The devil’s in the dreaming

Misslyckades just fatalt med att göra quornfärssås, men det blev mycket i alla fall. Kommer till och med vara tvungen att ta med en del till Dalarna. Hurra. Typ. Kom på att jag kommer bo helt själv med Sumo i Torpet i ett par dar och jag ser faktiskt fram emot det. Det här med ensamhet är inte så farligt längre. Fast ingen är ju ensam som har en katt.

Jag vet inte om jag tror på ödet precis, men ibland vill jag tro att vissa saker är menade på riktigt. Kanske kommer jag förstöra mitt så fantastiska liv snart. Kanske kommer det bli ännu bättre. Kanske blir det ingen skillnad. Vem vet, ingen. Imorgon ska jag ta ett snack med ingen och ärligt talat så är jag ganska nervös och upphetsad över det och kanske är det just det som är avgörande. Jag hatar ju att välja så om jag slipper så blir jag glad, lite oavsett faktiskt.

Om det finns ett liv som är okomplicerat så är det inte mitt.

Men nu ska jag ge mig av för mer matteplugg.

The devil’s in the dreaming,
You see yourself descending from a building to the ground,
You watch the sky receding,
You spin to see the traffic rising up, and it’s so quiet,
You’re surprised, and then you wake.

Counting Crows – I Wish I Was A Girl

 

 

It’s a hard work life for Pau

Här blir man uppbokad på jobb innan man hinner säga tårta. Jobbar idag, imorn, onsdag och om det fortsätter så här så kommer jag väl jobba resten av veckan med. Det är kanon. Lite drygt bara att jag är inbokad på tre olika ställen och har upplärning på g på ett till ställe, men det är väl så att vara konsult. På onsdag ska jag ju i och för sig jobba med Sofia på Wik och inte genom proffice, så det får jag ju skylla mig själv, men lönen är bättre och sällskapet är ju det bästa. Problemet är allt som jag skulle behöva fixa. Jag borde ha ringt viktiga samtal och tagit reda på viktig info idag innan jobbet, men jag råkade sova istället och sen var jag bara jätteseg. Vaknade dessutom med den där hemska huvudvärken som bosätter sig i mitt huvud ibland på morgnarna, som är bäst att sova bort.

Och nu är man alltså ensam igen, har ju varit tämligen oensamt ett tag. I och för sig så kommer jag inte vara ensam när jag jobbar och jag kommer ju ha några vänner kvar i stan och sen åker jag till Dalarna och sen är det festival och sen resa till England och sen borde det inte vara ensamt, om jag inte vill förstås. Jag inser dock att jag just hade börjat vänja mig vid oensamheten, känna mig bekväm i den. Det är läskigt att det går så snabbt att vänja sig, att man vänjer sig. Jag är lite rädd för det, har ju verkligen ansträngt mig för att bli nöjd med mitt liv, ensam med katt och vänner. Satsa på studierna (för det har ju gått jäävligt bra, verkligen), ha roligt, tänk på dig själv, gör som du vill. Och jag är nöjd, känner mig stark, fri, bra. Tydligen så börjar man attrahera en anna sorts människor då, inte bara de som vill vara oseriösa, obestämda, otrogna eller något annat osexigt. Jag är inte riktigt van vid det, att inte bli besviken. Vad ska jag använda min ackumulerade bitterhet till nu? Men så länge man inte är helt nöjd så är väl allt som det ska antar jag. Annars får man väl skaffa sig problem på något sätt. Fucka upp igen. Eller?

It’s all just a little bit of history repeating?

Det slog mig att jag är fett dålig på att bestämma ibland. När jag inte säkert vet så vågar jag inte chansa, då säger inte ja, inte nej, då glider jag bara med eller hittar en medelväg som döljer att jag inte kan bestämma. Och jag frågar mig om det alla gånger är så bra egentligen? Men på sätt och vis så är det min överlevnadsstrategi. Fick frågan för ett tag sen om hur jag byggt upp mitt sociala nätverk och jag tänkte ju att jag visste precis, för jag minns att jag bestämde mig en dag för att börja bygga, men hur fan förklarar man? Min strategi var ju i princip att se och lära, ta varje tillfälle, anpassa mig, till varje pris nästan. Jag är nämligen inte bra alls på att ta initiativ, och jag var ännu sämre då, jag är heller inte särskillt bra på att höra av mig till folk och jag hade inte en aning om hur man skaffade sig vänner, bra vänner som man kan lita på och berätta saker för, som man känner sig bekväm med. Dessutom var jag väldigt blyg förut och har fortfarande en del social fobi. Så hur gjorde jag? För idag är jag ju mer än nöjd med hur många och hur bra vänner jag har, det är helt fantastiskt, lite som en dröm som gått i uppfyllelse.

Men jag undrar ibland vad som skulle hända om jag var lite mer bestämd. Antagligen kommer jag aldrig få veta. Förknippar det allt för mycket med ensamhet för att våga testa. Jag är skitbra på att bestämma när jag är bara jag, men så fort det blir ett vi så måste jag vara tillags, speciellt om det är någon jag bryr mig om. Det är jättejobbigt när man umgås med någon som är på dåligt humör för då ser jag det som min skyldighet att få personen på bättre humör, att jag gör fel om jag inte gör det och kan anklagas för det. Anklagas för att vara en dålig vän. Och är det något som jag verkligen är rädd för så är det att göra fel, det är det värsta av allt.

