Tårar

Nu är det dags igen. Ännu en post.

Det har varit jul. Folk har dött. Jag ska försöka skriva längre meningar nu, men jag har en katt i knät som försvårar skrivandet, men det är ju standard så inget att irritera sig på.

Under 2016 är det många kändisar som dött. Även min älskade Sumo lämnade jordelivet. Carrie Fischer är väl den som känns tyngst av kändisarna, de andra var ju bara några i skaran av alla dessa fantastiska män. Dessvärre så var hon inte den enda som dog den 23 december. En person som jag känt i 15 år och som var mamma till en av mina äldsta vänner fick också dra sitt sista andetag, dan före dan.

När jag fick veta blev jag helt chockad. Jag tror att ett skal inom mig brast. Så fruktansvärt att något sådant kan hända. Man tror inte att det är sant men man rycks upp ur sina tradiga vardagstankar och ruskas om. Börjar plötsligt omvärdera vad som är viktigt. Man gråter; för att någon man trodde skulle leva länge till är borta, av rädsla för att det hade kunnat vara ens egen mamma, av medkänsla för att man förstår hur fruktansvärt det måste vara för dottern, sonen och livspartnern. För att alltihop är så tragiskt och så oväntat.

Plötsligt tvingas man också tillbaka till sitt förflutna. Den plats där man växte upp och där man gick i skolan. Där man försökte passa in och där man misslyckades. Stället som man inte egentligen vill förknippas med, men som man inte kan göra sig av med eftersom det är en så stor del av ens förflutna. För mycket hände där i en tid då man mindes alldeles för mycket. På ett sätt känns det bra. Det känns hemtamt och nu är man ju på andra sidan. Nu är man vuxen och den fula ankungen har blivit en höna som försöker att inte vara rädd. Fast platsen där hon bodde, hon som dog, var ju ett av de få ställena som bara är förknippade med bra saker, i princip. En trygg plats att minnas.

Jag har försökt glömma mitt förflutna. Gömma det för att det är fult. Inget att visa upp. Kanske är det delvis därför jag tappade mina ord. Det går att låtsas som att man är vanlig, men inombords så känns det som att det är en vägg mellan en själv och verkligheten. Som att man aldrig riktigt når ut och när man väl lyckas säga något så är det ingen som hör.

Av alla dödsfall i år så är det Evas död som berört mig mest. Livet påminner ännu en gång om att det inte är rättvist.

model

God natt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s