Rast!

Hjälp. Jag forstår inte hur jag fortfarande kan känna mig någorlunda pigg, det är inte normalt. Sov 5 timmar i natt ca 6 igår natt och inte riktigt 8 natten före det och förutom det så är det ju håll i gång heeela tiden. Men jag tar mig ändå upp och på ett helt magiskt sätt kan jag till och med koncentrera mig på mattelektionerna, det måste vara de nya blå pillren, om det är dem och inte bara ren tillfällighet så känns det som att mitt liv kommer bli jäkligt mycket lättare framöver. Jag kommer kanske slippa saker som att somna på lektionerna varje dag, komma efter i skolan och bli deprimerad för att jag bara misslyckas hela tiden. Det vore fantastiskt och det känns lite för bra för att bara vara en slump.

Och det känns så bra, allt känns så rätt. Husdjursagronom, det är det jag ska bli och det är alldeles lysande, jag känner inte en sekund av tvivel, det är nu det gäller, det är nu jag vill och kan satsa 110% utan att det känns för mycket. Och som om det inte vore nog med det så känns allt annat så bra också, det sociala och ekonomiska och fysiska. Alla bitar liksom bara faller på plats. Det går till och med lätt som en plätt att cykla dit på morgnarna.

Men nu ska jag ge mig hän åt min lilla ledighet. Puss och kram

Annonser

Den längsta dagen..

Idag har varit en lång dag. Vi började klockan 9 och sen har det varit full rulle och nyss kom jag hem, vid 22. Men det har varit roligt. Fast lite drygt att vara fast där ute så länge, imorn har vi ett hål på två timmar, då ska jag försöka fixa lite saker. Vi har en kille i klassen, men det hade lika gärna kunnat vara noll för han gör inte mycket väsen av sig och luktar lite konstigt. Och även om idag var en lång dag så riskerar morgondagen att bli ändå längre för då ska vi börja klockan 7, revelj och grötfrukost står på schemat och jag måste dit för jag måste anmäla mig till två sittningar, som jag inte ens vet om jag kommer kunna anmäla mig till för att mitt bankkort fortfarande inte kommit och jag därför har noll pengar, eller jag hade 24,50 nu ligger jag 35,50 minus för fika, burgare och öl.

Bilden är för övrigt ett år gammal, men jag känner igen mig, samma läppar, samma ansiktsform, samma ojämna näsa, ojämna ögonbryn och så skäggvårtan på sin plats. Skönt. Och för övrigt känner jag mig även nöjd med mitt eget fodral, eller vad man ska kalla det. Jag kom på att det fullfyller sina plikter och uppfyller de mesta förväntningarna jag har, jag känner inte att den begränsar mig, som jag gjorde för inte alls så länge sedan. Skillnaden kan vara så enkel att jag vet hur den ser ut nu, eftersom jag har två bra speglar. Jag kan inte vara nöjd eller tycka att den, kroppen, ser bra ut om jag inte vet exakt hur den ser ut. Jag vet inte om det är ett kontrollbehov men jag har upptäckt att det är så i alla fall, jag trodde att man skulle bli mer nöjd med sig själv om man såg mindre i spegeln, men så funkar det tydligen inte, det är lite som ett beroende, så djupt rotat att det inte går över ens på 1½ år.

Men nu måste jag försöka få lite skönhetssömn, för spegelns skull. Natt.

Pauie och hästtröjan.

Min nya tröja är verkligen ett kap. Som min vän brukar säga: Om det inte är lätt så är det inte rätt. Och det här var ett lätt val och det känns verkligen rätt. Jag tycker att man kan applicera det ordspråket på nästan allt. Studierna till exempel, jag tänker mig att höstens kommande studier kommer gå lätt som en plätt. Alltså jag tror inte att det blir en dans på rosor och jag är tämligen säker på att Ultuna kommer äga min själ hårt under terminerna och att jag kommer plugga tills jag gråter, men jag tror att det kommer vara lätt därför att det känns rätt. Läsa om djur liksom, vilken lyx, även om det kanske är grisproduktion det handlar om.

Låt hjärtat va mé, allt du gör beror på dé.

Framtiden.

Åh idag har jag hängt en hel massa timmar på uplands. Det var bra, man behöver det för att blir en bättre människa. Typ. Jag fick ett återfall i gamla vanor och började sno av andras mat, det var roligt.

För övrigt fick jag antagningsbesked idag, fast först kom ett välkomstbrev från slu. Första två veckorna är fullspäckade och jag avundas nästan Annie som kommer bo där ute då. Men i längden tror jag inte att det blir så kul. Men det känns så spännande att börja där, på ett riktigt program, för första gången. Fantastiskt. Ett sådant steg för mig i rätt riktning. Förhoppningsvis kan jag hitta en juste pojk där ute också att bli lycklig med. Men man ska kanske inte hoppas för mycket och egentligen så känner jag mig mest äcklad av att vara med någon alls, om jag tänker på det alltså. När jag inte tänker, eller bestämmer vad jag tänker, så tänker jag ironiskt nog på honom. Men det går nog över.

Piis aot!