Utan min luft

Kära läsare, det har gått ett tag sen sist. Drygt ett och ett halvt år för att vara exakt. Jag har inte haft något att skriva om sedan dess faktiskt. Inte för att det inte har hänt något utan för att jag har saknat ord. Som om jag hade tappat mitt språk och glömt hur man uttrycker sig.

Men så igår så var det som om alla bitar föll på plats och i stunden kändes det som jag skulle kunna skriva mina memoarer på studs. Alla formuleringar var redan klara. Tyvärr så försvann de flesta av dem igen  så det får räcka med bara ett vanligt inlägg. Om min kurrekturläsare Siri godkänner.

kurrekturJag har funderat mycket på det där med att inte kunna uttrycka sig. Jag trodde först att det skulle gå över på några veckor, men istället tog det år. Jag skulle ha kunnat bli frustrerad, men på grund av mitt mindfulla och KBT-skadade medvetande så gillade jag läget. Jag är bra på acceptans, lite för bra ibland. Jag är också bra på att undvika saker som är obehagliga, som t ex konfrontationer.

En av anledningarna till att jag har gillat läget som det varit är för att jag haft viktigare saker för mig. Saker som examensarbete och inkomstbringande sysselsättning. Plugget har fått gå före allt. Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen, för att jag skulle kunna bli klar. Jag har noll studieteknik. Jag har försökt allt och ibland så fungerar det ett tag men oftast inte. Så här i efterhand så kan jag kanske fundera på varför jag inte gav upp, men det alternativet fanns inte. Det skulle ha varit som att erkänna att man är dum, vilket är min största skräck av alla.

Så därför har jag plågat mig genom år av utbildning och står nu på andra sidan och har precis fått tillbaka mig själv ovh min berättarröst. Var det värt det? Ja det var det. Min spretiga utbildning är nog det bästa jag har och mitt livs största erövring. Dessutom har jag haft jobb sedan innan examen. Tre olika jobb hittills i år och nu har jag hamnat på allas vår stat där jag inom ett år med största sannolikhet knipit åt mig en tillsvidare-tjänst.

Äntligen kan jag pusta ut och slappna av. Få panik. Vad ska jag göra nu liksom? Nu ska jag ju börja leva det där livet igen. Det är en jäkla tur att jag fått tillbaka mina ord, annars vet jag inte vad som skulle ha hänt. Jag kan medge en viss frustration av att känna att jag stått still i vissa relationer. Men i en relation är man ju aldrig själv så det går ju alltid att skylla ifrån sig. Det gör en dock inte mindre frustrerad, bara olycklig.

Detta får vara allt för ikväll. Imorgon är det ju måndag. 5 dagar kvar till jul.

God natt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s