Pepp talk..

In this very couch, i hörnet närmast fönstret, lyckades jag somna efter inte ens sida statistik. Det är alldeles för skönt att sova i soffan och Sumo kommer av nån anledning alltid och tar sig en plats i knät så fort jag tar upp en bok. Men det är ju mys.

Nu har jag vaknat och hunnit laga mitt livs första pasta gratäng, med lite väl mycket cayenne men med extra ost som kompensation. Den ser god ut i alla fall och är vegetarisk.

Försöker hitta nån sorts motivation till att plugga. Klockan 00.30 en fredagskväll är kanske inte bästa tiden, men det var fullkomligt omöjligt vid 12.30 också. Det är så mycket annat som man måste tänka på hela tiden. Jag skulle behöva bo i en tub, där man mara kan se rakt framåt och inget varken bakåt eller åt sidorna. Jag måste prata med en syo. Men den senaste veckan har varit en ågrensvecka, inte kommit mig för med någonting för utom den enkla, skolan (att gå till och vara i skolan alltså), jobbet, träningen och en del matlagning. Det är uppenbarligen för mycket, har sovit dåligt och ligger ganska mycket efter i plugget, vilket jag i och för sig delvis kan skylla på adlibris som tagit 9 dagar på sig att leverera min bok. Svårt med statistik utan bok och anteckningarna är inte så lätta att följa när man inte hinner tänka utan bara skriver som en robot på föreläsningarna.

Mitt liv är bra, men det är en del som faktiskt inte funkar trots upprepade försök. Jag börjar allvarligt fundera på att lägga det här med studier på hyllan. Innan det gör mig galen. Bara ett år till så jag får min kandidat.

Dysfunktionaliteten

I helgen, närmre bestämt i går, hade vi kalas med familjen. The horror! Jag önskar att man kunde prata och reda ut saker, att alla irritationsmoment kunde kastas i en balja med syra och lösas upp i tomma intet. Men det finns två problem, det största är väl det som vi inte pratar om, alla undertryckta känslor av orättvisa, missförstånd och bitterhet. Det andra är det eviga malandet och den totala oförmågan till att lyssna, som förstås är direkt kopplat  till föregående problem. Det är svårt att vara neutral. Bitterhet från ena sidan och total oförståelse från den andra. Kan föräldrar få gå i parterapi 15 år efter att de skiljts? Om jag ens trodde att det skulle komma på fråga, om frågan inte möttes av total dövhet och skitprat om avundsjuka, så skulle jag kanske föreslå det. Nu orkar jag inte ens tänka på det.

Min familj som var så normal, så stabil. Nu känns det som att vi mer och mer delas upp i två läger, som två isflak som hjälplöst flyter ifrån varandra, det ena med framdelen bortvänd.

Det är det här som kallas livet.

Jag har haft väldigt lite liv på sistone ska ni veta kära läsare. På sätt och vis har det ju varit full fart men jag vet inte om jag var med? Har gjort massor av saker, men samtidigt känns det som om jag mest suttit och glott framför mig. Kanske är det just det som är problemet, att jag haft för lite tid för mig själv. När man är själv hinner man ju liksom landa och tänka över saker, man hinner bli smart och klok tills man måste möta världen igen. Det är viktigt, för  är det något jag hatar så är det att vara dum, eller verka dum. Jag minns när folk i min gymnasieklass tyckte att jag var smart, helt utan att anstränga mig. Det ledde inte till några strålande betyg precis, men jag minns det i alla fall än i dag. Idag är verkligheten en annan och det känns som man får slita sig fördärvad för att ens nå upp till ett G. Fast ibland så går det, ibland bara flyter det på i ett huj och man tror att äntligen har det lossnat att det kommer gå bättre nu. Jag undrar varför det inte alltid kan vara så? Varför måste det ständigt trixas och väntas och lirkas innan det blir som man vill? Och varför har jag gett mig in på en så lång utbildning när det är så fruktansvärt jobbigt? Jag tror att det är någonting jag vill bevisa, för mig själv, för mamma och resten av världen, bevisa att jag också kan, att jag inte är dum att jag faktiskt kan bestämma mig för något och sedan göra det trots att det är svårt.

Förhoppningsvis så lyckas jag. Nu ska jag köpa toapapper. Pöss

Are you kid’n(ey) me?!

Blä. Varför ska man ha njurar? Varför ska djur ha njurar? Men framförallt; varför måste vi lära oss vad som händer i glomerulus, henles slinga, distala och proximala tubuli? Sker Na+ upptaget passivt, eller är det aktiv transport eller kanske sekundär aktiv transport? Och vad händer när ADH frisätts? Vad är RAAS?

