För övrigt

Förutom att jag gjort en massa saker så har jag haft ett sjujäkla humör. Jag har varit lättretad så det är helt fantastiskt och jag har nästan fått ett par riktiga utbrott. Ingenting har dock krossats och det värsta var nog att jag skrek ”jävla kärring” åt en tant som var dum, jag satt som tur var på en cykel och kunde snabbt avlägsna mig från platsen, jag hade dessutom bråttom till jobbet. Nu tycks det mig som om det var helt absurd pms för sen fick jag mens och  efter det tror jag att jag varit rätt glad. Verkar dock lite orimligt att jag skulle haft pms i typ två veckor så jag gissar istället på att jag varit glad för att jag haft en helt fantastiskt helg. Trots att jag skaffat mig brännblåsor på låren och inte hunnit med alls allt som jag borde gjort. Men kvällen på slottet var jättefin och julklappsshoppingen med Annie var mysig och älsk har varit superbra. Och imorgon kommer ju Maria! Åh vad jag känner mig glad och förväntansfull nu! Som om det är julafton hel veckan! Fast på torsdag ska jag ju till tandläkaren och sen åker jag iväg. Om tiden ändå kunde stanna på onsdag.

Pöss

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Sumör.

Nu är det helg igen. Den här veckan har swoschat förbi likt ett ryskt höghastighetståg och att det redan är fredag påminner en om att livet snart är slut och att det är jävligt mycket man ska hinnan göra innan dess, så det är bäst att lägga på ett kol.

Saker som måste göras:

  • Kattlådan måste städas
  • Statistik måste pluggas
  • Festas måste det uppenbarligen
  • Mikrobiologin måste också läsas
  • Sumo måste kammas
  • Det skulle behöva städas
Men sen är det nog inte så mycket mer som måste göras, förutom att man ju helst vill hinna träffa sina nära och kära och sådant har ju en tendens till att dra ut på tiden. Hela helgen går ju åt till sånt också. Blä. Jag är så sur idag, sur på allt. Försov mig gjorde jag också, för att min jävla klocka inte ringde. Hur svårt kan det vara att göra så att alarmet kan ringa fast man har ett sms öppet? Hade ju samma problem med min förra telefon. Jag menar vaknar man mitt i natten av ett sms och läser det lite halvt medvetet och sedan lägger ifrån sig mobilen, så betyder det automatiskt att man försover sig morgonen efter för att larmet inte hörs. CP-konstruktion! Men det kanske finns någon app man kan ladda hem. Vad trött jag blir, undrar om det är för att det är helg? Dags för ett utbrott, hade ju det förrförra helgen, kanske är min nya grej, bara att vänja sig vid.
Annars har jag kommit fram till att jag inte är någon känslomänniska, vilket jag trodde förut. Men jag är nog inte det, har ju både svårt att uttrycka och känna vissa känslor. Gråter i princip aldrig, saknar nästan aldrig och när jag väl gör det så kan jag inte säga det för det känns så fånigt, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Allt blir så mycket enklare utan en massa känslor eftersom jag inte vet hur jag ska hantera dem. Jag är ju dock ganska bra på att vara bitter och deprimerad och glad också för den delen, men bitterhet är ju bäst att hålla för sig själv och när jag är deppig blir jag totalt inåtvänd, vilket också ofta händer när jag blir sur och arg eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig annars. Och glad är ju görenkelt att vara, känns ju mest som det naturliga stadiet.
Men nu ska jag väl plugga då. Fukk off ‘n die.

Att inte eller äta det är frågan

Jag kan fan inte bestämma mig om jag ska gå till ica och köpa choklad eller inte. En del av mig vill det superstarkt och samtidigt nästan omedvetet och en annan del av mig frågar om jag verkligen har gjort mig förtjänt av godis. Om inte magen är tillräckligt svullen ändå. Av någon anledning kom jag att tänka på när jag var på disneyland i Paris när jag var 7. Vi gick in i en av shopparna och jag skulle få välja ETT mjukdjur. Det slutade med att jag inte fick något alls för att jag inte kunde bestämma mig och jag var hjärtskärande ledsen och avundsjuk på mina två jämnåriga vänner som fick varsin leksak. Varför ska det vara så jäkla svårt att bestämma sig? Ibland undrar jag om jag inte undermedvetet haft samma favoritfärg och samma favoritdjur sedan jag var tio bara för att underlätta för mig själv, för att slippa fundera och vela.

Nu går jag till ica. Häpp.

Pyttesmå dockskåpsmarsvin i en butik i Bath som jag ångrar lite att jag inte köpte.

Pauie the psychic.

Nu sprang jag iväg sådär igen. Jag ger mig själv panik genom att försöka föreställa mig saker 12 steg framåt istället för att vara här och nu. Give me a break liksom. My mind is killing me. Allt blir så rysligt läskigt när man gör så. Andas för i heel.. Och djupa andetag ska det vara. Har fortfarande dålig matlust efter döden igår också. Men jag jag ska stoppa huvudet i en snöhög, eller lägga handen på pannan, har helt sjukt kalla händer det är en av mina specialbegåvningar. Håll huvudet kallt.

