And I will run 5000 m and I will run 5000 more

Kul att dagen man ska springa sitt första 1 mila lopp är den varmaste dagen i hela maj. Men jag ska inte klaga, snö hade varit så jäkla mycket värre och regn hade nog inte heller varit kul. Så här blir man bara lite extra svettig, och nya skorna blir inte skitiga och så vidare.. Det blåser ju rätt mycket också så om man har tur så får man medvind och springer 3 gånger så snabbt. Jag siktar på att ta det på 1,15, det verkar inte heeeeelt orimligt. Fast just nu känner jag mig jäkligt seg, värme har ju en tendens till att göra sånt med en. Det känns som om blodådrorna vidgat sig i värmen så att blodtrycket sjunkit och blodet rinner låååångsamt genom kroppen. Kaffe känns som en lösning, om det inte vore för att det är vätskedrivande, vore ju lite drygt att bli kissnödig under loppet.

Nu ska jag byta om och ge mig av. Bai bai!

Ibland har man massor att få ur sig men inget passande språk

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, berätta, förklara, men jag vet inte hur, jag kan inte formulera mig på bloggiska. Så istället tjatar jag sönder mina vänner, främst Sofia eftersom det är henne jag umgås med mest nu (tack för att du lyssnar!). Det har hänt en hel del på vissa fronter på sistone och det händer fortfarande saker i högsta grad. Jag skickar sms så jag får ont i tummen och nageln går sönder. Mitt självförtroende är på topp och det har till och med lossnat med pluggandet. På onsdag har vi sista ordinarie tentan för terminen och imorgon ska jag springa en mil, bra uppladdning där. Fast det är vad som händer sen som är riktigt spännande, för det är det ju ingen som vet, inte ens jag. Men det finns stora möjligheter. Och det bästa är att jag inte är orolig för det, lite nervös kanske, men mest är det spännande. Hur ska det gå liksom, vem ska det va, vad ska det bli? Bara framtiden vet.

Intensivt sött.

Fanta exotiska frukter, hur kan man gilla det egentligen? Det är den mest översöta, sliskiga, vätska som coca cola co. någonsin har producerat. Ändå verkar den sälja, till och med bättre än San São. Jag gillade San São, även om jag inte är något enormt fan av läsk (med undantag för russchian). Anledningen till detta gnäll är att Chris lämnade en skvätt av ovanstående slisk i min kyl på senaste förfesten och nu drack jag upp det och bara bleh. Jag förstår inte, varför får dylika saker ens finnas på marknaden?

Och annars då? Jorå, var ju på kalas. Kom lite sent, men på så sätt hann det inte bli tråkigt innan jag skulle åka hem igen. Sen att totala restiden dit och hem var längre än tiden jag var där, det är ju en annan femma. Träffade lite släkt, vänner och min far, som jag min födelsedag till ära bråkade med per telefon. Nu höll vi dock god min, som vanligt och jag fick till och med en present, det var ju snällt. Konfrontationer är inte riktigt något vi sysslar med i vår familj, bättre att bete sig . Kanske..

Nu ska jag i alla fall ge plugget ett försök. Puss på er.

Livet ringde från flera ställen samtidigt och ville att jag skulle komma.

Så jag kom. Jag är kass. Fast jag mår ganska bra får jag säga. Och det är det som är det luriga. När man har flera olika saker på gång och som påverkar en på olika sätt så är det svårt att koncentrera sig på rätt sak. Jag är ju sämst på att bestämma också, säger gärna ja, framförallt dagar som idag, jag sa till och med ja till hjälp, sådant händer ju liksom inte. Jag har vant mig vid att prioritera det som jag vet att jag mår bra av, men i längden är det ju inte alltid det bästa. Man ska till exempel inte dricka en massa vin en dag om man måste plugga dagen efter. Dålig idé, det säger ju sig självt, då blir det lätt underkända tentor. Men ibland är det så svårt att säga nej och ett glas blir gärna två och tre och en hel flaska. Och ibland spelar det faktiskt ingen roll, trots att man säger nej så får man inget vettigt gjort, det är det värsta.

Men i kväll sitter jag trots allt hemma. Det var nära att jag gick ut men så tog jag mig i kragen och sa nej. Frågan är nu om jag ska försöka plugga eller göra lite såna där andra saker som jag borde. Slå in presenter, skriva kort och sånt. Ska ju på kalas imorn till käraste bror som blivit hela tre decennier gammal.

Kommer en olycka sällan ensam eller är alla goda ting tre?