Men hur ska jag nu knyta ihop den här säcken? Borde ju redan ligga i min säng och snusa.  Jag borde kanske återknyta till rubriken, eller avslöja exakt vad jag hade i åtankte när jag började skriva. Men jag tänker inte göra det, för jag tänker att man kanske borde sluta grubbla över sånt som är sådär och istället njuta av det som är bra, nämligen faktumet att jag har de bästa vännerna i världen, som passar mig bra, även om jag anpassar mig ibland. Men samtidigt så är det något som säger mig att jag inte nått pudelns kärna än, men det får jag banne mig göra en annan dag för nu är tiden slut.

God natt!

The spirit.

Jag känner mig ovanligt omotiverad till att blogga. Jag känner mig ganska skön, avslappnad och lugn. Och jag har varit duktig och gjort ganska mycket som skulle tagit väldigt lång tid om jag skulle varit som jag var i höstas. Jag gör liksom saker istället för att skjuta på dem och det är sjukt effektivt.

Jag känner lite att jag skulle vilja ha någon här, någon att kramas med. Men bara lite. Och egentligen så är det nog skönast att vara själv. Mmm.. Jag undrar hur man blir ihop med någon. Vissa verkar vara så jäkla bra på att bli ihop med folk, jag är inte en av dem. Jag har ju gjort det, jag har ju varit ihop med folk, men hur bra gick det? Ja de senaste två var väl på samma gång godkända och som ett skämt. Och det som var innan det ska vi ju inte ens prata om, även om jag ser tillbaka på det som något bra, det funkade ju bara inte när vi var ihop, bara när vi inte var det. Problemet är väl att jag inte blir intresserad av någon, jag orkar liksom inte. Träffa någon. Jag träffade ju en jäkla massa förut, när jag var ung och nyfiken. Nu nöjer jag mig med det som finns, men inte ens det funkar. Jag blir nästan aldrig imponerad av någon och om jag skulle bli det så vet jag inte hur jag ska bete mig och då måste jag gömma mig. Jag har väldigt svårt för att säga hur jag känner, lätt för att tiga ihjäl saker. Avståndet mellan tanken och munnen är ibland så långt att känslan hinner blekna och tanken glömmas bort. Jag är väldigt bra på att vara ensam. Men jag tycker inte om att vara ensam, inte hela tiden i alla fall, det är skönt när man kan välja. Den lyxen har jag nu, men det var väldigt länge sen sist, kanske 15 år. Det är svårt att lära om.

Nu ska jag sluta.
Tack och hej, och en grej.

Helgen vecka 46.

Åh, vemodet. Det är så mörkt och kallt och jag känner mig så ensam. Jag vill ha sällskap av den fysiska typen, bara ligga i någons famn och glömma om det är natt eller dag. Tyvärr så är det inget som bara händer sådär. Fast i morse så kom faktiskt Sumo och kröp ihop framför mig och var superkelig, det var mys. Han har varit väldigt kelig på senaste tiden, det är bra.

I övrigt så verkar alla vara panka, sjuka eller upptagna med annat en kväll som i kväll. Alla utom jag och Chris så vi ska hänga och dricka öl, fyrtvåor och trefemmor, sen blir det väl kanske uplands. Mitt mål är att inte bli full, men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Nu måste jag städa.

Bai.

Vanilj är inte pizza.

Vaniljyoghurt är inte pizza och när man behöver pizza så funkar det inte med vaniljyoghurt. Dagens visdom.

Och Pau är fruktansvärt bakfull, eller jag va, nu är det på en hanterlig nivå, jag sitter ju ändå här. Jag hade en riktigt kul kväll igår. Dave påstod att det var första gången han såg mig full, vilket är jäkligt konstigt, jag är ju alltid full med honom, nästan, eller vi har i alla fall varit fulla tillsammans en massa gånger. Jag grät också, lite sådär oförklarligt som jag kan göra ibland, ganska sällan dock. Jag tror det var nån sorts ensamhetsgråt, fast jag inte var ensam alls. Jag hatar den där känslan, bara avgrundsdjup ensamhet utan slut och utan början. Jag tyckte i alla fall att jag fick till en bra frisyr.

Just leave me now..

Det känns precis som söndag, förutom att jag blev övertalad att ta två öl på uplands tidigare. Sen kollade vi på The Ring och den var fortfarande läskig, Stina gick till och med ut från rummet ett par gånger. Men jag har lite svårt att se samma film två gånger, även om det är riktigt bra filmer. Den enda film jag sett mer än två gånger är En djävulsk romans, som jag sett ca 8 gånger, men det var ju ett tag sen. Serier däremot, som ingen bor i skogen och Salad Fingers, dem kan jag se hur många gånger som helst, när man börjar kunna replikerna utantill då är det som bäst. Men The Ring, som var skräckisen som frälste mig en gång i tiden, den håller ändå tycker jag. Nästa steg blir väl att se The Orphanage igen, värre film finns inte, men så sjukt bra.

