra som tycker att jag duger, varför skulle deras uppfattning vara sämre än min? Jag kanske inte älskar min kropp, jag överlåter det till dem och är istället glad över att vara älskad.

Över och ut

Annonser

Man är aldrig så ensam som när man har sällskap.

Jaha, det här var ju underbart. När man äntligen får lite sällskap i huset så går de och lägger sig klockan 11, så att man för det första är ensam och för den andra inte heller kan lyssna på musik. Kul. Men jag får väl gå och lägga mig jag också då, blir väl säkert upptvingad skittidigt ändå. Typ 9.

Haha, jag känner mig som 15. Uppe halva nätterna och sover halva dagarna och gnäller för att alla är så tråkiga. Man ska ju inte gnälla utan göra något åt det istället. Vet inte riktigt vad jag kan göra nu dock, förutom att skriva blogg. Om 20 minuter skickar jag gratis mms så det kanske jag ska sätta igång och göra. Till Pom, min partner in crime. Kan ju bjuda på en bild på mig som är ful men som jag ändå gillar på något sätt. Taget snett underifrån då jag var oförberedd och halvfull. Vad jag har klippt bort är Joel som såg ännu värre ut än jag. På en förfest för ett par veckor sen. Vet inte varför jag gillar den, antagligen för att jag inte ser tjock ut och mitt ena ben ser ut att vara vältränat, vilket det ju visserligen är. Att se sig själv på bild är lite som att höra sin egen röst på inspelning. Svårt att vänja sig vid.