Ibland så blir man ju lite fundersam varför man kan gå och tycka att allt är värdelöst i typ flera år men så plötsligt så händer något bra, något ovanligt och sen så följs det av fler sådär knasigt bra saker. Det kan till och med vara så mycket bra att man får problem. Jag är väl också kanske bäst på att ta ut problemen i förskott, det är ju inte för inte som man har ångest liksom.

Människor är bra just nu, de är de inte alltid. Men just nu är det sådär så man undrar vad man utstrålar för nåt egentligen. Det går inte att förstå så man får väl försöka gilla läget. Fast det vore kul att veta vad det är som gör att det ibland bara känns som om människor dras till en, som magnetism. Oftast är det ju inte så, fast man vill ju alltid att det ska det. Och det är alltid när man som mest behöver det som det känns som längst borta.

Nu ska jag sova. Känns som hela den här dagen existerat genom sms.

Puss

Onsdagen som blev en lördag.

Jag har haft en sjukt bra kväll i kväll. Den mest lördagslika onsdagen någonsin förmodligen. Vi satt hos Hanna, drack vin, åt ost och kex (Annie och Hanna åt kex, jag mådde illa efter för mycket tårta) och spelade Buzz. Jag vann musikdelen två gånger så jag blev nöjd. Det var verkligen en helmysig kväll och en perfekt avslutning inför sommaren.

Igår när jag fyllde år fick jag ju som sagt presenter, men jag fick även ett superfint scrap-bookat kort som Hanna hade gjort. Det passade mig helt perfekt!

Jag är så sjukt nöjd med att jag lyckats skaffa så otroligt bra vänner. Trots att jag inte är den mest sociala människan själv, så har jag de bästa vännerna man kan tänka sig. Sånt gör en lycklig.

När det blåser hårt är det säkrast med stödhjul.

Jag vill börja med att säga att det är något speciellt med mig. Haha! (triumferande, ironiskt skratt) Skeptisk men glad.

Men eftersom jag är så dålig på att cykla så har jag fått stödhjul, finfina, gröna, stödhjul och en flagga. Jag gillar starkt presenterna vi ger till varandra, jag, Hanna och Annie. Undrar vad det blir när Hanna fyller år? På bilden ser man också min present till mig själv, en trådlös ljudöverföringsmojäng. Så nu slipper jag ha datorn kopplad till högtalaren med sladd, underbart!

Vad ska man säga mer? Att mitt huvud sitter lite löst idag kanske, tankeförmågan är inte på topp. Jag borde nog ta mig en vit månad snart. Blir lite förvirrad över mig själv ibland och över livet, det är så olika. Ibland är man ensammast och syns knappt medan man ibland är allas bästa vän eller värre.

Katapult-Pau.

Drygt 22.

Nu ska jag gå och lägga mig och ignorera åldersnojjan och tänka på att jag fortfarande ser ut som 22. Fast det är inte så farligt i år, det var värre att fylla 25.

Godnatt och puss och grattis till mig och Erik och Lars.

Som en glass i kylen.

Ett tag är glassen som bäst då den legat ett tag i kylen. Alldeles genommjuk och lagom kall, nästan fluffig, som mousse. Men sen smälter den givetvis och då blir den precis som glass som varit utanför kyla för länge, fast lite kallare men ändå helt flytande.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga riktigt. Kanske att jag blivit gammal, eller att jag är sugen på glass, kanske att jag fortfarande är sjukt trött. Livet är hårt. Med en skorsten på. Som vi brukade säga, jag och Pillan, när vi var små.

Men nu har hon skaffat smått istället, det är mer än galet. Fast hon verkar ju lycklig så då är det väl rätt. Och imorgon fyller jag år, men jag fyller inte 30 i alla fall som bror gjorde i fredags, snarare drygt 22.

När jag är lycklig så är jag glad och kanske på bal.

Halva kvällen är höljd i ett dunkel men jag vet att jag hade jäkligt roligt. Livet är bäst i balklänning. Kom hem vid 6 tror jag, fast jag vet egentligen inte, men det var efter 4 i alla fall och med största sannolikhet efter 5. Jag fick för mig att jag kom hem vid 7 men som sagt så vet jag inte. Det var kul att hänga med Chris igen, vi har alltid så kul ihop, vet inte riktigt varför. Rinda kom hit också, för andra gången bara. Vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på dem i sthlm sen. Chris gav mig kärlekstips och jag tror att det var riktigt bra tips för jag tror han förstår läget, han vet hur det är för han är sån själv. Och jag tog mod till mig och skickade iväg ett sms och idag fick jag typ bästa svaret och svävade som på små moln ett tag, innan bakfyllan kom och bäddade in allt i illamående och yrsel. Skulle behöva en kevlarsjäl.

