Otrohet.

Det slog mig att otrohet blivit en norm. När någon är otrogen tänker man jaha, inget konstigt här, och vad värre är att man bara blundar utan att berätta. För man vill inte bli en skvallerkärring eller utpekas på något sätt. Men ska det vara så? Ska det vara så att det är okej med otrohet? Att man hela tiden skyddar den otrogne. Om det vore jag som blev bedragen skulle jag vilja att ingen sa något då? Är det okej att, som i vissa fall, alla vet utom den som blir bedragen? Är det inte då bättre att vara den som berättar än den som nästan ljuger?

Jag tänker att i den bästa av världar så skulle folk inte vara otrogna därför att om någon fick veta så skulle den bedragna bli varskodd. Men så är det inte nu, i världen jag lever i, här är det snarare tvärtom. Och jag blir så ledsen när jag tänker på alla dessa fantastiska människor som hade varit perfekta om de bara inte vore otrogna, för att det är så lätt och för att det är så okej, för att pålitlighet inte verkar betyda mer än fasaden man kan hålla uppe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s