Dagens visdom.

Hugh Hefners mamma blev 102 år gammal. Det betyder att han kanske har massa år kvar att spendera med sin blivande 24-åriga fru. Han är ju bara 84 karln. Och så måste jag ju få säga vad jag tycker också, jag tycker förstås att han är ett cp på grund av sin kvinnosyn, och jag hatar idealen han verkar stå för. Men man måste på nåt sätt beundra honom för att han lyckats så bra. Han lever ju sin dröm.

För att väga upp dagens visdom med något relevant så vill jag föra vidare det Per Holknekt sa i ett program i p3 igår. Saker och ting händer inte bara, oftast måste man själv få dem att hända. Inte ordagrant, men på ett ungefär så sa han. Han verkar också vara en driftig man, som man kan beundra utan knussel.

Simma lugnt!

Annonser

The Imaginary Life of Pau.

I mitt fantasiliv i min bubbla är jag alltid glad. Allting går nästan alltid min väg och om det inte gör det så bryr jag mig inte om det utan puttar ut alla misslyckanden ur bubblan. I min bubbla är det festa varje helg och det är alltid kul. I min bubbla finns alla mina underbara kompisar och ett par älskare, som avgudar mig. I min bubbla är jag bland de smartaste i klassen och klarar alla prov. I min bubbla har jag alltid något roligt att säga och nära till skratt. I min bubbla är jag väldigt social och har snygga kläder, frisyr och lagom mycket pengar. I min bubbla är livet en fest.

Är det konstigt att jag saknar den?

The last words.

Jag skulle vilja berätta om vad jag har lärt mig det senaste året. Jag har lärt mig att inte prata om saker jag inte vill prata om bara för att man tror att man borde. Jag har lärt mig att inte ställa några frågor om jag inte vill. Jag har lärt mig att ignorera. Jag har lärt mig att leva i en bubbla och vara den jag vill vara istället för den jag är. Jag har lärt mig att göra fel och att njuta av det. Det är förstås inte så enkelt som det låter, ibland funkar det ju liksom inte som man vill. Men jag har liksom lärt mig att strunta i de svarta fläckarna och titta på den roliga clownen istället. Jag har lärt mig att inte vara andra till lags i onödan. Och resultatet av min mer egoistiska och dekadenta inställning har blivit fler vänner, bättre vänner och en jävla massa skoj och känslan av att jag har kontrollen över saker som jag alltid tyckte var omöjliga att kontrollera förut.

Nu skriver jag ju det här idag, efter flera dagar av fest med mina fantastiska vänner, när allt är på topp. Så det blir ju lite vridet kanske, men topparna kommer så mycket oftare nu än förr, jag kan nästan styra det själv. Ibland känns det som att jag börjat attrahera bra saker, så att dom bara kommer till mig. Sen kan man ju diskutera hur bra saker egentligen är, men det här är min bubbla och om jag tycker att den är bra så är den det. God natt och Gott Nytt Kinesiskt nyår! Tigerns år.

1, 2, 3, Hopp?

En gång är ingen gång, två lika med noll, men tre gånger är verkligen tre gånger för mycket och efter fyra så är det helt kört. Jag önskar att jag vore bättre på att neka mig själv, jag är helt kass faktiskt. Jag har svårt att säga nej när jag vill säga ja, bara för att det vore smartare i längden. Jag känner mig inte så smart längre, fast det här problemet är livslångt.

Men vad har jag lärt mig under 2009 då? En liten summering är kanske på sin plats så här före semester och nyår.
Jag har lärt mig att skaffa vänner, och att jag kanske inte är så jäkla social som jag önskar att jag vore. Att det inte bara är fördelar med att ha en massa vänner, det tar mycket tid, många av dom är dessutom rätt tråkiga, men några är fantastiska. Jag har slutat vara naiv och jag är inte bitter heller, man skulle kunna uttrycka det som uppgivenhet eller likgiltighet inför människors pålitlighet och kärlek. Jag har blivit bättre på att prata. Jag har blivit sämre på i princip allt annat, förutom möjligtvis att festa. Jo jag har blivit bättre på att bli arg också, blev det nästan aldrig förut men nu händer det nästan en gång i månaden. Jaja! Jag har lärt mig att ragga också! Det är väldigt användbart när man är uttråkad och sugen på lite action. LOL

Har det varit ett bra år?
Japp, om man blir av med en närmast flerårig depression och dessutom får fler vänner så måste man nog se det som ett bra år. Tack och lov, de tidigare åren var ju rätt värdelösa och tidvis plågsamma.

