Cares at the door

Dåliga beslut. Hur kommer den här dagen gå egentligen? Känner mig tämligen instabil redan och dessutom åt jag två koppar kaffe till lunch. Inte bra, dåligt val. Jag borde shape upp och work out. Självförtroendet åker bergochdalbana. I need instant fix.

Var på stan, såg en otroligt störig eld-slukare, gick på systemet och köpte lite dyrare vin än vanligt, såg H på vägen hem och log. Fikade med Sofia och lite folk på Snerikes, ett gammalt garderobsskelett  var med, en av mina värsta kaos-framkallare en gång i tiden, men det gick bra, så nu är det preskriberat, hurra. Hjärnspöken välkomna hit, välkomna hem.

Nu ska jag ta tag i ett hörn.

KTHNXBAI

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

I’m a looser baby so why don’t you kill me

Det blev en springtur idag i den härliga svalkan på 28,5°C. Tog med min nye vän E och sprang runt stadsdelen, typ. Jag, som sprang milen på personlig rekordtid förra veckan, hade tagit initiativet och var ganska morsk och tänkte att det här skulle bli en lätt som en plätt. Det var det inte, jag sög. Orkade knappt springa halvvägs innan hållen kom och sen lite yrsel och aningens andnings motstånd. Så fail på mig. Jag sa att han fick kalla mig mes, men han var för snäll för det.

För övrigt så är det maximal isolering som gäller nu. Känner att det börjar släppa med koncentrationen så då är det är väl bara att köra på. Hej då livet vi ses på fredag, då det enligt yr ska bli 25 grader och växlande molnighet. Ja tack. Jag har dessutom beslutat mig för att köpa en ny bikini och låta magen komma ut ur garderoben. Jag har de senaste åren undvikit badkläder inom Sveriges gränser. Men nu är jag ju typ så platt som jag kan bli, fast färgen på magen matchar inte armarna, och jag gillar armfärgen. Och nästa vecka är ju chill så då kanske jag vågar mig ut en vända på innergården. Jag undrar förresten hur jag blev sån här? Jag har aldrig någonsin dragit mig för att gå i bikini, fören för något år sen. Bara sådär, ”bikini är inget du bör visa dig i”, började plötsligt självkänslan mala. Och då är det inte mycket man kan göra. Sen såg jag i och för sig mig själv på bild i bikini från Thailandsresan förra julen och det gjorde ju INTE saken bättre. Huuuh.. Men det är ju länge sen nu.

Psychobabble

Jag är längst fram i mitten på bilden.

Maka söker kaka.

Alltså, jag tror inte på att ”opposites attract”. Jag tror på att ”lika barn leker mest” inte nödvändigtvis bäst, men oftast så är de dem man har mer gemensamt med som man umgås mest med. Och även dem man attraheras av och som attraheras av en själv. Jag tänker tillbaka på de killar/män/pojkar jag träffat de senaste åren och gemensamt har de väl alla ångesten, gemensamt med varandra och med mig. Och det är ju sådär. Två personer som har jättemycket ångest för något kommer ju antagligen inte komma någonvart med just det och de inte kan prata förstås, men jag är kass på att prata. Jag vet inte hur man gör när man berättar hur man känner och jag är så livrädd för att göra fel att jag inte ens vågar testa. Jag känner instinktivt att någonstans i min livslogik så har det gått fel, men jag vet inte hur man ska kunna rätta till det. Det krävs tid och energi och den tiden och energin måste ju tas från någonstans.

Man ska inte tänka för mycket. Men ibland måste man tänka för mycket för att kunna förstå vem man är, för att minnas hur man var innan man blev som  man är. Om man nu tycker att det var bättre då. Jag har börjat tycka det, vilket ju är ganska ironiskt eftersom jag ju ändrade på mig för att jag inte gillade att jag var som jag var. Jag antar att grejen är att jag vill ändra på mig hela tiden så fort jag inte är nöjd. Och nu har jag ändrat på mig framåt i flera år, testat nya saker, utan att bli nöjd så nu tror jag att om jag ändrar mig tillbaka så blir det bättre. Frågan är om det blir det? När har jag egentligen varit nöjd under en länge period? Och när har jag levt ett rimligt liv samtidigt? Jag var ju ganska nöjd och glad för ett år sen, men det var ju för att livet var en fest och jag inte pluggade eller jobbade särskilt mycket eller tog något seriöst. Jag var också ganska nöjd när jag mådde som sämst, för då tog jag inte heller något ansvar mot någon utan bara dansade min livsdans tills klackarna glödde. Och det var inte heller hållbart i längden. Och ja jag har väl mått rätt bra i år med, det har jag på många sätt, men alla delar faller liksom inte på plats och sen kommer ångesten och kastar en nedför ett stup hals över huvud precis när man trodde att man skulle leva lycklig i alla sina dagar och då blir man allt annat än nöjd. Man får börja om på nytt. Göra om göra rätt? Och man får panik för man vet inte vad som är rätt för man tycker att man testat allt och att det alltid blivit fel. Återvändgränd. Det är väl här man tänker att man ska testa något som nästan funkade i ett tidigare liv, för man har slut på nya idéer och självförtroendet är nästan slut.

Som intryckt i en äggkartong

Man tvingas in i former, man tvingar in sig själv i former.

Sån och sån vill jag vara, så måste jag vara. Jag vet inte vem jag är men om jag låtsas vara sån där så kommer det nog uppskattas. 

Man letar desperat efter någon man kan gömma sig bakom, en fasad som man kan visa upp i alla lägen.

Det där verkar rätt, eller är det rätt? Hur gör de andra? Jag vill bara vara sådan och smälta in. Jag vill inte utmärka mig så att folk märker vilken tom och tråkig människa jag är. Jag har ingenting att komma med så kom inte för nära. Inuti mig finns inget. 

Man önskar så att man visste vad man skulle säga, hur man ska se på andra för att få dem att känna sig bekväma.

Tomt. Hallå? Är det någon därinne? Jag vet att jag hade något i mig förut..

It’s all coming back to me now..

Dumhet, smarthet och otrohet.

Jag är så jäkla dålig på att vänta ibland, låta saker ta sin tid. Eller jag tycker att jag låter dem ta tid fast tiden är alldeles för kort och jag blir nipprig om jag behöver vänta mer. Och om jag säger att varje gång jag känner att jag tappar kontrollen så får jag vidrig, skärande ångest, så låter jag ju som värsta kontrollfreaket. Men det är jag ju inte, det handlar nog mer om tillit. Men det är ju så svårt att veta vilka man kan lita på och inte. Hur många gånger har man liksom inte trott att någon är att lita på som sedan visat sig vara riktiga as. Aset är ett bra exempel. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum att jag litade på honom, han behövde ju knappast anstränga sig. Hur kunde jag tro att jag betydde något fast vi inte träffades på flera veckor, fast han nästan aldrig kom och hälsade på mig? Ung, dum och naiv. Man tror att folk känner precis som en själv, att de är lika kära, fast de egentligen ligger med sina ex eller annat löst folk varje helg.

Jag har lärt mig av mina misstag, jag har varit bitter. Men inte blev jag gladare av det. Att inte lära sig av sina misstag är också dumt. På nåt sätt måste man liksom lära sig vad det egentligen är man ska lära sig, för det är inte alltid vad det verkar vara. Man får inte vara för dum, men inte för smart heller.

Leve det.