Bara en snabbis

Jag borde plugga. Men jag ville bara skriva ner typ två saker, det kanske blir fler.

För det första så blev jag väldigt glad av filmen Hotell som jag såg i onsdags, den var annorlunda och lite knäpp. Och det som jag blev ännu mer glad över var när jag fick veta igår att Bio Rio börjat med A-märkning (A som i approved) av sina filmer och att Lisa Langseth som gjort Hotell också fick en stämpel (oklart hur det gick till med jag tänker mig nåt i stil med dockan (som förvisso klippts bort nu) i tomtens verkstad på Kalleankas jul). För alla som inte hört talas om Bechdel-testet så finns en beskrivning HÄR.

Den andra saken jag blir glad för är att folk har börjat ställa krav på de politiska partierna. Tidigare har jag haft en uppfattning om att folk bara väljer en sida och sedan smutskastar den andra. Vilket jag finner högst irriterande. Men uppenbarligen så börjar folk bli sura och demonstrera för att inget parti ger dem (oss) vad de vill ha. Inte ens sossarna kommer undan. Och jag blir glad för jag vet inte alls vad jag ska rösta på i nästa val men om det sker en förändring så kanske det finns hopp. Jag läste detta blogginlägg som Birger Schlaug skrivit och kände bara ”Upp till kamp!” eller kanske snarare ”Den här länken ska jag like:a på fb så att fler kan läsa den och bli inspirerade”. Och för övrigt hade jag fullkomligt glömt bort att Schlaug var miljöpartiets första talman.

Trans-katt

Och det var väl allt för nu.

Kurr kurr

Annonser

In the name of the lord

Jaha, jag måste ju skärpa mig lite nu. I gårdagens inlägg skrev jag ju ingenting om feminism. Men idag har de valts en kvinnlig ärkebiskop i Sverige. Jag är inte med i kyrkan så jag var inte med och påverkade. Eller vänta, en får nog inte ens vara med och bestämma sådant ens om man är med. Jag vet inget om kyrkan i princip. Men jag är glad över detta att den första kvinnliga ärkebiskopen i Sverige har valts. Någon frågade om det var den första någonsin, men det var det givetvis inte. Inte ens i närheten.

Jag undrar vad det är som gör att ett land som ändå tycks så pass jämställt ändå är så dåligt på att ta fram kvinnliga ledare? Jag menar När hade Island sin första kvinnliga president? Jo 1980 och de har enligt wikipedia endast haft 5 pesidenter totalt. Det blir ju 20 % i kvinnlig favör. England hade Thatcher, Tyskland har Merkel och Norge, detta föredöme i sammanhanget, har just valt sin andra kvinnliga statsminister i och med Solberg. Gro Harlem Brundtland (undrar om hon är döpt efter stadsdelen?) har dessutom blivit vald tre gånger. Sen har jag hört om länder i Afrika där 60 % av regeringen är kvinnor (jag skäms för att jag har så dålig koll på Afrika, men jag är ju faktiskt naturvetare(!)). Det närmsta Sverige har kommit är väl Sahlin, men det gick ju verkligen inte för sig. Nej nej det var ju toblerone hit och dit ända tills Juholts-katastrofen kom till undsättning och fullkomligt förfall. Löven verkar väl något bättre, men jag avskyr hans typ. 40-talists manly svetsarman. Som dessutom ser ut som Christer Sjögren med en potatis mitt i ansiktet. Okej, han är faktiskt född -57, men det var det absolut ingen som kunde ana. Såg nu också att hans näsa ser ut som en uppochnedvänd torshammare. 

Sen när började jag intressera mig för politik, är frågan alla ställer sig. Svaret är nog kopplat till både feminism, miljö och att jag snart är 30. Men framförallt så är det nog för att folk omkring mig pratar och postar på facebook och så där och jag vill ju inte verka obildad. Det är så mycket man kan vara arg på så det är bäst att läsa på så man är det på rätt saker.

Och katterna bara sover.