Men det går bra nu, jag är populär. Folk vill så gärna träffa mig att de ringer eniro för att få tag i mitt nummer, klockan 4 på natten. Väldigt charmigt. Och gamla garderobsskelett har dykt upp igen, bara sådär utan att säga ett ord, ståendes bredvid och tittar på.

Så här såg vi ut Chris och jag:

Om man lider av järnbrist så kan man alltid äta en fågel av järn

Jag lovar att jag faktiskt ger honom kattmat också!

Den som har en katt äter aldrig ensam

Ja men välkommen då, du är väntad.

Plötsligt så bara känner jag mig skitsnygg. Plötsligt ser jag inte bara alla fel. Som jag har längtat efter det! Kanske finns det hopp även för gamla rävar som jag, trots mina drygt 22.

Jag drömde att allt var fint, att allt var ok, att allt blev bra.

Jag tror inte på drömtydning. Men jag tror på att det man drömmer om påverkas av vad som händer i ens liv och de personer man träffar. Jag är också övertygad om att drömmar kan påverka hur man mår. Natten till i torsdags till exempel, så drömde jag om balen på lördag och jag drömde väl i princip att allt blev bra, att omgivningen verkade för att det skulle bli han och jag, som att det var det som verkligen var meningen. Och när jag vaknade så mådde jag bra, all ångest var som bortblåst och det är den fortfarande fast det gått två dagar. På samma sätt var det för någon vecka sedan då jag drömde/tänkte (ibland när jag drömmer precis på gränsen till att vara vaken så kan jag medvetet påverka mina drömmar, det kan vara ganska bra om man drömt en riktigt dålig dröm, då kan man styra upp den på slutet så att den blir bra och man vaknar nöjd) åt det dåliga hållet, då vaknade jag helt uppgiven med en känsla av vädelöshet som också var svårt att skaka av sig.

Men nu är alltså allting bra, jag är ganska nöjd med tillvaron. Jag försöker hitta tillbaka till det som var roligt, för allting har känns ganska oroligt ett tag. Även sådant som är kul har känts mindre kul, trots att jag vet att jag brukar tycka om det. Så kan vi inte ha det. Sådant som är bra måste få kännas bra, annars blir allt till slut väldigt hopplöst.

När kroppen är dum så får den lida.

Gårdagens löpning har resulterat i; extremt onda höfter, skavsår på foten (såklart!), träningsvärk i låren (speciellt det högra) och så lite uttorkningshuvudvärk, fast den gick ju över för länge sen i och för sig. Tror dessutom jag håller på att få ögoninflammation (tack mamma!).

– Och annars då?

– Jovars, var riktigt skoj att jobba igår och idag, framförallt idag när jag fick komma tillbaka till växeln och sitta där och chilla. Jag gillar Uppsala Universitets växel, det är verkligen ett av de bästa extrajobben man kan ha.

Sumo, som eftermiddagen till ära döpts om till Tokfrans, har blivit en riktig akrobat. Han hoppar inte bara upp från golvet direkt till ryggstödet på stolen utan även till tredje hyllan på badrumsmöbeln. Dessutom kommer han och attackgosar extra mycket när jag kommer hem. Det är underhållande att ha katt.

Run run run. On.

20 minuters högintensiv träning 3 gånger i veckan hjälper mot depression och 60 minuters löpning gör åtminstone mig ganska nöjd och glad för en kväll. Fast nu vägrar snoret sluta rinna ur näsan, det var ju spännande. Sovdags är det med.

Men först ett par gamla favoriter:

Puss

Maka söker kaka.

Alltså, jag tror inte på att ”opposites attract”. Jag tror på att ”lika barn leker mest” inte nödvändigtvis bäst, men oftast så är de dem man har mer gemensamt med som man umgås mest med. Och även dem man attraheras av och som attraheras av en själv. Jag tänker tillbaka på de killar/män/pojkar jag träffat de senaste åren och gemensamt har de väl alla ångesten, gemensamt med varandra och med mig. Och det är ju sådär. Två personer som har jättemycket ångest för något kommer ju antagligen inte komma någonvart med just det och de inte kan prata förstås, men jag är kass på att prata. Jag vet inte hur man gör när man berättar hur man känner och jag är så livrädd för att göra fel att jag inte ens vågar testa. Jag känner instinktivt att någonstans i min livslogik så har det gått fel, men jag vet inte hur man ska kunna rätta till det. Det krävs tid och energi och den tiden och energin måste ju tas från någonstans.