Jag blir knäpp.

Wrap me into pieces

Traditional all year wrap up.. Det är ju sånt man brukar längta efter att få göra. Att få berätta om allt som hänt och hur bra eller dåligt allt är, hur mycket man utvecklats och hur många sensationella saker som hänt en. Men inte i år. Det är som om jag slutat reflektera och bara kör på. Men jag tror det är bra. Grubblerier tar en ingenstans. Dessutom blir saker man upplevde som spännande och nya förut inte det 2:a, 3:e och 4:e gången de sker, man vänjer sig. Och jag vet inte om det är åldern eller självförtroendet, men jag känner inte alls samma sug efter att berätta saker om mig själv, det har liksom gått över. Förut kände jag alltid att jag bara lyssnade på andra för att jag sen skulle kunna prata om mig själv utan att få dåligt samvete. Det var faktiskt ganska jobbigt, man vill ju inte vara den som bara pratar om sig själv, ingen gillar sådana människor (skulle man kunna tro). Men nu känner jag inget behov av att berätta mitt livs historia för varje ny bekantskap, känner inte att jag måste berätta om mig för att visa vem jag är. Föga förvånande lyckas jag mycket bättre i sociala situationer nu än förut och det stärker en ju om något. Om man själv tror på att man är trevlig så uppfattas man ju oftast sådan och dessutom är det enklare att slappna av och känna sig bekväm,  något jag haft stora problem med.

För att säga någonting om året så kan jag väl berätta att allt är så jäkla bra nu. Jag har slutat se perioder av välmående och stabilitet som något exklusivt och sensationellt, för det har blivit vardag. Saker och ting är lugnare nu, tryggare, säkrare. Jag vågar sätta gränser, ställa krav, slappna av. Men allt är inte bra, ungefär 2/3 är bra och resten, det vill säga skolan, är ett stort svart hål. Jag vet inte varför det går så dåligt men det är som om jag vore helt tappad. Försöker hitta lösningar men än har inget funkat. Jag hoppas 2012 blir året då jag hittar lösningen på alla mina problem.

Party-Pau is back in town.

I kväll ska jag festa för tredje gången på tre dagar, och det känns najs. Börjar verkligen komma in i det igen. Fast jag inser hur jävla dåligt det går att kombinera fest med plugg. Trots att jag inte varit bakfull idag så har jag knappt lyckats åstadkomma någonting. Bara suttit och stirrat på samma word-dokument i timmar utan att komma på rätt ord. Värdelöst. Vad jag har lyckats med istället är en party-playlist, en riktigt bra faktiskt, för första gången på evigheter, den gör mig ännu mer festsugen. Det är inte lätt det här. I veckan måste jag var jätteeffektiv så jag inte hamnar mer efter.

Att det ska vara så kul med fest, det är dumt.

Humöret och jag

Saker jag kan bli arg av (även när jag inte har hormonrubbningar eller humörstörningar):

När man måste se snygg ut men magen är som en ballong, av någon anledning kan jag bli grymt arg då.

Av att vänta på någon, speciellt killar, har liksom fått inpräntat sedan barnsben att man absolut inte får sitta och vänta på en kille, så därför blir jag nästan på dåligt humör automatiskt om jag blir tvungen att vänta.

Gnäll, folk som förstorar upp sina fjuttproblem till enorma proportioner och ältar dem forever, dem vill jag bara skjuta rakt av. Ingen annan än du bestämmer hur ditt liv ska vara så ta dig samman och gör något åt dina problem istället för att gnälla.

Oförståelse, när något verkar fel men ingen förstår. Till exempel om läraren på en kurs inte bryr sig ett skit och kursledningen inte alls lyssnar när man lägger fram vettiga argument.

Men nu ska jag göra ett nytt försök att möta världen. Wish me luck!

It’s a hard work life for Pau

Här blir man uppbokad på jobb innan man hinner säga tårta. Jobbar idag, imorn, onsdag och om det fortsätter så här så kommer jag väl jobba resten av veckan med. Det är kanon. Lite drygt bara att jag är inbokad på tre olika ställen och har upplärning på g på ett till ställe, men det är väl så att vara konsult. På onsdag ska jag ju i och för sig jobba med Sofia på Wik och inte genom proffice, så det får jag ju skylla mig själv, men lönen är bättre och sällskapet är ju det bästa. Problemet är allt som jag skulle behöva fixa. Jag borde ha ringt viktiga samtal och tagit reda på viktig info idag innan jobbet, men jag råkade sova istället och sen var jag bara jätteseg. Vaknade dessutom med den där hemska huvudvärken som bosätter sig i mitt huvud ibland på morgnarna, som är bäst att sova bort.

