Topp 2011

Något måste jag ju skriva, så låt oss göra en lista.

Topp 5 Sämsta sakerna som hände 2011

  1. Jag misslyckades med ca 1 miljard tentor, det var som en slags förbannelse, spelade typ ingen roll att jag pluggade mer och nästan la ner festandet helt.
  2. En sen natt stod jag på ansikten efter att ha försökt cykla en ”genväg” hem från en fest. Det var inte vackert och gjorde jävligt ont. Dessutom var det andra gången.
  3. Schemaläggarna i skolan var helt bortom under våren, flyttade på obligatoriska moment med kort varsen, gav dålig info, la två omtentor på samma dag, samma tid.
  4. Min ekonomi var riktigt kass, och att jag fick avboka jobb pga schemaändringar gjorde ju inte saken bättre precis. Trodde knappt heller jag skulle få något sommarjobb alls, vilket vore katastrof, men i sista stund ordnade det sig och jag fick åtminstone några veckor.
  5. I november fick jag tandvärk som inte ville gå över och det slutade med två rotfyllda tänder lagom till jul.

Imorgon kommer top 5 största händelserna i Paus liv 2011.

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Och när det går som man vill? Då dör jag.

Det här med att överreagera. Jag känner liksom att jag överreagerar åt alla håll hela tiden. Ska det vara så?  Aaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 🙂

Först blir man som en yster kalv för att något bra (otroligtfantastisktunderbart!!!) har hänt. Sen får man ångest för att man är rädd för att allt ska gå åt helvete. Sen när det går som man hoppats, då vill man bara dö. Eller? Varje gång man gör något kan man ju göra fel. Men att inte göra något alls vore ju värre än något.

Finns det ingen manual?

1000 och en blogg.

Förlåt för tystnaden men jag har försökt göra viktigare saker och planen var att det här skulle bli ett långt och tidsödande inlägg, därför fick det vänta och jag kunde ju liksom inte skriva små skitinlägg emellan på grund av numreringen. Nu är tiden nästan slut, men eftersom jag gjort få framsteg så skiter jag i det viktiga.

Ja det här är alltså mitt 1000:e inlägg i den här bloggen. Det är inte så dåligt på drygt 1½ år. Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt att summera de två senaste åren, sen fick jag en idé om att jag skulle skaffa en ny blogg, men jag tycker om den här och orkar inte riktigt fippla en ny, har bättre saker för mig (det är faktiskt skitviktigt att uppdatera sin facebookstatus ofta).

För två år sedan, nästan, i december, åkte vi till Egypten för att fira nyår. Vi hade med oss några av våra bästa vänner. Det var en härlig semester och vi bestämde oss för att komma i form under våren och vi pratade om killar och jag hade bestämt mig för att lyckas med mina studier och komma någonvart och läsa på komvux. Kom hem utvilad och något solbränd första veckan i januari. Började träna tre gånger i veckan, åt väldigt bra mat på väldigt bestämda tider och sov på bestämda tider, pluggade på de bästa tiderna. Fick bra resultat. Träffade på ett gammalt spöke från hösten och blev kär, tror jag. Blev dissad, på ett underligt sätt, men det är så det går när man inte kan prata. Fick panikångest, blev vän med Erika och Lotti, hängde mycket på Uplands, blev uppvaktad av Lars-Johan, blev ihop med densamme, blev lite sämre på att plugga och träna. Klarade alla kurserna, firade midsommar i Säter med gamla gänget, desamma som i Egypten, hängde i Nyköping, åt pommes med majonäs, kände mig tjock, hade ett ”perfekt” förhållande, började lita på L-J, blev dumpad. Fick panikångest, tappade matlusten, började med antidepressiva, åkte till Norge, skrev ett brev, struntade i allt, sov massor, åt inget, gick ner massor i vikt, kände mig snygg, slutade träna, upptäckte lolcats, festade som en galning, flirtade som aldrig förr, genomgick gastroskopi. Träffade Johan, träffade Mattias, valde den senare. Bytte medicin, blev mindre utåtriktad, mer sur, mindre sexlust, mindre lust till allt, försökte träna, fick ont i benet. Försökte plugga, lyckades inte. Sökte jobb, lyckades inte med det heller, jobbade på Uplands. Åkte till Karlstad med Mattias, hade mitt livs första gräl. Slutade medicinera. Gjorde inget. Gick till doktorn med min fot, fick röntgen, fick tid hos ortoped. Gick på bal, blev trött, gjorde slut, blev ihop igen, gjorde slut igen. Firade midsommar i Säter igen som förut, var patetisk, var ovanligt full. Mådde illa. Körde till Hutlsfred, gick på festival, körde hem. Mådde bättre, blev vän med Sofia. Mådde bra.  Träffade ohängd pojke. Gick till ortoped, fick remiss. Började skolan, fick ångest, blev dissad, tappade matlusten, ville hänga pojke, blev vän med två i klassen. Fick U på två prov, festade som en galning, sov för mycket igen, började strunta i skolan, blev sur. Hade roligt. Blev glad igen.

Och här sitter jag idag. Ska till nästa ortoped på måndag, har nästa prov i morgon, är singel, omotiverad och lite tjock. Äter dåligt, tränar dåligt, pluggar dåligt, har dragit ner på festandet, börjar känna igen mig själv igen. Trodde att jag nått en vändning men nu vette tusan. Det går så sjukt dåligt att banka in grammatiken till provet som är om mindre än fyra timmar. Men jag tror jag fick tillbaka min sexlust för några dagar sen, det är jag glad för. Vet inte om det är en biverkning som hållit i sig eller om det är bara psykiskt, men nu är jag mer som jag var förr. Jag är sugen på att träna också men det är svårt med min fot eftersom den begränsar mig till bara sådant som är halvtråkigt. Men när jag är opererad och läkt så ska jag gympa och kanske till och med springa, som aldrig förr.

Detta får vara allt för nu.
Bai.