Tuss och klös

And the winner is…

20121107-132111.jpg

Jag har nog aldrig blivit glad över ett presidentval i USA, jag har väl aldrig ens brytt mig särskilt mycket ens. Men idag, varje gång jag läser om Obamas vinst så pirrar en liten glädje bubbla till i mig. Jag gillar Obama, på nåt sätt känns han svensk, jag tänker på honom som svensk när jag ser honom, jag kan liksom relatera. Men kanske viktigast av allt är ändå att Mitt Romny inte vann. Vilket jävla stolpskott. Alla hemska uttalanden om kvinnor och abort och gud och fan och hans moster. Så skönt att han fick veta att han inte förtjänar att vinna. Enligt statistiken i dn så röstade 93% av de afroamerikanska medborgarna på Obama, 60 % av dem mellan 18-29 och 56 % av kvinnorna. Det är intressant med statistik, det måste jag intala mig så att jag kan sitta ännu en dag med mitt tentaplugg.

Mitt hår ser fördjävligt ut för att det är det, vet inte vad som kan rädda det och mina ögon har börjat reagera på mascara så jag får välja mina fina dagar. Men glasögon är kanoners.

20121107-132120.jpg

I morse upptäckte jag dessutom att jag hade punka på cykeln, annars hade jag varit i skolan på föreläsning om genetisk varians och covarians nu. Men istället får jag stanna hemma och försöka göra nåt vettigt. Har omplacerat mina stackars orkidéer som är på utdöende och så har jag förstås lämnat in cykeln och läst igenom ena föreläsningen. Mitt liv är verkligen inte mer intressant än så, att jag tagit upp bloggandet igen är ett talande exempel på att jag har alldeles för mycket tid för mig själv.

Men nu tjatar Sumo om att han vill gå ut.

”God” bless America!

20121107-132137.jpg

I want sunbeams with my fika!

Det är roligt hur alla utbytesstudenter tar till sig ordet fika och använder det som ett verb, alltså som engelska. Själv så tycker man ju att fika är det mest naturliga i världen, men så är det uppenbarligen inte för alla.

Snart ska jag gå och fika med Sofia, hennes utbytesstudent är dock inte med. Han verkar inte riktigt tåla fika, eller inte kaffe i alla fall. Jag undrar om jag ska fira inlämnad labrapport med en smaskig bakelse? Men nej, tanken på grädde ger mig kväljningar, fast jag känner mig sugen på marsipan. Och där kom det eviga velandet igång. Varför finns det valfrihet? Tänk så mycket tid man skulle spara om det bara fanns ett val. Fast det tankesättet går ju dåligt ihop med min Pau-politiska ideologi. Jag är inte för kommunism liksom. Fast lite skönt vore det, men ibland vill man ju kunna välja också. Tänk om jag skulle bli tvungen att lyssna på Vikingarna hela tiden till exempel, bara för att någon kommit fram till att det var den enda som var bra. Inte kul.

Men nu måste jag gå.

Bai bai bai!

Pau Partiet – Talar ut.

Idag när jag hade varit och handlat kattsand stod jag i en busskur tillsammans med ett par tanter, en gubbe och en mamma med tre små barn. Det tog inte ens en minut innan jag började tänka på om det skulle vara jobbigt att göra abort. Senare gjorde jag en facebookuppdatering om det och den mest gillade kommentaren, som jag gjort någonsin tror jag, var:

”När jag startar Pau Partiet ska jag förlänga aborttiden till evigheten och det ska heller inte vara olagligt att abortera någon annans barn före 18.”

Det var alltså en kommentar och inte statusen. Så jag kanske borde göra det tillägget i Pau Patiets proposition, för att få fler väljare. Pau Partiets proposition är mycket ofullständig vill jag tilläga, men jag blev lite motiverad att börja fundera på det igen, om inte annat så för att hitta mig själv.

Jag hade ju kommit en bit trodde jag, från det ena till det andra, men det är fortfarande sjukt långt kvar. Men idag känner jag mig ganska klockren, åtminstone i text. Annie var klockren idag på alla sätt, helt fantastisk. Påminde om att man inte borde vara så uptight och bjuda mer på sig själv. Man är alldeles för snål med sig själv. Så rädd för att förlora stoltheten eller vad det nu kan vara. Skittöntigt. Mitt nyårslöfte ska bli att bjuda mer på mig själv. Det är en fotnot i Pau Partiets proposition.

