En bild.

Upptäckte att jag hade fått mail nu när jag äntligen kom hem sent om sider. Mailet innehöll en bild, skiiiiit cool bild. Från igår. God natt.

Annonser

Som en pepparströare på grönbete.

Jag tog den här bilden på Pontus igår när han var i färd med att gnaga i sig min krukväxt. Han står faktiskt fortfarande där och gnager, går inte så snabbt när man är gjord av porslin. Salt har siktat in sig på ett vykort i form av en våffla med hjortron och grädde.

Jag funderar på att döpa om Salt till Hampus, för när jag gick på dagis så var jag ett tag förtjust i en kille som hette Pontus som hade en lillebror som hette Hampus som var väldigt kul. Man kallade dem alltid för Pontus och Hampus, som en enhet liksom. Fast på sätt och vis så känns det lite fel, det borde ju vara ett namn som börjar på S.

I love you stupid.

Jag tog cykeln till ica, för det var på vägen hem, sen tog jag cykeln från ica och hem! Jag känner att utvecklingen går åt rätt håll. Köpte mjölk, julmust och två sorters te och rågbröd.

Jag har fått en ny relation till te. Jag tror jag vet varför. Det finns nämligen en person jag alltid tänker på när jag står där vid te-hyllan, en person som dricker väldigt mycket te. Jag tycker det är fascinerande hur vissa påverkar en, att man kan ändra sig helt utan ansträngning, utan att man ens strävar efter det, så att man blir mer lika. Är det kärlek?

Just saying this

En av mina all time favourites är Dream A Little Dream Of Me. Jag hörde den först med Sissel Kyrkjebö, kanske inte den mest kända versionen, men mina föräldrar lyssnade mycket på Sissel när jag var liten. Jag får en känsla av medelhavet på nåt sätt, när jag hör den, medelhavet och en mörk, kall vinternatt på samma gång. Och texten är så söt, som en dröm.

Sweet dreams till sunbeams find you
Sweet dreams that leave all worries behind you
But in your dreams whatever they be
Dream a little dream of me

Internet eller intenät.

Mitt internet bara dog sådär, nu sitter jag på uplands, jag har visserligen lite kontakt med ett öppet nätverk men det är så dåligt att jag inte ens får upp facebook, värsta fail. Fast på sätt och vis bra för jag har suttit och räknat matte hela dagen, fast utan att fatta så mycket tyvärr. Gick till Uplands för att dricka kaffe med Sofia och sen blev jag kvar, det är rätt så trevligt här, hemtamt och med en vänlig stämning.

Innan satt jag och funderade på saker jag har tänkt på under de senaste veckorna, försökte formulera dem på ett bra sätt, försökte hitta pudelns kärna. Det slutade med att jag var ännu mer förvirrad när jag slutade än när jag började, knappt så jag vet vad jag heter en gång. Och ångesten, javisst, min kära vän ångesten är tillbaka, tillsammans med aptitlösheten. Så jag köpte en påse lösgodis. Lösgodis är en av de bättre uppfinningarna har jag insett, för hur ofta är man sugen på bara en sorts godis liksom? Och i den kvantitet som en hel påse eller kaka erbjuder? Nä, lösgodis gör livet lättare för den som har svårt för att bestämma sig.

Jag kom på att jag saknar Chris också, utan att jag egentligen har märkt det så saknas en viktig komponent i mitt liv. Jag saknar dansen, våra danskvällar på nationerna och så bakissöndagarna med palermopizza och simpson- eller family guy-maraton. Det var helande för ångesten för det var så kravlöst, så lamt, så praktiskt att bo grannar. Jag ska försöka hänga mer med folk på söndagar, det är en sådan bra dag att hänga på, en bra dag att vara oseriös på, jag tror det är bra att vara oseriös ibland.

Luftslott.

Från ingenstans (eller facebook såklart) dök en viss mr. p upp igen. P som i perfekt. Och var löjligt trevlig och jag smittades av Maria och byggde en liten luftballong, hon bygger slott hela tiden men jag har bara material så det räcker till ballonger. 5 år i Uppsalas studentliv gör en lätt lite bitter och uppgiven och ballongen har redan slaknat. Men jag tror det blir bättre på SLU jag inbillar mig att slu-människor är mer pålitliga. Sen är ju frågan vad jag själv vill också, det är alltid lite oklart. Fick just en sån där höstkänsla, av att allt nytt och okänt snart börjar, snart dags att träda in i en ny roll. Samma känsla som när man gick i gymnasiet, aningen förväntansfull och lite nervös, blandat med vemod över att det gamla är slut och separationsångest för allt man lämnar bakom sig. Ibland känns det nästan som om man skulle lämna det här stället helt och komma till en annan värld, men det var nog mer påtagligt förr. Nu finns ju en massa fasta saker som är bra att tänka på när ensamheten knackar på; vänner, lägenhet, katt och jag har ju till och med redan en kompis i klassen, en riktigt bra en. Måste bara komma ihåg att inte bli lat och nöja mig utan rikta mig utåt och försöka knyta nya kontakter, för den nya klassen blir ju lite som en ny familj och jag vill inte bli det svarta fåret.