Man ska inte tänka för mycket. Men ibland måste man tänka för mycket för att kunna förstå vem man är, för att minnas hur man var innan man blev som  man är. Om man nu tycker att det var bättre då. Jag har börjat tycka det, vilket ju är ganska ironiskt eftersom jag ju ändrade på mig för att jag inte gillade att jag var som jag var. Jag antar att grejen är att jag vill ändra på mig hela tiden så fort jag inte är nöjd. Och nu har jag ändrat på mig framåt i flera år, testat nya saker, utan att bli nöjd så nu tror jag att om jag ändrar mig tillbaka så blir det bättre. Frågan är om det blir det? När har jag egentligen varit nöjd under en länge period? Och när har jag levt ett rimligt liv samtidigt? Jag var ju ganska nöjd och glad för ett år sen, men det var ju för att livet var en fest och jag inte pluggade eller jobbade särskilt mycket eller tog något seriöst. Jag var också ganska nöjd när jag mådde som sämst, för då tog jag inte heller något ansvar mot någon utan bara dansade min livsdans tills klackarna glödde. Och det var inte heller hållbart i längden. Och ja jag har väl mått rätt bra i år med, det har jag på många sätt, men alla delar faller liksom inte på plats och sen kommer ångesten och kastar en nedför ett stup hals över huvud precis när man trodde att man skulle leva lycklig i alla sina dagar och då blir man allt annat än nöjd. Man får börja om på nytt. Göra om göra rätt? Och man får panik för man vet inte vad som är rätt för man tycker att man testat allt och att det alltid blivit fel. Återvändgränd. Det är väl här man tänker att man ska testa något som nästan funkade i ett tidigare liv, för man har slut på nya idéer och självförtroendet är nästan slut.

En receptionists bekännelser.

Hmm.. nja det var nog en överdrift. Allt jag har att bekänna efter min andra dag som receptionist är att jag skrev ut ett papper med läshänvisningar på kopiatorn på jobbet. Jag tror inte att någon vill straffa mig hårt för det. Det var dessutom en dubbelsidig kopia så inga extra papper gick till spillo. För övrigt så var det ganska najs. Hann läsa in mig på både glykolys, glugoneogenes och glykogenes, kanoners, men fan vad namnen ska vara krångliga.

Jag och mamma åt på kvarterskrogen idag och sen var vi på en lägenhetsvisning. Vissa lägenheter känns bara sådär hemma direkt, detta var en sån. Jag blev lite kär i trägolvet och de gamla fina köksdetaljerna från 30-talet. Blir spännande att se vad priset stannar på, antagligen för mycket som det brukar i den här delen av stan. Jag börjar nästan tycka att min lägenhet var billig, fast så är den ju bara 28 m² också.

Och annars så känner jag mig stabilt instabil, men det börjar bli en vana nu. Och jag vill så gärna, men jag törs inte. Allt slutar bara i meningslösa, men fantastiska, drömmar.

Natt & puss.

From the lipid side of life.

Nu har mamma varit här och vi har ätit quornfärssås med sojabönor och en salig blandning av kryddor. Hade i nästan alla jag har, utom kanel. Hon ska lägga ett bud på en lägenhet som ligger i ett hus precis bredvid mitt, imorgon. Sen har vi repeterat lipider och ätit choklad med citronmousse och druckit te. Och så har vi sett över min ekonomi. Så sjukt produktivt! Och det ser inte helt mörkt ut nu faktiskt. Har blivit inbokad på jobb tisdag-onsdag-torsdag, sjukt bra! Min sommar kanske inte blir riktigt så fattig som jag hade förväntat mig. Livet ler lite åt mig just nu, känns väldigt bra. Kanske kommer jag till och med bli så tuff att jag tar kontakt med Mr. H igen, om jag törs. Och just nu ser det ut att bli 25 plus på min födelsedag, hur najs är inte det liksom?

Bra bra bra. Bai bai bai.

25 going on 22

I helgen har jag fått höra typ tre gånger att jag ser ut att vara 21-22 år! Folk tror mig nästan inte när jag säger att jag fyller 26 om 9 dagar. Hurra! 26 är det nya 22! Och som om inte det vore nog så ser det ut att bli riktigt fint väder på min dag, om man nu kan lita på en prognos som går så långt, men vi kan väl låtsas. Dagen efter är vi lediga, så om jag vill så kommer jag kunna festa loss rejält. Fast det känns lite som att alkoholen blivit min fiende, mer än någonsin faktiskt. Men lite vin kan väl inte skada. Eller? Vi får se helt enkelt.