Grönstrumpa

image

Mamma gav mig ett par helt fantastiska knästumpor igår, de är det sötaste jag sett. Min mamma är bäst.

För övrigt så upprörs jag lite av allt snack om armhålehår på internet. Citerar mitt eget inlägg i debatten på facebook:

Jag höll på att skriva något om att vissa av kommentarerna ang. armhålebuskage hör hemma på stenåldern, men så kom jag på att på den tiden var det helt naturligt att även kvinnor hade hår under armarna. Vissa verkar tro att det har skett någon form av evolution där. För de tveksamma så kan jag säga att det har det inte. Och jämställdheten, verkar ju ha gått bakåt eftersom kvinnor inte ens verkar ha rätt till sitt eget hår, det är inte längre en naturlig del av den kvinnliga kroppen.
Ibland blir jag bara så trött

Jag fick se ett utdrag av några av kommentarerna och jag blev alldeles rädd. Finns det så trångsynta människor? Allvarligt hår under armarna? Hur kan det avgöra en persons värde? Ursäkta en kvinnas värde. Har fått 12 likes på 40 minuter i alla fall och det värmer, plus att många jag känner lagt upp bilder på deras armhålor. Mina egna är så klart rakade, men jag har aldrig varit så sugen på att spara ut som nu. Make a state.

Puss på er, jag hoppas att ni mina kära läsare vet att killar också kan ha hår under armarna och att de kan raka det. Det tycker jag är najs men jag tvingar ingen till det, jag tycker att man kan får göra som man vill. God natt

Annonser

På en dag som idag idag idag

Satan i gatan! Hur bakfull får man bli egetligen? Idag var i och för sig iget rekord, men eftersom jag drack resorb igår så förväntade jag mig inte att må så här idag, jag brukar ju klara mig då. Jag var inte fullare än vanligt heller, ska inte påstå att jag var nykter på något sätt men inte värre än vanligt. Läste igenom sms-skörden och jag fylle-smsade tydligen om smör med Pom. Det var kul, förutom att Sofia försvann eftersom hennes mobil dog och vi inte hittade varann och så var det sjukt dåliga DJ’s så vi dansade inte så mycket heller. Men jag fick flera komplimanger för min klänning, det var kul, kände mig skitsnygg i min frisyr också. På förfesten kom det upp en diskussion om att komma i tjejens ansikte och analsex, det var lite kul, ganska otippat ämne och lite oväntade åsikter. Som att det skulle vara jättemycket mer nedlåtande att spruta i någons ansikte än att ta någon i röven. Det enda som är nedlåtande är väl om man gör det mot någons vilja. Men alla höll inte med.

Love it or hate it that is the question.

Jag vet inte riktigt var jag står längre. Förut var jag ju helt säker på att jag hatade barn och att alla människor helst skulle dö för naturens skull. Men jag hatar inte längre, så jag vet inte riktigt var jag står och jag har väl inte funderat på det så värst mycket heller på senaste tiden, jag har koncentrerat mig på andra saker, som att må bra och ha roligt. Men så här i valtider så påverkas ju även jag, alla håller ju verkligen på och diskuterar valet. Ungefär 90% av mina vänner ligger åt vänster, min bror också, mamma är mer höger och Sune är ju aktiv centerpatist, vad pappa röstar på har jag ingen aning om sist jag kollade så var det blankt och hade så varit i ca 30 år, jag tror att han en gång röstat på miljöpartiet.

Jag har alltid röstat på moderaterna, utom i senaste eu-valet då piratpartiet fick min röst på grund av mitt ex, som kom 4:a i deras personval. Jag har alltid varit säker på att det är moderaterna jag vill rösta på, men jag har på senare tid varit lite försiktig med att säga det, för vänstervännerna får en verkligen att känna sig som en skurk och en nästan som en mördare om man röstar blått och jag vill inte bli dömd på grund av det jag röstar på, jag är ju fortfarande samma person. Jag antar att jag är överdrivet rädd, jag menar jag dömer ju inte ut dem som ekonomiskt oansvariga och feltänkande, jag ser dem ju fortfarande som fantastiska personer som är mina vänner, så varför skulle de döma mig? Jag antar att det var en aningen lättare förut när jag faktiskt tyckte att alla kunde dö, och att jag gärna gick i de främre leden, då kunde jag skylla på det, då hade jag i och för sig knappt några vänner att konfronteras med så allt såg en smula annorlunda ut då.

Men även om jag bryr mig mer om människor nu, så tror jag ändå på att de blå kommer styra landet bäst, jag tror inte att folk kommer dö, jag tror att många kommer få det bättre och att Sveriges ekonomi kommer stärkas och ge utrymme för en bättre och bättre välfärd. Men det är så lätt att skriva här, där ingen avbryter. I verkligheten så är det inte så och jag mår lite illa bara jag tänker på att behöva diskutera sånt här, inte för att jag är rädd för att säga vad jag tycker egentligen, utan för att jag är rädd att den jag diskuterar med ska få mig att framstå som en skurk trots att jag inte är det, bara för att jag inte är så van att diskutera.

Hemma har vi i princip aldrig diskuterat partipolitik men nu känner jag mig nästan lite tvingad att börja läsa på och utveckla egna argument och så vidare för att det är min mänskliga plikt och för att jag åter igen är rädd att ses som en efterbliven om jag inte gör det. Jag önskar att jag kunde sluta vara så rädd för vad andra tycker om mig, men om jag inte var det så skulle inte jag vara jag. Men jag vet inte om jag vill börja diskutera politik, och jag är nog alldeles för osäker och rädd för att misslyckas för att jag ska våga ta ett sådant steg.