The Pain of Aging

Det slog mig här om dagen att det nog faktiskt är oundvikligt att undvika kroppens åldersförändringar. Även om en tränar som aldrig förr. Det känns lite bittert för jag är en perfektionist och i och med att min kropp förändras så kommer jag kanske aldrig känna mig sådär snygg som jag gjorde förut. För jag har testat att gå ner i vikt bara, och det gjorde mig inte nöjd och nu tränar jag ju mer än någonsin, men sanning att säga så blir jag nog inte snygg av det heller. Vissa saker blir givetvis bättre, rumpan har blivit lite fastare, hållningen kanske lite bättre och jag håller vikten trots att jag äter ganska mycket av allt. Men den där wow-känslan verkar inte vilja infinna sig längre. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag allt tydligare påminns om de egentliga fördelarna med träningen, vilka är att hålla kroppen frisk och stark. Efter ett två veckors uppehåll brukar jag ha stickande och skärande smärtor i ryggen och nu senast så överansträngde jag en axel och fick ont ända ut i fingrarna. Dessutom blir det ju svårare att sova och man blir förstoppad. Och jag är inte ens 30. Dessutom har jag nu fått diagnosen rosacea och mina ögonbryn har på något mystiskt sätt nästan försvunnit och måste nu mer målas dit.

Ibland är det svårt att inte känna avund till dem som begåvats med perfekta kroppar, hud och hår. Eller till dem som bara helt enkelt utgör en snygg helhet. Alltså dem som inte är pinnsmala utan snygga med kurvor, de som ser snygga ut i sin stil. Jag är varken smal eller tjock varken kurvig eller helt utan form. Mina största komplex är mina lår, som innehåller en massa muskler, men utan att se vältrande ut, och min framsida. Förhållandet mellan bröstens storlek i relation till midja, höfter och mage är för mig inte tillfredsställande. Jag vet inte hur jag skulle kunna göra det bättre utan operation heller för bantar man så blir ju brösten mindre och den där lilla kudden på magen försvinner ju aldrig oavsett hur bra magmuskler man har. Dessutom tror jag inte att det går att göra midjan proportionerligt smalare än resten av kroppen.

20131125-134410.jpgMen jag misströstar ej i oändlighet. Nej, som feminist måste en vara stolt över sin kropp oavsett. Jag har ju inte valt den här kroppen och det verkar ganska dumt att lägga ner oändligt mycket tid och pengar på att försöka förändra den när jag inte hade tänkt livnära mig som skönhetsdrottning eller fotomodell. Jag vill inte ens stå på en scen. Enda anledningen skulle vara att tillfredsställa mig själv när jag ser mig i spegeln och då är det nog enklare att jobba med insidan av huvudet så att en kan acceptera situationen som den är. Det finns ju uppenbarligen andra som tycker att jag duger, varför skulle deras uppfattning vara sämre än min? Jag kanske inte älskar min kropp, jag överlåter det till dem och är istället glad över att vara älskad.

Över och ut

Annonser

My ugly.

Jag hatar att ha komplex, det är som om jag förråder mig själv och alla av mitt kön för att jag inte kan vara nöjd med mig själv. Det är som om jag måste älska mig själv fast jag inte gör det. Eller, jag tycker om min personlighet men kroppen skulle jag gärna ta av mig. Det känns verkligen fel, som om det vore nåt fel på spegeln. För kläderna säger ingenting, inget har blivit för smått, eller för stort men ändå kan jag inte sluta vara missnöjd. Och jag vet att det är typiskt tjejigt, men jag brukar ändå kunna hitta en vinkel, en outfit, som jag verkligen gillar. Men det finns inte nu och det är plågsamt, och jag tänker att jag måste träna, men samtidigt så har det inte funnits någon ork, trots motivation, och knappt nån tid. Så nu sitter jag här och skäms.

Puss