Och nu är man alltså ensam igen, har ju varit tämligen oensamt ett tag. I och för sig så kommer jag inte vara ensam när jag jobbar och jag kommer ju ha några vänner kvar i stan och sen åker jag till Dalarna och sen är det festival och sen resa till England och sen borde det inte vara ensamt, om jag inte vill förstås. Jag inser dock att jag just hade börjat vänja mig vid oensamheten, känna mig bekväm i den. Det är läskigt att det går så snabbt att vänja sig, att man vänjer sig. Jag är lite rädd för det, har ju verkligen ansträngt mig för att bli nöjd med mitt liv, ensam med katt och vänner. Satsa på studierna (för det har ju gått jäävligt bra, verkligen), ha roligt, tänk på dig själv, gör som du vill. Och jag är nöjd, känner mig stark, fri, bra. Tydligen så börjar man attrahera en anna sorts människor då, inte bara de som vill vara oseriösa, obestämda, otrogna eller något annat osexigt. Jag är inte riktigt van vid det, att inte bli besviken. Vad ska jag använda min ackumulerade bitterhet till nu? Men så länge man inte är helt nöjd så är väl allt som det ska antar jag. Annars får man väl skaffa sig problem på något sätt. Fucka upp igen. Eller?

Krisplan.

Om problem uppstår gå igenom följande punkter:

  1. Lokalisera problemet och avgränsa det.
  2. Lista ut vad problemet beror på.
  3. Tänk ut möjlig åtgärder.
  4. Vid tag åtgärder.

Allt känns mycket bättre när man åtminstone försöker.

Pojkvän? Någon?

Jag minns för ett par år sen, då hade man nån sorts tro på rätt och fel. Man visste att vissa saker var rätt att göra och andra fel och man höll sig till att göra det som var rätt, för det var det man skulle göra, eller hur. Men nu?  Det hände lite saker och här var det det oväntat slut som innefattade en pojkvän som inte var min. Sen rullade ju det på ett tag, jag minns att jag gjorde det bara för att jag kunde, precis som alla de andra gångerna. Men sen tog det slut och jag bestämde mig för att sluta ligga med upptagna killar. Men så utan att jag ens visste om det så hände det igen och sen ett återfall och nu ännu en gång! Jag blir galen! Det är ju meningen att man ska bli mer seriös och göra mindre dumma misstag när man blir äldre men så är det inte, inte för mig i alla fall. Och nu tänker man, alltså jag, inte i rätt och fel längre utan mer som i vill jag? kan jag? så länge det inte skadar mig så är det ju inte fel, eller? och ibland så tänker man inte alls och ibland trodde man att man tänkte på ett bra sätt men så händer det grejer ändå. Och det värsta är att jag tror det påverkar mig mer negativt än vad jag förstår.

Men det skulle finnas en bra lösning på problemet och det är om jag skaffar en pojkvän, det skulle lösa alla problem, typ. Så pojkvän någon?

Dagens anti-i-landsproblem.

Jag trodde ju att jag skulle ha problem att hitta en lämplig klänning tills imorn, men när jag provade den gamla gröna så passade den! Värsta bra. Så dagens i-landsproblem slopas, jag befarar dock att morgondagen medför ett problem med en alltför lång väg att gå i högklackat. Men men, jag överlever nog. Jag ska sätta på mig mitt sötaste leende och ett glatt och intresserat humör, sist var jag lite för ointresserad, antagligen för att jag anade att jag hade ett första klassens hångel väntande nån annanstans och så var jag kanske lite trött.

Ett annat problem är sommarjobbet, som jag inte har. Har sökt några till idag och dessutom uppdaterat cv och personligt brev så att de är smoking hot. Det vore jäkligt synd om man inte fick nåt nu när vi planerat in både Peace & Love och Way Out West. Men man ska väl försöka köpa biljett i tid i år i alla fall så man slipper betala överpris, men tyvärr så kommer ju inte Keane, inte vad jag vet i alla fall. Men M.I.A. och La Roux är klara för wow, det är ju faktiskt pretty damn awsome. Jag tänkte att jag kunde sälja min själ, men sen kom jag på att den ju faktiskt är helt slut vid det här laget. Allt som ni upplever som själsligt i den här bloggen är fejk, bara påhitt från min sida. Förutom det om katterna, allt som handlar om katter är helt sant, alltid.

Katt åt haj, hade inge´ val.

Skepp å hoj!

Packat och klart?

Nu har jag packat. Typ. Jag undrar om jag inte lever lite i förnekelse, men sånt tycker jag om. Jag har med mig 6 toppar, inklusive den jag ska ha på mig och fyra av dem är randiga, randigt is the shit skulle man kunna säga. Jag har packat allt, inklusive pjäxor i min stora ryggsäck. Jag vet inte om det är bra, jag skulle ha behövt ett till par skor och nu kom jag på att en handduk hade varit bra också, men jag tänkte om angående resväskan för jag kom på att det nog är bra att ha en hand ledig eller två. Å andra sidan är det dåligt med för liten väska. Blä, jag får ångest och tror att allt ska gå åt skogen. För allt lär ju hänga på väskan? Jag kanske borde tänka om angående vad jag har med mig också, är det rimligt att ta med 6 toppar till exempel?

Detta är vad jag har, exklusive skidåkningskläder:

  • 1 sovlinne + shorts
  • 1 randig tisha
  • 1 randig tunika
  • 1 randig jumper
  • 1 top med puffärm
  • 1 långt linne
  • 2 kjolar
  • 1 klänning
  • 1 kofta
  • 1 par jeans
  • 1 par high top sneakers

6 dagar ska jag vara borta, jag ska festa max 3 gånger på två olika ställen, jag ska åka skidor 2 dagar. Okej, mitt huvud har gett upp för idag. Men det borde betyda att jag kan ta bort något, typ en kjol och två toppar, fast just den kjolen, som verkar rimligast att ta bort, vill jag ju ha på mig. Suck. Mysbyxor vore najs också. Nej jag går och sover så löser sig allt till imorn, vem vet väskan kanske växer. Gudnait.

Det här med att bete sig..

Åhhh… Jag träffade ett gammalt garderobsskelett igår, inte så jättegammalt egentligen men verkligen ett skelett. Jag fick typ panik och visste inte åt vilket håll jag skulle titta eller springa. På något mystiskt sätt lyckades jag säga hej, men jag tror inte det hördes. Annie sa att han tittade länge efter mig, hon trodde han var intresserad, jag sa att han nog snarare tyckte att jag var ett psyko. Ja nej usch, det var jobbigt och dåligt, så jag mejlade sen och försökte förklara att jag inte var arg men ändå inte kunde bete mig och han sa förlåt! På något sätt kändes det inte helt rätt. Det är ju uppenbarligen jag som har problem, även om det var han som kanske betedde sig lite fult förut, men inte vara-sur-forever-fult. Ett problem är nog att jag gillade honom skarpt, det är därför man ska akta sig för killar som är bra på riktigt, de blir så mycket värre att mista.

På nåt sätt tycker jag om att ha problem som jag inte själv kan kontrollera, för då slipper jag ta ansvar. Men det är ju jobbigt när man inte kan ignorera och bara ha kul utan måste gömma sig, blunda och hålla för öronen.

Nu är det fest igen snart, det är nästan så att man blir lite matt. Barnkalas är temat denna kväll.

Och vinnaren är?

Ångest? Javisst. Tog mig inte till skolan idag. Och jag hatar mig själv för det. I och för sig så räknar jag bättre hemma men ändå. Att inte ta sig ur sängen är inte bra. Usch usch usch. Varför är det så här? Jag vill bara lägga mig under ett täcke och dö, ingen idé att försöka sova bort problem, de finns ändå alltid kvar när man vaknar, lika bra att dö så är de borta en gång för alla.

Men i den riktiga världen ska jag kamma håret och gå och försöka lösa ett av mina problem. Ett miniproblem som visst blivit enormt av någon dum anledning. Sen kanske man kan försöka röra runt lite i den andra röran och se vad som händer.

Bai.

7 svåra år.