Blir 2010 bra?
Ja det hoppas jag verkligen. Jag hoppas att jag är på väg åt rätt håll nu och att 2010 kan blåsa lite mer vind i mina segel så att jag får lite fart. Jag behöver prestera för att inte fastna i det här ingentinget, så jag hoppas att jag lyckas med det. Jag hoppas att jag får lite motivation. Fyller ju faktiskt 25 och blir ruskigt gammal och då måste man ju kunna ta ansvar för sitt liv. Just det.

Sunshine

Idag efter ärtorna upptäckte jag att jag hade 770 kronor i min plånbok, vilket är mycket med tanke på att min inkomst är ca 100 kronor lägre än min hyra. Sen kollade jag just saldot på mitt konto och det hade trillat in nästan 800 spänn från förra veckans uplandsarbete. Det betyder alltså att jag lyckats tjäna massor av pengar på uplands! Det är nästan overkligt. Jag undrar vad jag ska göra med alla pengarna? Hoppas att jag inte impulsköper godis för alltihop. Det borde finnas något som jag behöver. Men man kommer ju liksom aldrig på det när man väl har pengar. Jag var mycket bättre på pengar förut, bättre på att inte impulsshoppa. Men det har gått utför sen jag kom hit till storstan, som med så mycket annat. Men jag mår bättre när jag är en sämre människa och det är lättare att vara snäll mot andra när man har lägre krav på sig själv och om man är snäll mot andra så är dom snällare mot en själv och då blir man glad. 🙂

Gud nait

There be sleep sumwhere..

Åh jag har världens bästa dygnsrytm!! Tror jag la mig vid 8 i morse, vaknade vid två. Så jag antar att runt 8 kommer jag vara trött. Fast då ska jag vara i skolan, eller 8.30 i alla fall.

Jag tror att jag minns hur det var att vara vuxen, eller åtminstone halvvuxen. Men jag kan inte vara där nu, jag kan inte ta ansvar, jag kan inte vara duktig för jag är kaos. Och jag trivs ganska bra i det just nu, även om det är en hel del uppochner, men jag behöver plats och i kaos finns massor av plats för mig. Och all beräftelse jag får! Utan den vore jag en spillra. Men nu känner jag mig ganska omtyckt av de flesta och snygg. Jag lär mig hela tiden massor om människor. Förut visste jag inget. Det är som om the missing piece is getting into place. Och jag märker att ju mer jag umgås med andra desto mer blir jag som dem. Tycker om samma saker, känner samma saker, reagerar lika, bryr mig om på samma sätt. Och det känns bra, mindre ensamt. Jag känner mig inte heller dumpad längre. Jag minns inte vad som var så bra med oss, jag minns inte hur skönt det var att vara en del av vi. Jag minns inte varför jag ville ha honom, jag minns inte vad som var speciellt, kanske var det inget alls. Jag har insett vem han är och allt det han inte är. Jag vet att det är han som är den konstige och jag som är normal. Jag vet att jag kanske verkar en smula patetisk, men det är bara hans förnamn. Han är inte den jag behöver. Just nu behöver jag mest mig själv och om ett tag så kanske jag kan räta ut mig och dra upp mitt gamla, ordnade liv och sparka igång det. Men for nao I just let it be, doing whatever.

Can I die now?

Bläääääääää. Jag har fan glömt hur det är att vara frisk. Inte ha ont, inte vara snorig, inte trött, inte hosta. Jag hatar det här. Mitt liv känns lite som en bergochdalbana. På helgerna är allting kalas och skoj och i veckarna totalt jävla bajs. Jag känner mig aldrig riktigt nöjd och tänker ofta om det inte är lika bra att göra slut på eländet. Jag hatar att känna att jag aldrig är tillräckligt bra. Att jag är fånig, mesig, tråkig, att jag inte har nåt roligt att säga, att jag inte har nånting alls att säga, att jag är innehållslös. Jag är så jävla trött på att vänta och försöka göra så att allt blir bra, när det ändå aldrig blir det.

Tripp, trapp, smack.

En sista bit har fallit på plats efter en lång tid av begränsning. Det gör inte ont någonstans, inget illamående eller yrsel, ingen rädsla eller trötthet, ingen ångest. Det finns en lust till att göra saker, jobbiga saker, som att jobba, tjäna pengar, pressa sig själv. Samtidigt en stark längtan efter att få vara så hemskt nära som det bara går, psyisk smärta när det inte går. Ett visst avund bränner ibland, men avund är djävulen och skall ignoreras tills den inte längre existerar.

Nu väntar uppstramning efter sommarlovsdekadens. Bättre mat, mer träning, fler promenader, städning, jobb, jobb. Jag kan inte säga att det ska bli mindre festande för det har fan varit minimalt med det på senare tid, men det är inget jag sörjer. Sömn har inte heller varit något problem direkt. Men chokladen och pommes fritesen har kommit i drivor.

Sluta jiddra börja trolla. God natt.