Sleep tight! Och hör sen!

Pau Partiet.

Jag började planera för att skriva ett långt och galet inlägg om politik, någon gång efter valet. Jag gjorde ju ett inlägg, som jag nu känner mig lite generad över och jag tycker nog att det var lite onödigt att skriva det över huvud taget. Men jag kände mig så pressad att tycka något, visa att jag hade en åsikt, att jag inte var opåläst och oengagerad. Senare tappade jag dock motivationen till att skriva ett sådant inlägg, i takt med att valet gled ur tiden.

Och nu då? Vad vill jag ha sagt? Ptja.. Jag har har kommit fram till att jag inte längre vet var jag står politiskt. Åh ena sidan tycker jag att miljö och jämställdhet är viktigt, åh andra sidan så vill jag ha en hållbar ekonomi där individen själv tar ansvar. Men vilket parti har allt det? Jag vill ha ett nytt parti ett som förespråkar självständighet, jämställdhet och framförallt hållbart miljötänk och som samtidigt har en ekonomiskt hållbar budgetplanering. Men jag blir bara frustrerad för alla partier gör bara fel, ingen politiker känns trovärdig, är de vettiga på ett sätt så har det helt fel i andra frågor. Jag känner mig uppgiven och sugen på att rösta blankt i nästa val, eller på Pau Partiet, som bara existerar i min idévärld.

Bilder från min avslutade politiska karriär, som enbart gick ut på att underhålla hobbypolitiker på deras fritid:

På min brors examen med PP 2009.

På Vårbal med FP 2008.

Antidepressivt.

Efter att ha insett att det finns en stor risk att SD (jag vill inte ens skriva hela namnet) får en plats i riksdagen, så tänkte jag försöka lindra ångesten och illamåendet med lite fler festbilder, innan jag bestämmer mig för om jag ska fly utomlands eller hur man hanterar en sådan här nationell kris.

Men som sagt, så hade jag lite fler bilder från igår. Jag passade på att få med mig själv på många av dem, i vissa fall var det bra i andra inte. Jag är lite missnöjd med att jag ser så rund ut i ansiktet, jag är ju rätt smal i övrigt liksom. Jag skulle kunna ha en lång analys av kärleken och det här med att hitta rätt partner och så vidare, men min hjärna är inte alls upplagd för det känner jag, den är snarast alldeles mosig och jag har väldigt svårt att hålla reda på olika tankar och argument hit och dit.


Jag och mamsen.

Bröllopsölet; koppar, mahogny & bärnsten.

En rysligt glad Hanna.

Jag och Vevve.

Per (dy.), Per (dä.) & Ola.

Vika bröd & Gustafskorv till vickning, precis som om man vore i Dalarna.

Nästa brudpar?

Love it or hate it that is the question.

Jag vet inte riktigt var jag står längre. Förut var jag ju helt säker på att jag hatade barn och att alla människor helst skulle dö för naturens skull. Men jag hatar inte längre, så jag vet inte riktigt var jag står och jag har väl inte funderat på det så värst mycket heller på senaste tiden, jag har koncentrerat mig på andra saker, som att må bra och ha roligt. Men så här i valtider så påverkas ju även jag, alla håller ju verkligen på och diskuterar valet. Ungefär 90% av mina vänner ligger åt vänster, min bror också, mamma är mer höger och Sune är ju aktiv centerpatist, vad pappa röstar på har jag ingen aning om sist jag kollade så var det blankt och hade så varit i ca 30 år, jag tror att han en gång röstat på miljöpartiet.

