5 bröllop och 9 begravningar

Idag var det begravning. Igen, höll jag nästan på att skriva. Det var den nionde begravningen jag varit på. Katt- och marsvinsbegravningar ej inkluderade. Det var den första begravningen någonsin som jag grät på. Jag undrar varför. Kanske är det för att jag blivit vuxen. Kanske för att jag hade så väldigt dålig kontakt med mina känslor förut. Kanske för att jag har blivit en mer medlidsam människa. Jag vet faktiskt inte själv. Jag vet bara att jag inte grät förut för att jag inte kände mig berörd. Men jag hade i största allmänhet ganska svårt för att gråta förut och nu har jag sällan anledning till det.

Men det är nog så, att det har med berördheten att göra. Det var samma sak när pappa var svårt sjuk och låg på sjukhuset efter hjärntumörsoperationen. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag kan inte minnas att jag kände någonting. Fast det gjorde jag nog. Men jag minns att vi var och hälsade på, jag och Pelle och mamma, och det kändes som jag borde göra något men jag kunde inte förmå mig. Jag minns att mamma strök hans hand eller något och kan kände att det borde vara jag, men kunde inte förmå. Vi hälsade bara på en gång. Det tycks också väldigt konstigt för mig idag. Men allt var väl ganska konstigt då.

Pappa hade ju varit på väg åt ett obegripligt håll väldigt länge. Mamma säger att han var glömsk redan när vi var små och jag var 19 när han kollapsade. Innan hade han varit deprimerad, förvirrad, paranoid och extremt stel i ryggen. Så det kanske inte var så konstigt att jag inte visste hur jag borde reagera. Kanske var det inte så konstigt att känslorna var långt borta när han på sätt och vis också hade varit det så länge. När man successivt liksom vant sig vid knäppheterna därför att man inte har något val.

Vad ska man säga när han som aldrig lyssnar plötsligt hamnar på sjukhus och får operera bort en golfbollsstor tumör i huvudet. Vad var det jag sa? Fast han lyssnade ju inte så det spelade väl ingen roll vad man hade sagt. Men vi sa aldrig någonting. Vi var ju såklart glada att vår pappa hade blivit ”frisk”. Man ska inte älta saker och det är extra svårt att prata om det som hänt med någon som inte minns stora delar av föregående år. Sen flyttande han iväg och började ett nytt liv. Vem är man då att ifrågasätta? Man är ju glad att han äntligen slipper vara ensam och att det är någon som orkar umgås med honom. Så att man slipper det dåliga samvetet. Han verkar dessutom ha blivit bättre på att lyssna.

Det blev ett långt sidospår. Kanske kan jag gråta nu därför att jag spenderat 1,5 år åt att försöka tillåta mig själv att vara mig själv. Kanske är detta resultatet av illrandet*, och då får man ju faktiskt vara lite nöjd. Det slog mig faktiskt häromdan att jag slutat försöka vara som andra, och hela tiden se mig själv utifrån och istället bara är mig själv. Jag är faktiskt någon. Någon som inte är rädd för döden men som valt att leva.

Läggdags! God natt!

*(När jag gick hos psykolog för 1,5 år sedan, så kom psykologen efter 12 sessioner med rådet att jag måste känna efter mer och vara som en ”iller” på mina känslor. Kanske inte den vassaste terapeuten jag varit hos men kanske inte helt värdelös ändå.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s