Delete.

Jag fick ett infall att gnaga av en bit av min hjärna, men tyvärr har jag inte tillräckligt långa tänder. Biten jag vill gnaga av är en bit minne, blandat med en del nyare erfarenheter. Jag har så försökt att bara glömma och bli av med skiten, jag har även försökt ta upp den och komma till ro genom konversation, utan någon som helst framgång. Så fort jag blir påmind så är det som om någon sticker mig mer en nål, eller värre och det känns verkligen inte bra, inte alls okej. Så nu har jag beslutat att ta bort så  mycket jag kan i min vardag, som skulle kunna påminna, på egenhand. Jag kan inte styra över vad andra människor gör men jag kan i alla fall bestämma över mig själv. Så fukk off!

Love Is The End

Jag kikade just in en sväng på lunarstorm och råkade snubbla över det här i min dagbok:

Farväl Gurka.
Lör 8 apr 2006 20:53


Det mest fasansfulla som kunde hända har hänt. Gurka är död. Det känns helt overkligt. Gurka är liksom en del av mig, en viktig del i mitt liv.

Varje dag när jag kommer hem och öppnar dörren så kommer jag precis på när jag öppnat munnen att det inte är någon idé att säga ”Hej bebis!” och det gör lite ont i mig.

Varje gång jag lyssnar efter prassel i buren utan att höra nåt så gör det lite ont.

När jag tänker på hans livlösa kropp i mitt knä så vill jag bara gråta.

Jag kommer alltid alltid att minnas honom, hur många andra marsvin jag än skaffar i framtiden. Han kommer alltid att vara speciell.

Min Gurka, jag älskar dig.

Jag vill typ gråta igen. Gurka var fan the best ever thing. Och jag hade nog glömt av det lite, trots bilden på väggen, men nu kommer det tillbaka. Känslan av hans päls, hans små fötter, hur det kändes när han slickade på mitt finger, hur han kuttrade, hur han pep på morgnarna, hur han brukade gäspa  och lägga sig ner i knät när man kelade, hans tjocka mage, allt. Fantastiska, underbara Gurka.

gurka

Ghost Return

Vem behöver egentligen andra sångtitlar än Mobys? Okej jag vill ha Keane också, men jag är ju en groupie.

Jag satt just och behandlade det förflutna med det förflutna. Mycket blandade känslor där. Spännande, obehagligt, roligt, hemskt. Vi pratade även om nutiden och som tur var vi överens om hur knäppt det vore att ses igen. Men ändå, varför pratar vi ens om det? Tyvärr så minns jag nästan precis allt in i minsta meningslösa detalj. Det är nog tur att jag inte har den typen av minne längre. Skonsamt.

Mat, matt. Eller lus eller luss.

Lillatrumpa och Systeryster, var det bara jag som älskade dem? Jag hittar nämligen inge filmer på youtube och knappt några bilder på google. Jag tycker att det är dålig stil av omvärlden. Jag kräver mera strumpor och mera bus eller buss eller lus eller luss. Basta!

Jag hade egentligen tänkt skriva om min salladsdiet, som jag lånat av Chris. Den har blivit lite sne, för jag har såklart tröttnat lite på sallad och en aning på all annan mat också, jag är inte ens sugen på godis. Men jag antar att det är bra, jag kommer ju inte bli tjock på ett tag i alla fall, fast ibland blir man lite trött. Det måste vara den bästa dieten, om man har svårt att sluta småäta, som gör att helt enkelt tappar sugen. Men jag vill ändå ha mer strumpor. Och glöm för guds skull inte bort Floset!

Time flies.

Jag upptäckte just att tiden har sprungit iväg utan att jag riktigt hängt med. Och nu menar jag inte att jag råkade sova till 3 igen utan att det snart är vår och april och maj osv. Känns som jag missade en del av 2008 som jag fortfarande väntar på, men det är ju försent. Jag måste gå vidare och leva nu istället, glömma en del av det som var för att kunna lägga in nya minnen. Det känns som om jag stannat och försöker konservera mig så att tiden står stilla, men det funkar ju inte så. Bara för att min tid står stilla så gör ju inte allas tid det och då kan det ju bli lite snett i längden, det är redan lite snett.