Det har varit en både och helg, den har känts otroligt bra och samtidigt isande ensam från och till. Förbannat oproduktiv skulle man också kunna säga. Måste städa och tvätta imorgon, det ser jäkligt skitigt ut i min hall och lakanen är inte tvättade på evigheter, sådant är viktigt. Någon gång snart ska jag köpa en ny bäddmadrass, det har jag tänkt i många år men nu när man är så här vuxen och har inkomst och så så kanske det kan bli av. Gardiner måste jag också ha fler av, typ tre. Men nu är det kanske sovdags.

Sweet dreams..

Ensamhet.

Jag undrar varför man ibland känner sig så hjälplöst ensam? Varför man oftast inte känner nåt speciellt men så ibland, i perioder bara känner att något fattas så brutalt djupt att man inte kan förstå hur det någonsin kunde kännas bra eller hur det ska kunna göra det igen. Det är underligt tycker jag.

Your Love

Can ai dai nao?

Jag förstår inte hur man kan vara så opluggig som jag. Jag sitter med boken i knät och kan faktiskt läsa utan att somna (hur ofta händer det liksom?), men ändå går det nästan inte att läsa. Jag kan inte förklara känslan men jag känner mig alldeles dampig, som om jag hade 1000 myror i magen och jag kallsvettas om både händer och fötter. Visst, jag är kass på att plugga, typ rekordsämst för att vara så mycket student som jag är, men det här är faktiskt rekord till och med för att vara jag. Fast jag har faktiskt lyckats läsa flera sidor, men flera sidor är inget i en ocean av minst 100. Bajs. Om jag har tur minns jag i alla fall något till tentan.

Keane – Your Love

Idag när jag cyklade hem tänkte jag på att dö. Att jag skulle gilla att dö av ett slaganfall eller kanske obotlig cancer, för mina anhörigas skull. Enligt facebook kommer jag att dö i cancer, det står dock inte när, bara att det kommer gå sbabbt och börja med en tumör i rumpan. Enligt ett annat test skulle jag dö då jag var 40, men det skulle alla som gjorde testet så det måste varit nåt fel. I övrigt så är husdjursabstinensen svår, skulle kunna relateras till dödstankarna, då dessa brukar uppstå när jag känner mig ensam och misslyckad. Jag funderar på att anmäla mig som jourhem till katthemmet i stan, får antagligen inte ha husdjur, men jag behöver ju inte säga till någon. Dessutom vet jag att dom där nere på nationen tappat bort mitt hyreskontrakt, så ingen kan vara säker på vad som gäller.

Nä men seriöst, en egen gos vore det bästa. Hjälper mot typ allt.

My Shadow

Vad säger dagen idag? Dagen igår säger FAIL. Mina ögon är fortfarande smått svullna och magen ekar, men jag är inte bakfull åtminstone och jag tvättade bort sminket, så inga fläckar på kudden. Vilken rutin. Min metod att ignorera problem tills de försvinner har visat sig ha komplikationer. Problemen försvinner egentligen bara medan man ignorerar dem, om man av olika anledningar inte skulle kunna ignorera dem mer så är de fortfarande kvar. Oftast i alla fall. Jag undrar varför det skulle bli så här just nu, allt var ju så superduperbra, hade det inte kunnat vänta bara några dagar med att faila ur?

Om tre veckor kommer typ alla mina vänner ha åkt bort, det är bara ungefär en som kommer vara kvar. Hur kul är det liksom? Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Det känns inte okej. Förhoppningsvis kommer jag få jobba en del, men på helgerna? Ska jag sitta här helt ensam som en mupp och gnaga i mig plastbitar? Blä blä blä.

Vårbalshelger verkar inte vara min grej. Jag minns förra årets då jag försökte göra slut med mitt ex en natt strax innan, det slutade med att jag låg och grät hela natten för att sen ta tillbaka honom på morgonen när han vaknade, bredvid mig. Året innan var jag ihop med en nykterist och så var jag så konstigt trött. Jag undrar hur det blir idag under själva tillställningen. Vad kommer gå fel? Kommer jag ha kul? Kommer jag bli lämnad ensam? Jag önskar att det fanns piller för sånt här, piller som blockerade alla hemska känslor snabbt och effektivt. Jag kanske borde bli forskare och forska på det.

Bai.

Panik.

Sitter och planerar dagen och känner hur det börjar krypa i mig. Ensamheten! Den där förbannade känslan som jag trodde var borta för alltid, nu ligger den och pyr och hotar med psykisk meltdown. Jag är ju på rätt väg nu, tror jag. Känner mig skarp men jag pallar inte att känna en massa dryga känslor, jag blir ju vettskrämd. Vem ska trösta Pau-Pau? Jag känner mig så ensam. Jag vet att det kanske inte är så men det känns så och det är så ledsamt. Ska försöka hålla modet uppe dock, ta tag i saker, kanske höra av mig till lite folk. Så blir det kanske bättre.