Whats my age again?

Jag hatar att bli vuxen. Men vad har man för val? Jag vill ju inte riktigt heller vara som det var, jag har ju gått vidare. Men många andra ligger ju waaaaay före. Nu känns det som att hänga i limbo, vad man än gör så blir det aldrig riktigt bra.

Jag önskar att jag visste vad jag ville, att jag hade en plan, eller i alla fall en dröm. Jag har det stundtals, något vagt och skiftande som väl är min dröm. Men glappet mellan mig och den är så enormt. Är det bättre att göra livsomvälvande förändringar för att kanske nå dit, eller ska man bara gilla läget och försöka påverka sin situation så mycket man kan från given position?

Sånt jag inte är nöjd med:

Min vänskapskrets – jag älskar mina vänner men ibland känns de för få och ofta alldeles för långt bort. Jag vill ju umgås men sköna människor men vet inte hur, kanske är det för sent.

Min trista vardag – det blir ju inte roligare än man gör sig. Men hur? Jag fattar ju att det inte kan vara kul jämt, men lite roligare skulle jag nog kunna ha det. Tror att detta hänger ihop med förra punkten.

Framtiden – finns den ens? Jag har noll planer efter v. 9, förutom en eventuell resa som skulle vara en motvikt till alla ovanstående problem.

Mig själv – denna punkt måste ju vara med tydligen. Men den har förändrats otroligt mycket. Det jag är mest missnöjd med just nu är hur dålig jag är på att ta plats. Vem kommer minnas mig om 5 år? Kanske fler än jag tror men just nu känns det som att jag lika gärna kunde varit en fluga på väggen. Jag önskar också att jag kunde sluta vela och börja bestämma mer så att jag fick kontroll över mitt liv, kanske är 2018 året då det händer?

I övrigt så tror jag att missnöjet och frustrationen kanske kommer ta mig någonstans. Det är ju som bränsle liksom, motivation till att ta sig bort. Motvikt till den eviga rädslan för det okända.

Annonser