Jag har alltid röstat på moderaterna, utom i senaste eu-valet då piratpartiet fick min röst på grund av mitt ex, som kom 4:a i deras personval. Jag har alltid varit säker på att det är moderaterna jag vill rösta på, men jag har på senare tid varit lite försiktig med att säga det, för vänstervännerna får en verkligen att känna sig som en skurk och en nästan som en mördare om man röstar blått och jag vill inte bli dömd på grund av det jag röstar på, jag är ju fortfarande samma person. Jag antar att jag är överdrivet rädd, jag menar jag dömer ju inte ut dem som ekonomiskt oansvariga och feltänkande, jag ser dem ju fortfarande som fantastiska personer som är mina vänner, så varför skulle de döma mig? Jag antar att det var en aningen lättare förut när jag faktiskt tyckte att alla kunde dö, och att jag gärna gick i de främre leden, då kunde jag skylla på det, då hade jag i och för sig knappt några vänner att konfronteras med så allt såg en smula annorlunda ut då.

Men även om jag bryr mig mer om människor nu, så tror jag ändå på att de blå kommer styra landet bäst, jag tror inte att folk kommer dö, jag tror att många kommer få det bättre och att Sveriges ekonomi kommer stärkas och ge utrymme för en bättre och bättre välfärd. Men det är så lätt att skriva här, där ingen avbryter. I verkligheten så är det inte så och jag mår lite illa bara jag tänker på att behöva diskutera sånt här, inte för att jag är rädd för att säga vad jag tycker egentligen, utan för att jag är rädd att den jag diskuterar med ska få mig att framstå som en skurk trots att jag inte är det, bara för att jag inte är så van att diskutera.

Hemma har vi i princip aldrig diskuterat partipolitik men nu känner jag mig nästan lite tvingad att börja läsa på och utveckla egna argument och så vidare för att det är min mänskliga plikt och för att jag åter igen är rädd att ses som en efterbliven om jag inte gör det. Jag önskar att jag kunde sluta vara så rädd för vad andra tycker om mig, men om jag inte var det så skulle inte jag vara jag. Men jag vet inte om jag vill börja diskutera politik, och jag är nog alldeles för osäker och rädd för att misslyckas för att jag ska våga ta ett sådant steg.

How on earth??

Det blev sängen i natt åndå, trots att Daniel la fram sin finfina idé om att fortsätta tills imorn och gå och rösta när vallokalerna öppnar. Men han gick å andra sidan upp på eftermiddagen och jag 9, dessutom sov jag dåligt och så slet jag bra länge på uplands, 11-02 nästan utan avbrott. Men det var skoj och det blev bra, i alla fall ganska bra, inga klagomål åtminstone. Men sen tappade Chris och Stina sugen och ville gå hem, så då gjorde jag det med, det rätta valet antagligen, men ganska tråkigt. Om 6 timmar ska jag upp igen och ta tag i personalfesten och rösta såklart. Trots att vi gjort slut så måste jag ändå rösta på Mattias. Han är absolut den intelligentaste politikern jag träffat och han ligger aldrig på latsidan, jag om nån vet det. Och man får heller inte glömma FRA och IPRED. Jag har uppenbarligen bytt min politiska ställning.

Live in Karlstad.

Uhhh.. Jag sov typ 4 timmar i natt plus ca 3 timmar på bussen. Så det har varit en lång dag, har haft galet ont i magen också. Min mage är verkligen inte bra just nu.

Men hotellet är nice och maten vi fick till kvällen var också nice, de hade curry remoulade(!), men vattnet kostade 5 kronor. Jag åt tills jag storknade och sen dog  jag, iaf lite. Gick upp på rummet och somnade nästan men då hade vi ett möte som vi var tvugna att hålla utomhus, det gav inte så mycket mer än kalla fötter. Och imorn ska vi upp tidigt igen, men jag ser fram emot hotellfrukosten. Och det finns en hel del rätt roliga människor att umgås med. Egentligen vet jag inte varför jag är här. Jag är inte intresserad av frågorna och har inte läst på särskillt bra och umgänge med Mattias blir det ju inte överdrivet med heller med alla möten och dessutom vill han bara träffa pirater på kvällarna. Visst är det mer än om jag vore hemma men jag vet inte om det är värt det. Sen är det ju lite olägligt med mitt matteprov nästa vecka också, som jag måste plugga till och det nu.

Bye.