Spit it out.

Förlåt för att jag inte skrivit, förlåt för att jag skriver istället för att plugga statistik. Mitt huvud snurrar är ursäkten för det senare. Ursäkten för det tidigare är att jag varit i Nyköping på fest, eller utanför egentligen, i Svärdsklova och firade Hannas födelsedag. Gjorde en ful kräfthatt och åt på gammalt manér ungefär flest kräftor av alla, drygt ett halvt paket, det var riktigt gott. Sen spelade vi lite spel och hade introtävling, som mitt lag vann och sen skulle folk bada utomhusjacuzzi, men jag gick och la mig, i mitt gästrum med egen ingång, underbart skön dubbelsäng och eget badrum. Det var liksom inte vilken sommarstuga som helst, och det fanns även vanlig jacuzzi, bastu och biljardbord i källaren, det hade inte sparats in på någonting.

I fredags hade vi också introtävling, fast i en annan tappning och med annat folk. Vi var hos mig nästan hela gamla gänget och det var awesome, tillsammans är vi oslagbara. Vi körde först P3’s introtävlingar, sen blev det improviserat från spotify, riktigt kul var det. Det är så synd att vi allihop ses så sällan nu för tiden, helknasigt att folk får för sig att flytta till Stockholm, när man kan ha det så bra i Uppsala.

Och sen på kvällen, när jag träffat på handendära och tagit med honom hem, så fick jag äntligen ur mig det jag gått och tänkt på ett tag, och därför har jag fått öva på att säg pojkvän i helgen. Det känns jättekonstigt och ovant, fast bra också så klart. Men jag trodde liksom inte att det skulle hända igen, hade ju jobbat i åratal på att intala mig själv att man har det bäst ensam och sen så bara händer det ändå, trots att man försöker spjärna emot och verkligen letar efter fel och anledningar till att det inte funkar. Så jag hoppas att jag inte gjort bort mig igen, men efter nästan 4 månader så borde man väl ha upptäckt de allvarligaste bristerna? Frågan är kanske om han har upptäckt mina.

Det ska vara svårt att leva, annars kan det kvitta.

Pöss

Cares at the door

Dåliga beslut. Hur kommer den här dagen gå egentligen? Känner mig tämligen instabil redan och dessutom åt jag två koppar kaffe till lunch. Inte bra, dåligt val. Jag borde shape upp och work out. Självförtroendet åker bergochdalbana. I need instant fix.

Var på stan, såg en otroligt störig eld-slukare, gick på systemet och köpte lite dyrare vin än vanligt, såg H på vägen hem och log. Fikade med Sofia och lite folk på Snerikes, ett gammalt garderobsskelett  var med, en av mina värsta kaos-framkallare en gång i tiden, men det gick bra, så nu är det preskriberat, hurra. Hjärnspöken välkomna hit, välkomna hem.

Nu ska jag ta tag i ett hörn.

KTHNXBAI

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

Ibland inbillar man sig att det går men det gör det inte.

Man kan inte äta kladdkaka på söndag, ben & jerry’s på måndag, vanlig glass tisdag, ben & jerry’s onsdag och Oreo-tårta på torsdag, utan att bli lite fet. Det är omöjligt. Vad hände med min karaktär? Vad hände med min fina smala kropp? Ja vad hände? Det är inte försent än, än går saker att åtgärda ganska lätt tror jag, jag måste bara orka och ha tid. Ha tid att inte äta glass. Det kan bli svårt. Kanske borde dissekera några lik så att jag tappar matlusten som Erik, it’s super effective! Men jag cyklar ju till skolan varje dag åtminstone, 1,2 mil fram och tillbaka, och imorn ska jag träna med Sofia, om jag inte är för förkyld. Och det får bli glass-stopp hela helgen och dagliga långpromenader i höstvädret. Jag vill ju verkligen inte se ut som förra hösten igen. Huuuga. Som på bilden till vänster, tagen i typ juli förra året. Kanske orättvist dålig men jag behöver lite motivation.

KTNXBAI

Antiiiii!!!!!

Finns det ett hål någonstans där man kan få gräva ner sig? Bort från världen, bort från människor, till och med bort från katter. Det gör inget om det är kallt och mörkt, det kan till och med få bara fuktigt och lerigt. Bara man kan få ligga där och domna bort ett tag, försvinna från livet en liten stund och låtsas att det fysiska jaget är upplöst och att man endast existerar som ett medvetande.

