Det är det här som kallas livet.

Jag har haft väldigt lite liv på sistone ska ni veta kära läsare. På sätt och vis har det ju varit full fart men jag vet inte om jag var med? Har gjort massor av saker, men samtidigt känns det som om jag mest suttit och glott framför mig. Kanske är det just det som är problemet, att jag haft för lite tid för mig själv. När man är själv hinner man ju liksom landa och tänka över saker, man hinner bli smart och klok tills man måste möta världen igen. Det är viktigt, för  är det något jag hatar så är det att vara dum, eller verka dum. Jag minns när folk i min gymnasieklass tyckte att jag var smart, helt utan att anstränga mig. Det ledde inte till några strålande betyg precis, men jag minns det i alla fall än i dag. Idag är verkligheten en annan och det känns som man får slita sig fördärvad för att ens nå upp till ett G. Fast ibland så går det, ibland bara flyter det på i ett huj och man tror att äntligen har det lossnat att det kommer gå bättre nu. Jag undrar varför det inte alltid kan vara så? Varför måste det ständigt trixas och väntas och lirkas innan det blir som man vill? Och varför har jag gett mig in på en så lång utbildning när det är så fruktansvärt jobbigt? Jag tror att det är någonting jag vill bevisa, för mig själv, för mamma och resten av världen, bevisa att jag också kan, att jag inte är dum att jag faktiskt kan bestämma mig för något och sedan göra det trots att det är svårt.

Förhoppningsvis så lyckas jag. Nu ska jag köpa toapapper. Pöss

The Pink of Caturday.

Idag är det Sumos caturday, han fyller 7. Det är även Annies födelsedag, hon fyller 16, igen. Allt måste vara rosa. Sumo har fått en laserpekare som han verkar mest konfunderad över, kanske för att han är mer på gos- än lekhumör. Annie ska får något som jag tror kommer passa henne superbra. Igår fyllde mamma år så vi gick ut och åt libanesiskt och sen gick vi hem och åt semlor och hon fick en mixerstav av mig och brorsan. I förrgår fyllde pappa år, han fick ett telefonsamtal eftersom han inte är så mycket för presenter, han var dock superhes.

Nu ska jag göra mig i ordning. Pöss pöss!

 

Once Upon a Time

Bloggtorka, omotivation, kyla, snö och trötthet, det har varit mycket sådant på sistone. Dessutom har Sumo fått urinsten och halva klassen inklusive jag fick underkänt på sista tentan. Men annars så har det varit najs med semester, alla-♥-dag, festligheter och umgänge. Erik introducerade mig även till serien Once Upon a Time, som jag plöjt i helgen. Känner mig lite piggare nu än på länge, men jag skulle ändå behöva några kilo energi och motivation till, det finns liksom inte så mycket att ta av, och det är därför jag skriver så lite i bloggen. Man får liksom använda det lilla som finns till det som är viktigt och resten av tiden sitter man bara och stirrar tomt ut i luften. Men helgen var helt klart en boost, trots stress och en del jobb med matlagning och dessutom en sjuk katt, men gud så kul jag hade. Och det var faktiskt förberedelserna som var roligast, inte festen.

Pyss

Uppsala baby!

Var det nån som sa London och shopping? Hmm… Tyvärr så hann jag inte handla så mycket där, bara en ynka topp i klädväg. Men det har jag nu tagit igen med råge! Gled förbi MQ idag och upptäckte bästa rean så det blev  kjol, klänning, topp och ullkappa! Och jag har fortfarande pengar kvar. Happy times.

Annars var London fantastiskt, hade jättemysigt och roligt och som om inte det vore nog så firade vi bästa alla hjärtans igår. Erik lagade trerätters och jag stod för vin, mojitos och blommor. Jag har verkligen världens bästa pojkvän. Skulle kunna säga att jag börjat tycka om alla hjärtans dag men det är nog egentligen Erik jag tycker om, vilken dag som helst.

Nu flyger vi!!

Mitt första blogginlägg skrivet i ett flygplan, i luften. Teknikens under lixåm. Jag minns 28 k modemen, men då var ”bloggandet” förpassat till Lunarstorm och det hette ju inte blogg heller. Synd att kommunityn inte finns mer, annars hade jag kunnat ge ett smakprov. På tisdag är det alla hjärtans dag och då är det exakt typ 10 år sedan vi fick bredband hemma. Värsta bästa alla hjärtans dag det var. Fast knappast bättre än i år ändå. Erik slår bredband alla gånger. Och nu finns det ju wifi.

Pözz

London baby!

Nu är det snart dags. 18.20 lyfter vårt plan mot äventyret, alternativt nanosemestern. Har packat, har diskat, har vaxat benen, lämnat bort katten, fixat nytt pass och nu sitter jag med tensen på ryggen och har endast ett fåtal punkter kvar på min 2-do-list. Av någon anledning har min rygg fått för sig att den är trasig och värktabletter har ingen effekt, mamma sa att det kanske kunde vara ett litet diskbråck. Kul. Ska även lämna blodprov nästa vecka för att utesluta att det är hypotyreos som gjort mig så trött på sista tiden, mamma fick det när hon var 27. Kul. 2012 skulle ju vara ett bra år? Eller nej. 2012 skulle vara det bästa året. Psykiskt sett; ja, fysiskt sett så verkar det ju lite mörkt just nu. Men men, en helg med shopping, musikal, mat, öl och vin ihop med älsk och därefter roligt projektarbete med bästa gruppen kanske väger upp det andra.

Kiss kiss bye bye!

Saker jag kommit fram till nyss

Att jag är sämst på att vara bäst, att det är bäst att vara snäll, att jag aldrig blir nöjd, att psykologi är sjukt intressant (inte första gången precis), att man måste komma ihåg att anmäla till elbolaget när man flyttar in någonstans, att man kan dricka en flaska vin utan att bli bakis, att jag är glad att det är husdjursagronom jag pluggar till och ingenting annat, att handling betyder mer än ord, att man inte ska ha för höga förväntningar på sin omgivning och att ditt beteende kan vara mycket mer svårtolkat än du tror.

Och det här är lite av det jag hållit på med nyligen: