Jag vet inte riktigt var jag står längre. Förut var jag ju helt säker på att jag hatade barn och att alla människor helst skulle dö för naturens skull. Men jag hatar inte längre, så jag vet inte riktigt var jag står och jag har väl inte funderat på det så värst mycket heller på senaste tiden, jag har koncentrerat mig på andra saker, som att må bra och ha roligt. Men så här i valtider så påverkas ju även jag, alla håller ju verkligen på och diskuterar valet. Ungefär 90% av mina vänner ligger åt vänster, min bror också, mamma är mer höger och Sune är ju aktiv centerpatist, vad pappa röstar på har jag ingen aning om sist jag kollade så var det blankt och hade så varit i ca 30 år, jag tror att han en gång röstat på miljöpartiet.
Jag har alltid röstat på moderaterna, utom i senaste eu-valet då piratpartiet fick min röst på grund av mitt ex, som kom 4:a i deras personval. Jag har alltid varit säker på att det är moderaterna jag vill rösta på, men jag har på senare tid varit lite försiktig med att säga det, för vänstervännerna får en verkligen att känna sig som en skurk och en nästan som en mördare om man röstar blått och jag vill inte bli dömd på grund av det jag röstar på, jag är ju fortfarande samma person. Jag antar att jag är överdrivet rädd, jag menar jag dömer ju inte ut dem som ekonomiskt oansvariga och feltänkande, jag ser dem ju fortfarande som fantastiska personer som är mina vänner, så varför skulle de döma mig? Jag antar att det var en aningen lättare förut när jag faktiskt tyckte att alla kunde dö, och att jag gärna gick i de främre leden, då kunde jag skylla på det, då hade jag i och för sig knappt några vänner att konfronteras med så allt såg en smula annorlunda ut då.
Men även om jag bryr mig mer om människor nu, så tror jag ändå på att de blå kommer styra landet bäst, jag tror inte att folk kommer dö, jag tror att många kommer få det bättre och att Sveriges ekonomi kommer stärkas och ge utrymme för en bättre och bättre välfärd. Men det är så lätt att skriva här, där ingen avbryter. I verkligheten så är det inte så och jag mår lite illa bara jag tänker på att behöva diskutera sånt här, inte för att jag är rädd för att säga vad jag tycker egentligen, utan för att jag är rädd att den jag diskuterar med ska få mig att framstå som en skurk trots att jag inte är det, bara för att jag inte är så van att diskutera.
Hemma har vi i princip aldrig diskuterat partipolitik men nu känner jag mig nästan lite tvingad att börja läsa på och utveckla egna argument och så vidare för att det är min mänskliga plikt och för att jag åter igen är rädd att ses som en efterbliven om jag inte gör det. Jag önskar att jag kunde sluta vara så rädd för vad andra tycker om mig, men om jag inte var det så skulle inte jag vara jag. Men jag vet inte om jag vill börja diskutera politik, och jag är nog alldeles för osäker och rädd för att misslyckas för att jag ska våga ta ett sådant steg.