Jag borde verkligen sova nu. Men morgonens slöhet har förstås gjort mig otrött. Det finns så många I-landsproblem man kan ha. Hur många som helst. Jag lovade Faroogh förra veckan när vi jobbade kök tillsammans att jag bara skulle äta ful mat framöver, för dem som svälters skull. På skoj såklart. Jag åt en halv schwarzwald-bakelse idag, men den var kanske inte så snygg? Blodapelsinen, var ju naturligt snygg och bananen något brun men ändå fin. Jag åt kyckling och quinoa också men det var då inge snyggt. Det är massor av dimma ute. Jag såg just film med Arash. Det har slagit mig att jag är dålig på att umgås med folk när det bara är vardag och inte fest. Jag vet inte riktigt varför det är så. Jag blir typ stressad av det tror jag, dels för att jag inte får något annat gjort och dels för att jag känner prestationsångest för hur jag ska vara.  Jag önskar att jag bara kunde slappna av men det är oftast sjukt svårt och när jag har en dålig period blir jag bara irriterad på alla.

Men nu ska jag ta tag i mitt I-landssömnproblem och gå och sova. Natti natt!

Frequently Asked Questions About Time Travel

The good, the bad and the one that was just stupid.

Jag är helt sjukt trött och jag kan inte riktigt förstå varför. Gick ju upp vid tre så jag har inte varit vaken mer än 9 timmar. Och jag känner mig alldeles mosig i huvudet. Som om jag vore grymt bakfull, eller bara torktumlad.

Sitter och sms:ar med ett gammalt ex som verkar väldigt intresserad av att träffas och jag kan inte alls förstå varför. Känns som att det borde finnas minst lika trevliga människor där han bor, vilket är 287 km bort, enligt avstånd.nu. Jag har inte träffat honom på 5 år heller så det vore ju en ren chansning att ses igen, inte för att jag tror på återförening eller något sådant, men det är ju lite trist om man åker 30 mil och så blir det bara konstig stämning. Jag önskar att jag visste hur han tänker.

Och det här med att ligga med någon som har flickvän, hur bra är det egentligen? Var tog min moral vägen? I och för sig så skulle det ju bara bli en gång, eller max två men det blev snabbt tre och nu är det ju som en vana. Och mina varningsklockor är oroväckade tysta, eller så är det bara jag som blivit döv. Fast det är ju egentligen inte mitt problem, inte än åtminstone.

Jag har slutat tro på bra förhållanden och kärlek, men vad ska jag nu tro på?

Mähä.

Ordet mähä måste kanske definieras lite. Jag tycker om ordet och jag tycker att det passar på mig i vissa lägen, som det jag skrev om tidigare. Mab tycker inte att jag är ett mähä och det är jag inte än men om jag har otur så kommer vi till en punkt då jag slutar att vara Pau-pau, Pauie, Paue eller ens Lina och bara blir ett förhållande, eller en del av ett förhållande rättare sagt. Jag är rädd för att hamna där, men efter förra förhållandet så måste jag väl säga att jag är aningen betingad till att låta bli eftersom det gick åt skogen precis när jag blev ett mähä. fast å andra sidan blev jag ett mähä därför att det gick åt skogen. Rädsla är nämligen en nyckelfaktor till att sluta bry sig om allt annat än förhållandet. Men om han nu drar till Bryssel så lär jag ju få fett mycket tid till att vara Pauie på egen hand, åh andra sidan kanske det gör mig orolig och apatisk.

Well.. varför oroa sig för morgondagen när man kan oroa sig för idag?

Kiss.

Yes, då hade man förlorat den anda och sista hemnyckeln också då. Och dessutom en kappa. Kleptotanten är inte att leka med, det säger jag bara. Känns rätt deppigt att inte riktigt ha full tillgång till sitt hem heller. Hoppas att det finns fler nycklar, kanske betyder det att jag måste tala med och träffa exet. Men det känns som det kommer gå rätt så bra. Mina känslor har väl svalnat lite och dessutom blir jag ju flitigt distraherad. Men det känns ändå sugigt med nycklarna, var ju inte bara hemnyckeln utan även till cyckel, brevlåda, mammas lägenhet och nån mer. Hade ju just fått en sån där säkerhets bricka också och 9 av 10 nycklar med bricka ska tydligen komma tillbaka, men efter som min är en av de som hamnat hos en kleptoman så känns det ganska kört.

Men jag antar att det kunde varit värre.

Write me a river..

Jag minns inte när jag var så här sugen på att skriva sist. Kanske högstadiet. Jag skulle så gärna vilja skriva någonting jättelångt, flera sidor i word. Men jag har ingen story. Det är så typiskt. Jag hade samma problem då jag ville rita, jag visste inte vad. Jag har börjat på saker flera gånger men alltid gett upp direkt. Jag är jättebra på att ge upp. Men det är sällan det lönar sig att inte göra det tycker jag. Det är bara skolan som lönar sig. Jag skulle behöva vara ungefär 3 ton mer envis.