2013 – Frälsningens år

Det som påverkat mig mest under 2013 och som förmodligen kommer att påverka mig under en lång till framöver är något som är större än jag. Jag tror att det är så här det känns att vara troende. Att kunna känna en styrka och självsäkerhet som inte bygger på ens egna person utan på något gemensamt större. En tro och en övertygelse som gör en tills en bättre människa. Det måste vara det som gudatro går ut på för de flesta. Jag ser dock på gud som jag ser på tomten ungefär. Fast gud är ju så mycket värre, eller rättare sagt det som människor gör i hans namn. Det jag har blivit frälst av är feminismen. Feminismen ger mig hopp och en känsla av samhörighet och vänlighet mot andra kvinnor, som jag inte känt förut. Feminism är det bästa som hänt mig och trots att många av de äldre generationerna säger att feminismen gått bakåt så kan jag inte riktigt hålla med. Jag kan hålla med om att den feministiska politiken i Sverige delvis gått bakåt, jag vet inte ens om Reinfeldt kallar sig feminist. Men på internet blomstrar det och även i media och till och med i Hollywood får man en känsla av att kvinnorna är på väg framåt.

Bechdeltestet som jag skrev i tidigare har fått ganska liten uppmärksamhet här hemma i Sverige jämfört med i andra delar av världen. Sajten Vocative gjorde till och med en lista på de 50 mest lönsamma filmerna under 2013 och delade in dem i kategorier beroende på deras resultat på bechdeltestet. Resultatet var förbluffande tydligt: De 17 filmer som klarade testet drog in 1.56 miljarder mer än de resterande 33 och bäst av alla var givetvis Hunger games med fantastiska J-Law som är så värd all uppmärksamhet hon kan få. Hon är en riktigt bra förebild och en fantastiskt skådespelerska. Jag var mycket skeptisk till Hunger Games först eftersom sci-fi-äventyr oftast följer en story á la Indiana Jones så pass förutsägbart att de genast blir tråkiga. Men HG är ju gjord efter en bok, skriven av en kvinna och efter att ha sett båda filmerna som kommit ut så är jag helst fast. Den riktiga behållningen i filmerna är ju Katniss känslor, de bidrar med en hel extra dimension.

Igår hade även en annan av mina favoriter premiär, nämligen 3:e säsongen av Girls. Jag knarkade förra säsongen så det är nästan magiskt att jag har kunnat överleva nästan ett helt år tills nu. I kväll blir det uppesittarkväll med dubbelavsnittet och det känns som julafton. En annan miniserie som också sändes på svt1 och som även den var genialisk men inom en helt annan genre än Girls, var Top of the Lake. Elisabeth Moss belönades igår med en Golden Globe för sin insats som huvudrollsinnehaverska och den var hon verkligen värd. Sen kom det faktiskt ännu en serie som imponerade, nämligen Masters of Sex. Jag tror inte att den fårr lika stor spridning i sverige som t ex Girls även om SVD utnämnde den till årets kanske bästa serie. Den utspelar sig på 1950-talet och jämställdheten var ju inte riktigt den samma då som nu men Lizzy Caplan som spelar kvinnliga huvudrollen Virginia är en sann feminist. Att serien dessutom bygger på de verkliga människorna bakom den första seriösa forskningen om människans sexualitet gör det ju bara bättre. Virginia Johnson är en karaktär alla skulle vilja vara utan att vara övermänsklig.

Jag vill runda av detta inlägg med ett klipp från gårdagens Golden Globe där Tina Fey och Amy Poehler är vassare än någonsin. Kärlek till alla fantastiska kvinnor där ute!

”It’s a story about how George Clooney would rather float in to space and die then spend one more minute with a woman his own age.”

Peace out!

This is getting seeeeeerious!

Om två dagar är tentan över. Hur kommer det gå? Jag trodde jag hade koll, men jag vette fan. Tentaplugget har verkligen inte varit så kvalitativt som jag hoppats, även om kvantiteten varit rekordstor.

Och för utom det så planeras middag med ”svärföräldrarna”. Något som jag känt mig ganska nervös för, men nu har det helt gått över. Tror det är för att det börjar kännas så seriöst, att jag är säker på det här. Det är fem månader sedan vi gick hem tillsammans första gången idag. Och ungefär lika lång tid har vi pratat varenda dag, skickat 1000-tals sms och min skepsis har långsamt, långsamt brutits ner och nu är jag nästan inte rädd alls längre, bara ibland. Och det känns extra bra för vi utvecklas fortfarande hela tiden, jag tror det är långt kvar tills saker kommer kännas som vardag och då kommer vi säkert hitta på något nytt. Det bästa med det här förhållandet är att det är en del av mitt liv, inte hela mitt liv. Det gör att det känns mer seriöst än något tidigare.

Pöss

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag. Och jag har ju aldrig haft några problem med att klara mig själv, det har ju varit det jag varit bäst på sedan jag vägrade gå mer till dagmamman när jag var 8

Jag såg det som självklart att jag skulle ge allt i ett förhållande, hela mig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. Hade jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Att ställa krav har jag alltid tyckt varit svårt. Kanske är det därför som jag långsamt förvandlades från en kärleksälskande romantiker till en alltmer bitter, cynisk och uppgiven person. Jag knuffade mig själv mot avgrunden genom att försöka hoppa på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli en perfekt och lyckad person, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig och hopplös eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och jag trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd at förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Jag vill inte ha det så igen. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan.

Happy vs. Sad

Det här med att vara glad, man strävar ju ofta efter det. Men är det så eftersträvansvärt egentligen? Jag befinner mig i ett tvivlande stadium, trots att jag just tagit mig upp ett snäpp, från den totala bitterheten. Men nu, nu har jag ju något att förlora. Jag menar så fort man börjar hoppas så är det ju som att ta sin finaste glasvas och hålla den mellan fingrarna över ett stengolv. När man tappat den ett antal gånger så orkar man till slut inte limma ihop den igen. Och resultatet blir ju bara sämre och sämre för varje ihoplimmning, till slut så vet man knappt vad det var för slags vas från början. Och då känns det ju ganska meningslöst att limma ihop vasen igen, eller hoppet. Vad var det som man tyckte så mycket om med den från början? Kanske var den inte så bra som man mindes den, kanske klarar man sig lika bra utan? I vilket fall så är det ju meningslöst att ha en vas som bara ska krossas, eller ett hopp som bara ska tappas. Då kan man lika gärna vara hopplös.

God natt.

Keane – A Bad Dream

I Get Around

Asså förlåt att jag tjatar men allt känns som att det går så bra nu. Det är så konstigt att man plötsligt träffar inte bara en utan flera stycken snälla människor och som man dessutom lyckas bli vän med. Jag hade ju nästan gett upp hoppet om det här släktet. Men man ska kanske ha lite tur också och jag tänkte ju där i våras att det nog var min tur nu, men jag trodde inte att det skulle bli så här. Det känns stabilt och jag känner mig liksom trygg och allt blir så jäkla mycket enklare då. Jag kom på idag att jag inte är rädd för att gå fram och prata med folk, trots att jag inte känner dem så väl. Jag känner inte den där förlamande rädslan för att göra fel, jag känner mig bara bra och inte som att jag är sämre än alla andra. Leve det. 🙂