I Grekland finns inga snödrivor.

Bai!

So Heavy In Your Arms

OMG! Nytt från Florence! Heavy In Your Arms Tyvärr finns den inte på spotify än, så håll tillgodo med dutuben. Det känns lite som en låt att vara deppig till, vilket ju både passar och inte passar till den här hösten som är på intågande i full fart. Man borde ju försöka hålla humöret uppe liksom.

Efter att ha genomgått krisplanen, insåg jag att jag borde förstått direkt, jag borde förstått för länge sen. Men jag antar att man gärna blundar ibland. Men saker upprepar sig vare sig man vill det eller ej och ångest och förlorad matlust, vad tänkte jag egentligen? Det finns bara en sak som orsakar det. Men jag hoppades väl att det hade gått över, att jag hade läkt, men jag kanske måste inse att det inte är något som läker, antingen är det något jag bara får lära mig leva med eller så får jag ta till andra metoder än att vänta och undvika, att konfrontera verkar ju inte heller vara någon hit.

Men det har känts bättre idag, men som en liten twist så hade Sumo ätit upp alla köttbullarna i min matlåda! Jag upptäckte det inte fören på lunchen i skolan, det var liksom bara tomatsås på min pasta. Så han måste ha hoppa upp på diskbänken när lådan stod på avsvalning och ätit upp dem. Och jag som trodde att jag hade en någorlunda hyfsad katt. Och jag som behövde mat. Suck.

Så ironiskt att just detta stod i min blogg för två år sen:

Problem med näringslösning.

Eftersom jag inte längre kan äta normalt så har jag fått tänka utanför lådan, eller tvärtom. Den tillfälliga lösningen är bantningspreparat. För det är trots allt inte lika svårt att få i sig 330ml chokladmjölk eller en kaka som en portion mat och jag måste ju få i mig något. Fryser något alldeles förfärligt och i natt hade jag till och med svårt att sova. Drömde helknasiga halvvakendrömmar och sjöng sånger ur Koldormar och kalsipper, utan att riktigt kunna somna. Skolan gick otroligt nog ovanligt bra idag.

15 september 2008 — pauie

Då var det dock så oändligt mycket värre, kanske den värsta krisen jag någonsin haft, åtminstone psykiskt.

Snön ligger vit på taken endast ångesten är vaken.

Ja WTF? Har jag verkligen förtjänat det här? Livet hade varit så mycket bättre utan ångest. Jag känner för att knapra piller. Sömpiller, lugnande piller, glädjande piller ja allt vill jag ha. Nu nu nu! Jag har faktiskt sömnpiller och om jag lägger mig snart så kan jag faktiskt unna mig ett. Jag tror vi har sovmorgon i morgon. Jag måste plugga matte också och söka sommarjobb och laga mat. På onsdag spelar SMK på smålands. Bleh. Bleh på allt. Kan allt inte bara bli bra, kan inte världen bara snurra runt och bli bra, på riktigt. Inte bara i min bubbla, som plötsligt känns väldigt avlägsen. Missbruka sömn kan man också göra, sova bort allt som är dåligt och vakna upp ett år senare och inse att man inte gjort en enda produktiv grej på ett helt år! Eller jo, jag fick ju magiskt nog G i fysik b, men vad hjälper det nu, jag läser ju fysik likförbannat ändå. Life is a bitch and then you never die, det känns i alla fall så och jag är jävligt glad över att slippa vara vampyr. God natt.

Som ett långsamt maraton.

Jag och Chris kollade på Revenge of the Sith idag, det blir lite som ett långsamt Star wars-marathon, eftersom vi kollade på Attack of the Clones förra söndagen. Jag upptäckte att jag faktiskt inte sett den, men jag gillade den. Jag har fått en sorts craving för star wars, jag vill se alla! En gång till. Det är väl den lilla nörden i mig som kommit till liv igen. Jag tycker om den lilla nörden, det var den som tog mig in på uplands, trots att jag väl kanske inte klassas som en riktig nörd. Fast man måste ju inte vara nörd för att vara med där, men man måste ändå tycka om nördiga saker lite. Men nördigt är ju ganska hippt just nu så det passar ju utmärkt.

Ännu mer utmärkt passar det att jag blivit förkyld. Väldigt bra, som en äcklig kaviar-klick på toppen av moset. Men inget kan stoppa mig nu och imorgon ska Annie och Sara komma hit med tårta. Happitime! Innan dess ska jag äta sushi med Emanuel och PLUGGA. Jag är alldeles för kass. Men jag känner att jag fått lite jävlaranamma tillbaka, om det nu är bra, det brukar vara bra ett tag, innan det går överstyr och jag drabbas av ortorexi eller depression och panikångest, den här gången kanske det går bra. Jag tror förresten inte jag hade ortorexi, men det var ett begrepp jag sprang på som kändes bekant på en många punkter, åtminstone 2007.

Jag borde verkligen lägga mig nu, men jag känner mig liksom otillfredsställd. Så typiskt, men jag tror det blir bättre. Det blir bättre. God natt. Bless the bubble!