Där skulle man kunna ligga och se på stjärnorna och tänka på saker långt långt bort Och när allt känns bättre så reser man sig bara, går hem, tar en dusch och fortsätter som om inget hänt.

Under molnen

Jag fick plötsligt en sådan skum känsla, den bara dök upp helt apropå utan förklaring. Kanske är jag bara trött eller så är det mensen eller så är det de nya hormonerna eller så är det något annat men det känns plötsligt som om jag är ensammast i världen. Bara sådär. Och jag vill bara sluta mig och vara ensam, återgå till status quo där allt är tryggt och jag har kontroll för det är bara jag där och sådant som jag vet hur man hanterar.

Jag anar att det är hormonerna, när jag satte i p-staven grät jag ju 100 gånger minst till Christian the lion. Fast jag kan inte minnas att jag känt något av mini-pe förut. Fast det var ju sjukt länge sedan jag började med dem, sisådär 11 år sedan. Och så är det ju mycket nu, skolan och alla nygamla människor och allt man borde göra och allt man måste göra och jaget man ska försöka bibehålla. Jag har redan börjat ana att jag ogillar människor över lag, länge sedan jag kände så också, men det kan verkligen vara mens-relaterat. Gahhh.. Det bästa är nog att gå och lägga sig och försöka sova sig glad. Små vågor av rädsla för att jag lurar mig själv har börjat svepa in också. Allt var ju så bra nyss?

Tack och god natt!

Den yttre vs. den inre resan

Åh vilken fantastisk dag det är idag! Det började med en viss svårighet att hitta rätt busstation, var lite rädd att jag skulle missa bussen, men jag hittade rätt i tid, trodde jag. Det var bara det att bussen inte var i tid, eller det kom ingen alls. Jag och de andra två som skulle till flygplatsen stod och försökte komma fram till flygbussarnas extremt sega kundtjänst. Till slut fick vi beskedet att det skulle komma en taxi alldeles strax. Det var då en timme kvar tills mitt plan skulle gå och vi hade väntat i ca en halvtimme. Vi väntade, ringde igen, samma besked, jag ringde Pom som kom direkt, men precis samtidigt kom också taxin, som jag trodde skulle gå direkt, det gjorde den inte. Satt i taxin och försökte hålla mig samman, sprang in på Sturup, slet ur hårspray och hudcreme ur väskan, sprang vidare, kom fram, bara för att se hur landgången drogs in. Två minuter tidigare och jag hade hunnit. Pang! Jag skrek rakt ut i frustration, kastade min väska i golvet, sprakade, kastade vad jag kunde få tag i som inte var min mobil, skrek och svor lite mer. Men det fanns inget att göra, förutom att ta reda på hur jag nu skulle ta mig hem. I skrivande stund har jag bokat en biljett med Malmö Aviation klockan 14.55 för 1144 kronor. Anledningen till att jag känner mig skapligt lugn och glad är för att när jag kollade bokningsbekräftelsen på mailen så hade jag även fått ett mail från min kemilärare med tentaresultat och jag hade klarat mig! Tror aldrig jag blivit så glad för ett tentaresultat i hela mitt liv.

Jag hoppas ju givetvis att flygbussarna kommer ersätta min flygbiljett eftersom de fukkade upp allt, jävlar vad jag ska stå på mig! Men 1144 känns inte som en lika stor katastrof nu när jag vet att jag kommer få csn. Annars hade det varit väldigt tråkigt. Och så självkänslan av att faktiskt ha klarat 7,5 poäng högskolekemi. Det är nästan så att man tror att man faktiskt kan nåt, att man inte är helt useless.

Så idag har jag inte bara åkt taxi och snart flyg utan också humör-berg-och-dal-bana, inte konstigt att man har lite ont i magen.

Bitches like mah secret meetings

Hemligt möte var det idag, förutom tentan då. Mötet var bättre än tentan, tentan var sådär. Hoppas så innerligt att jag klarade den, men det är väl som mamma säker att om jag är osäker så brukar jag inte ha klarat det. Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte sluta misslyckas och börja lyckas istället? Vad ska det bli av mig liksom, man skulle kunna tro att jag är tappad bakom en vagn.

