Under molnen

Jag fick plötsligt en sådan skum känsla, den bara dök upp helt apropå utan förklaring. Kanske är jag bara trött eller så är det mensen eller så är det de nya hormonerna eller så är det något annat men det känns plötsligt som om jag är ensammast i världen. Bara sådär. Och jag vill bara sluta mig och vara ensam, återgå till status quo där allt är tryggt och jag har kontroll för det är bara jag där och sådant som jag vet hur man hanterar.

Jag anar att det är hormonerna, när jag satte i p-staven grät jag ju 100 gånger minst till Christian the lion. Fast jag kan inte minnas att jag känt något av mini-pe förut. Fast det var ju sjukt länge sedan jag började med dem, sisådär 11 år sedan. Och så är det ju mycket nu, skolan och alla nygamla människor och allt man borde göra och allt man måste göra och jaget man ska försöka bibehålla. Jag har redan börjat ana att jag ogillar människor över lag, länge sedan jag kände så också, men det kan verkligen vara mens-relaterat. Gahhh.. Det bästa är nog att gå och lägga sig och försöka sova sig glad. Små vågor av rädsla för att jag lurar mig själv har börjat svepa in också. Allt var ju så bra nyss?

Tack och god natt!

And when you kiss me I am happy enough to die

Klok. Kanske håller jag på att bli klok, vet inte om det är bra. Den gamla jag, eller den nya, gamla jag, hade gett upp för länge sen. Den nya, nya jag känner uppenbarligen att det inte är dags att ge upp än. Känner lite för att skjuta mig själv i huvudet, men bara lite, frustrationen är inte farlig än. Jag väntar och väntar på ett tillfälle och allt jag får är en vag inbjudan, eller ett förslag, och ett tack.

Jo man tackar ja, säger jag och rullar med ögonen, när dörren slagit igen. Men jag vill ju göra allt jag kan, för vad skulle jag annars göra? Allt känns alldeles för rätt när det känns. Och på sätt och vis så går det kanske framåt, fast när vi började så var det någonstans i mitten och sen hoppade vi bakåt till ruta ett.

Jag vet inte om jag har kontroll längre, och det brukar vara synonymt med ångest. Men inte just nu. Det här är inte som något annat jag varit med om faktiskt och likt Alice vill jag följa den vita kaninen tills jag hittar slottet och dödar drottningen, eller tills jag blir slängd i mörka fängelsehålor. Det är svårt att låta bli. Men det kan vara farligare än döden.

Florence + The Machine – I’m Not Calling You A Liar

Inkörningsperiod.

Jag tror kanske att jag blivit inkörd, att det är därför jag känner mig så mycket bättre helt plötsligt, för att jag vant mig vid allt det här nya. Eller typ vant mig, accepterat. Jag tycker att jag är rätt bra på att anpassa mig, skoja inte, och att jag är bra på att ”gilla läget” men vare sig man vill eller inte så får ju jättestora omställningar vissa konsekvenser. Och det är ju en jävla omställning att plötsligt ha nästan helt fasta tider exakt varje vardag istället för att kanske ha någon timme här och var ibland men att resten av tiden går ut på att man själv ska improvisera vad som ska hända. Nu finns det knappt tid för någon improvisation alls. Synd nog för jag hade just blivit så bra på det. Men för övrigt så tycker jag om fasta tider och regelbundenhet, det ramar liksom in tillvaron lämnar mindre plats för urspårningar som kan leda till vilken katastrof som helst. Fast man ska ju inte tro att man någonsin går säker. Men det finns ju en del komponenter som gör en lite säkrare, som till exempel vänner, stabil inkomst, daglig sysselsättning och känslan av att man faktiskt gör någonting vettigt, något som ger nåt.

Sen så tror jag ju att det mesta av ångesten beror på något som kallas känslor och som jag uppenbarligen inte är så bra på att hantera. Men nu tror jag är tillbaka där jag började, plus en del känslor i bagaget förstås, och jag tror att jag vet vad jag vill och jag tror att jag kan tala för mig själv, exakt för stunden känns det så i alla fall.

Men nu är det sovdags! Natti!

Den längsta dagen..

Idag har varit en lång dag. Vi började klockan 9 och sen har det varit full rulle och nyss kom jag hem, vid 22. Men det har varit roligt. Fast lite drygt att vara fast där ute så länge, imorn har vi ett hål på två timmar, då ska jag försöka fixa lite saker. Vi har en kille i klassen, men det hade lika gärna kunnat vara noll för han gör inte mycket väsen av sig och luktar lite konstigt. Och även om idag var en lång dag så riskerar morgondagen att bli ändå längre för då ska vi börja klockan 7, revelj och grötfrukost står på schemat och jag måste dit för jag måste anmäla mig till två sittningar, som jag inte ens vet om jag kommer kunna anmäla mig till för att mitt bankkort fortfarande inte kommit och jag därför har noll pengar, eller jag hade 24,50 nu ligger jag 35,50 minus för fika, burgare och öl.

Bilden är för övrigt ett år gammal, men jag känner igen mig, samma läppar, samma ansiktsform, samma ojämna näsa, ojämna ögonbryn och så skäggvårtan på sin plats. Skönt. Och för övrigt känner jag mig även nöjd med mitt eget fodral, eller vad man ska kalla det. Jag kom på att det fullfyller sina plikter och uppfyller de mesta förväntningarna jag har, jag känner inte att den begränsar mig, som jag gjorde för inte alls så länge sedan. Skillnaden kan vara så enkel att jag vet hur den ser ut nu, eftersom jag har två bra speglar. Jag kan inte vara nöjd eller tycka att den, kroppen, ser bra ut om jag inte vet exakt hur den ser ut. Jag vet inte om det är ett kontrollbehov men jag har upptäckt att det är så i alla fall, jag trodde att man skulle bli mer nöjd med sig själv om man såg mindre i spegeln, men så funkar det tydligen inte, det är lite som ett beroende, så djupt rotat att det inte går över ens på 1½ år.

Men nu måste jag försöka få lite skönhetssömn, för spegelns skull. Natt.

I’z still alive.

Jag lever fortfarande. Och jag har kontroll. Det värsta är att inte ha kontroll.

Jag och Daniel hade faktiskt filmkväll i kväll, han är en bra filmvän och har alltid popcorn. Passar ju bra att han bor bara på andra sidan köket också. Vi såg en skräckis och en film av och med Clintan och båda var riktigt bra, men skräckfilm är kanske inget för mig längre? Eller är det det? Det är skönt att vara social, jag har kanske varit lite för inåtvänd på sistone, men det kommer bli ändring på det nu. Imorgon ska jag plugga med Staffan och se på den nya katten. 🙂