Lykke Li

Jag utökade min ipod-playlist med Lykke Li, Veronika Maggio och The Gaslight Anthem igår. Och så hittade jag det här lilla stycket och tyckte att det var så bra!

Little Bit

Hands down
I’m too proud for love
But with eyes shut
It’s you I’m thinking of
But how we move from A to B?
It can’t be up to me
‘cause you don’t know
Eye to eye

Thigh to thigh
I let go

I think I’m..

A little bit, a little bit
A little bit in love with you
But only if you’re
A little but, a little bit, a little bit
In lo-lo-lo-lo-love with me

Måndag hela veckan

Tänk om alla måndagar skulle vara som den här. Den har varit högst annorlunda. Det började med ett sms i morse när jag satt på matte-lektionen och några timmar senare ringde det på min dörr. Sen antar jag att vi har umgåtts i flera timmar, typ 7. Det kan man kalla förspel. LOL. Jag blev bara så förvånad och sen lite förvirrad, nästan irriterad och sen nästan elakt glad. Att han inte sa någonting innan han gick gjorde det hela väldigt ironiskt och enklare att ersätta känslorna man kunde ha känt med, en aningen bitter, men ljuv, skadeglädje. Varje gång man får lov att känna sig som en normal och väl fungerande människa, jämfört med andra, är ju en liten ego-boost. Och jag tänker fan inte fråga, men han ska inte heller förvänta sig att jag förstår, fast jag nästan kan ta på hans ångest ibland. Så länge han inte säger något så vet jag inget och vill inte veta.

Det jag dock frågar mig ibland är: Om han nu är kär i mig, varför är han det? Men jag ska sluta med det, för jag vet ju att jag är riktigt bra och fullkomligt oemotståndlig, periodvis och säkerligen bättre än han. Men det passar ju så dåligt, för honom alltså. Extremt dålig planering, men det är ju inte jag som har problem som sagt.

Eller jag har ett problem för jag kan inte bestämma mig för om jag ska duscha eller äta först och jag fryser som en gnu. Bai.