Dessutom har jag fått början till ett horn på näsroten, men det går att täcka med glasögonen, men det gör ont ändå. Tror det är någonting som försöker ta sig ut, en guldfisk kanske. Borde sova mer och äta mindre godis. Ska sluta direkt. Godisförbud i en månad. Så var det bestämt. Haleluja.

<— Så såg jag ut 12/8 2010. Vilka fluffiga kinder jag hade, nästan som en hamster. #retrospektiv

God natt.

Verkligheten, drömmen och avskedet.

Jag försöker plugga. Det går sådär. Problemet är att hitta fokus och motivation och tidigare var jag sjukt seg också, borde nog tagit en promenad direkt i morse, men istället blev det så att jag tog en power-cat-nap, med en supertrött Sumo på magen, efter söndagsmiddagen hos mamma. Och sen blev det en promenix runt i kvarteren, samt en vända på Lutis för att handla tenta-foder (lösgodis, festis, bananer och bröd). Det är verkligheten.

Drömmen jag hade härom natten handlade om en person som är så sjukt vacker, så vitt jag vet just nu, den vackraste på jorden. Samtidigt hjälplöst utom räckhåll. Om ett tag kommer jag förhoppningsvis skratta åt det här, då jag insett hur fel jag hade. Och hur viktig är yta egentligen? Om det ändå inte går att kommunicera med personen. *Stoppar undan fåfängan, blir realist och lycklig*

Fast jag är så bra på att ha separationsångest, vill alltid lämna locket på glänt. Jag insåg tidigare i somras att jag måste träna på detta, att bestämma mig, att bestämma över huvud taget över mitt liv. Om man lämnar lock på glänt så blir innehållet fortare skämt. Men även de mest lufttäta tupperware-burkar går ju att öppna om man bara vill. Jag glömmer bort det. Istället blandas dofterna från alla öppna burkar till en stundtals ganska otrevlig odör. Måste bli bättre på att trycka ihop, stänga igen, försluta, avsluta. Antingen är burken öppen eller stängd, så måste det bli.

Och så en till sak: Bantning. Så jävla fult ord och förbjudet. Nästan som laxermedel, rysligt fult och pinsamt. Men jag har inte haft ångest på säkert två månader och då är det jäkligt lätt att man lägger på sig kilo efter kilo efter kilo, tills man ser ut som en tönt. Jag ser i alla fall ut som en tönt när jag gått upp. Så planen är att äta mindre och träna mer. Ska börja direkt efter tentan i morgon. En bra kropp är en vältränad kropp.

KTHNXBAI.

Ett litet monster

Igår kväll förvandlades jag till ett litet monster igen. Jag vet inte vad som hände men plötsligt ville jag bara ligga i fosterställning i en varm famn i mörkret. Inte tills allt blev bra utan för alltid. Ont i magen hade jag också. Jag blev förvånad för inget sådant har hänt på evigheter. Allting är ju så bra nu, jag är sådan jag vill vara. Självständig med massor av fantastiska vänner och utan behovet att bli bekräftad av förhållande eller one-night-stand.

Jag undrar om jag blivit känslomässigt handikappad? Jag är övertygad om att den här staden kan förstöra människor, åtminstone för ett tag. Det är ju många som kommer hit för att leva livet, sitt liv, och som inte bryr sig så mycket om andras känslor. Man kommer hit, man har några vilda, festliga, roliga år, man gör sin grej, kanske utbildar man sig också, och sen ger man sig av, lämnar det bakom sig, börjar om på nytt, studentlivet är en övergångsfas. Och det funkar för en del, de kan ta det på rätt sätt, de vet att det bara är en lek. Men så finns det de som tar det lite för allvarligt, som låter sig luras och stöpas om och som efter några år tror att alla är likadana själviska, manipulerande, djävlar och att kärleken är död. För att skydda sig själva intalar de sig att ingen går att lita på och när det väl är befäst så är det svårt att ändra på fastän tanken var god från början och endast skulle skydda från the bad guys. Men resultatet blev kevlarsjäl mot alla och krav på fullständig kontroll om någon ska få komma nära och när kontrollen brister så kommer monstret fram.

It’s all just a little bit of history repeating?

Det slog mig att jag är fett dålig på att bestämma ibland. När jag inte säkert vet så vågar jag inte chansa, då säger inte ja, inte nej, då glider jag bara med eller hittar en medelväg som döljer att jag inte kan bestämma. Och jag frågar mig om det alla gånger är så bra egentligen? Men på sätt och vis så är det min överlevnadsstrategi. Fick frågan för ett tag sen om hur jag byggt upp mitt sociala nätverk och jag tänkte ju att jag visste precis, för jag minns att jag bestämde mig en dag för att börja bygga, men hur fan förklarar man? Min strategi var ju i princip att se och lära, ta varje tillfälle, anpassa mig, till varje pris nästan. Jag är nämligen inte bra alls på att ta initiativ, och jag var ännu sämre då, jag är heller inte särskillt bra på att höra av mig till folk och jag hade inte en aning om hur man skaffade sig vänner, bra vänner som man kan lita på och berätta saker för, som man känner sig bekväm med. Dessutom var jag väldigt blyg förut och har fortfarande en del social fobi. Så hur gjorde jag? För idag är jag ju mer än nöjd med hur många och hur bra vänner jag har, det är helt fantastiskt, lite som en dröm som gått i uppfyllelse.

Men jag undrar ibland vad som skulle hända om jag var lite mer bestämd. Antagligen kommer jag aldrig få veta. Förknippar det allt för mycket med ensamhet för att våga testa. Jag är skitbra på att bestämma när jag är bara jag, men så fort det blir ett vi så måste jag vara tillags, speciellt om det är någon jag bryr mig om. Det är jättejobbigt när man umgås med någon som är på dåligt humör för då ser jag det som min skyldighet att få personen på bättre humör, att jag gör fel om jag inte gör det och kan anklagas för det. Anklagas för att vara en dålig vän. Och är det något som jag verkligen är rädd för så är det att göra fel, det är det värsta av allt.

Men hur ska jag nu knyta ihop den här säcken? Borde ju redan ligga i min säng och snusa.  Jag borde kanske återknyta till rubriken, eller avslöja exakt vad jag hade i åtankte när jag började skriva. Men jag tänker inte göra det, för jag tänker att man kanske borde sluta grubbla över sånt som är sådär och istället njuta av det som är bra, nämligen faktumet att jag har de bästa vännerna i världen, som passar mig bra, även om jag anpassar mig ibland. Men samtidigt så är det något som säger mig att jag inte nått pudelns kärna än, men det får jag banne mig göra en annan dag för nu är tiden slut.

God natt!

Jag är svettig men vad är du?

Pluggandet idag har väl gått lite sådär, om man ska vara snäll. Kom iväg för sent, gick för tidigt, åt glass, satt utomhus, blev svettig, fick låna en bok, gick hem igen. Mamma ringde och väckte liv i min ångest, jag antar att det är bra. Måste lära mig att tänka rätt, jag vet ju inte riktigt hur man gör då. Tänker mest på annat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur mitt liv ser ut just nu. Beklagar lite att jag inte skriver mer om det nu men den dagen kommer nog. Egentligen så är jag förhållandevis fokuserad faktiskt, men det räcker inte, måste vara jättesupermegaasfokuserad. Tyvärr så är det ju galet fint väder också, blir ju inte direkt lättare att fokusera då.
Livet är konstigt.

Sommar-Pau

Jag drömde att allt var fint, att allt var ok, att allt blev bra.

Jag tror inte på drömtydning. Men jag tror på att det man drömmer om påverkas av vad som händer i ens liv och de personer man träffar. Jag är också övertygad om att drömmar kan påverka hur man mår. Natten till i torsdags till exempel, så drömde jag om balen på lördag och jag drömde väl i princip att allt blev bra, att omgivningen verkade för att det skulle bli han och jag, som att det var det som verkligen var meningen. Och när jag vaknade så mådde jag bra, all ångest var som bortblåst och det är den fortfarande fast det gått två dagar. På samma sätt var det för någon vecka sedan då jag drömde/tänkte (ibland när jag drömmer precis på gränsen till att vara vaken så kan jag medvetet påverka mina drömmar, det kan vara ganska bra om man drömt en riktigt dålig dröm, då kan man styra upp den på slutet så att den blir bra och man vaknar nöjd) åt det dåliga hållet, då vaknade jag helt uppgiven med en känsla av vädelöshet som också var svårt att skaka av sig.

Men nu är alltså allting bra, jag är ganska nöjd med tillvaron. Jag försöker hitta tillbaka till det som var roligt, för allting har känns ganska oroligt ett tag. Även sådant som är kul har känts mindre kul, trots att jag vet att jag brukar tycka om det. Så kan vi inte ha det. Sådant som är bra måste få kännas bra, annars blir allt till slut väldigt hopplöst.

Maka söker kaka.

Alltså, jag tror inte på att ”opposites attract”. Jag tror på att ”lika barn leker mest” inte nödvändigtvis bäst, men oftast så är de dem man har mer gemensamt med som man umgås mest med. Och även dem man attraheras av och som attraheras av en själv. Jag tänker tillbaka på de killar/män/pojkar jag träffat de senaste åren och gemensamt har de väl alla ångesten, gemensamt med varandra och med mig. Och det är ju sådär. Två personer som har jättemycket ångest för något kommer ju antagligen inte komma någonvart med just det och de inte kan prata förstås, men jag är kass på att prata. Jag vet inte hur man gör när man berättar hur man känner och jag är så livrädd för att göra fel att jag inte ens vågar testa. Jag känner instinktivt att någonstans i min livslogik så har det gått fel, men jag vet inte hur man ska kunna rätta till det. Det krävs tid och energi och den tiden och energin måste ju tas från någonstans.

Man ska inte tänka för mycket. Men ibland måste man tänka för mycket för att kunna förstå vem man är, för att minnas hur man var innan man blev som  man är. Om man nu tycker att det var bättre då. Jag har börjat tycka det, vilket ju är ganska ironiskt eftersom jag ju ändrade på mig för att jag inte gillade att jag var som jag var. Jag antar att grejen är att jag vill ändra på mig hela tiden så fort jag inte är nöjd. Och nu har jag ändrat på mig framåt i flera år, testat nya saker, utan att bli nöjd så nu tror jag att om jag ändrar mig tillbaka så blir det bättre. Frågan är om det blir det? När har jag egentligen varit nöjd under en länge period? Och när har jag levt ett rimligt liv samtidigt? Jag var ju ganska nöjd och glad för ett år sen, men det var ju för att livet var en fest och jag inte pluggade eller jobbade särskilt mycket eller tog något seriöst. Jag var också ganska nöjd när jag mådde som sämst, för då tog jag inte heller något ansvar mot någon utan bara dansade min livsdans tills klackarna glödde. Och det var inte heller hållbart i längden. Och ja jag har väl mått rätt bra i år med, det har jag på många sätt, men alla delar faller liksom inte på plats och sen kommer ångesten och kastar en nedför ett stup hals över huvud precis när man trodde att man skulle leva lycklig i alla sina dagar och då blir man allt annat än nöjd. Man får börja om på nytt. Göra om göra rätt? Och man får panik för man vet inte vad som är rätt för man tycker att man testat allt och att det alltid blivit fel. Återvändgränd. Det är väl här man tänker att man ska testa något som nästan funkade i ett tidigare liv, för man har slut på nya idéer och självförtroendet är nästan slut.

En receptionists bekännelser.

Hmm.. nja det var nog en överdrift. Allt jag har att bekänna efter min andra dag som receptionist är att jag skrev ut ett papper med läshänvisningar på kopiatorn på jobbet. Jag tror inte att någon vill straffa mig hårt för det. Det var dessutom en dubbelsidig kopia så inga extra papper gick till spillo. För övrigt så var det ganska najs. Hann läsa in mig på både glykolys, glugoneogenes och glykogenes, kanoners, men fan vad namnen ska vara krångliga.

Jag och mamma åt på kvarterskrogen idag och sen var vi på en lägenhetsvisning. Vissa lägenheter känns bara sådär hemma direkt, detta var en sån. Jag blev lite kär i trägolvet och de gamla fina köksdetaljerna från 30-talet. Blir spännande att se vad priset stannar på, antagligen för mycket som det brukar i den här delen av stan. Jag börjar nästan tycka att min lägenhet var billig, fast så är den ju bara 28 m² också.

Och annars så känner jag mig stabilt instabil, men det börjar bli en vana nu. Och jag vill så gärna, men jag törs inte. Allt slutar bara i meningslösa, men fantastiska, drömmar.

Natt & puss.

Som ett penntroll kommer jag tillbaks till dig!

Jag är idag klädd i en liten, randig kjol med en löst sittande t-shirt till och gröna leggings… Tjoho! Vad kul det var igår. Har nog aldrig haft så kul till melodifestivalen. Var trött som jag vet inte vad. Det var synd att inte Grekland vann, jag hade tippat dem som vinnare innan programmet började och jag hört deras låt. Annars var ju Penntroll årets grej. Irlands tvillingpenntroll på E var det väl ingen som missade ochDanmarks penntroll-goes-badboy var ju inte helt fel och sen var det ju han som vann. Han hade visserligen en ganska välfriserad frisyr men ansiktet var ju som taget från ett penntroll!

Och jesus vad alla mina kläder börjar bli stora. Funderar på om man kanske kan sy om några, har ju knappast råd att köpa nytt och vissa saker vill man ju ha får att man gillar dem. För första gången börjar jag känna mig nöjd också, jag har blivit lite mer proportionerlig, ett tag såg brösten så rysligt små ut. Fast jag vet ju inte var detta kommer sluta riktigt, min inställning till min vikt är väl inte helt sund kanske, fast mest är det ju ångesten. Borde kanske gå till en hjärnskrynklare, en som kan skrynkla ut, stryka, mangla, vika och lägga fint i lådan. Fast det är ju alltid värst på helgen och helgen är ju kort.

Nu är det hög tid för plugg. Puss

I can’t sleep when the walls keep saying your name

Jag har fått kattarmbåge för Sumo hänger alltid på min högra arm när han sitter i mitt knä när jag sitter vid datorn. Det gör ont. Gnäll gnäll.

Jag tror bitar börjar falla på plats igen, bit för bit pusslas jag ihop och plötsligt så vet jag vad jag vill och ska göra, fast inte just nu. Skolan ska bli klar först, ångesten får inte riskera att paja allt och det finns ju risk för det. Den där jäkla ångesten. Men den kommer nog bli bättre snart, allt kommer ordna sig. Jag känner att det finns lösningar på allt.

Massor av solpuder är också nice, speciellt om man är klädd i palmer.

Puss

Oh, mother where art thou!

Struktur kan hjälpa mot de värsta av stressproblem. Struktur och en spinnande pälsboll i knät. Och en mamma. Jag vet inte om det funkar med vilken mamma som helst, jag har ju trots allt världens bästa.

Natti natt!

Jag minns när man åtminstone trodde att man förstod vad som hände

Jag är lost. Just när jag trodde att jag hittat rätt så hamnade jag helt fel igen. Jag fattar ingenting. Det här så kallade livet vad går det ut på egentligen? Vad är det meningen att man ska göra och varför är det så svårt att göra just det? Varför ska det vara så svårt allt? Varför har man begåvats med en helt fantastiskt överaktiv hjärna som vänder ut och in på sig själv konstant och om fel saker. Uppochner och bakochfram, runt runt. Jag önskar att det fanns någonting som var beständigt.

See you in hell.

Ju längre rubriken är desto bättre är det så därför fortsätter jag lite till.

Hemligheten med att locka fler läsare, är inte att skriva sextioelva inlägg per dag, utan att ha långa rubriker. Den här veckan har jag satsat på långa rubriker och läsarantalet är redan skyhögt, eller åtminstone högre än vanligt. Förra veckan skrev jag också lite längre rubriker och det var många som klickade sig hit fast jag inte ens skrev varje dag.

Annars då? Jo jag kom på en grej som jag gått och grubblat på några dagar och då föll magkänslan på plats och allt blev ljusare. Sen är ju frågan om det är som jag tror eller om jag tror fel. Men jag vill ju tro på min magkänsla. Jag ska göra det, sen får vi väl se hur långt mitt mod tar mig. Först ska jag vänta lite bara, tills jag har koll på läget, tills mitt liv står på fyra ben. Jag tror att jag är på rätt väg nu, med livet alltså. Men den känslan har jag ju haft förut utan att det blev bättre för det.

Om man bara inte hade varit så rädd så hade allt varit enklare. Men vi är alla rädda, jag vet att jag inte är ensam. Och Sumo har börjat dricka vatten i duschen, det är tydligen bättre vatten där. Kattalogiskt.

Sovdags. Puss.