Ljust, fräscht och hur trevligt som helst

Förra veckan hade jag två bostadsmäklare här, två unga tjejer som jobbar med service. Valet kändes ganska viktigt, för en dålig mäklare kan ju vara förödande. Både för priset och för man måste ju känna sig bekväm, eftersom man har ganska mycket kontakt och så. Kemin måste finnas. Jag visste redan innan att jag förmodligen inte skulle vilja ha en äldre man, tankarna på att ta samma medelålders kvinna som jag köpte av fanns, mest för att hon var en så aktiv mäklare, det kan ju vara bra när man köper sin första lägenhet.

Men till dessa två tjejer som till slut kom hit. Den första blev jag tveksam till redan på förhand, eftersom hennes kollega sagt att hon skulle ringa mig en dag och jag fick vänta ända till kvällen innan hon ringde. Om man vill sälja något måste man vara på hugget, om någon så har Älsk lärt mig det. Ångest känner jag även till, den kan vara helt förödande för ens huggtid. Jag tyckte mig höra ångest, eller åtminstone osäkerhet, och jag kände igen mig. Det finns liksom en anledning till varför jag, förutom för en kort villfarelse, aldrig funderat på att bli försäljare. Ångest och osäkerhet, jag har svårt att stå på mig om någon säger emot, om jag inte tror på det jag gör. Av någon anledning tyckte Sumo supermycket om henne och adopterade hennes knä nästan direkt och låg där och spann förtjust. När hon såg mig i ögonen tänkte jag, det här känns inte bra, jag ville helst titta bort. Och när jag gjorde det, följde hennes blick med. Inte heller ett bra tecken. När hon gick tog hon si inte tid att stänga sin ena stövel. Ytterligare ett tecken på att hon inte alls ville vara här, att hon inte ens ville vara mäklare. Om det bara hade varit det så hade jag kanske gett henne en till chans, men sen var det hur hon lät på telefon, att hon var mer som en försäljare än en mäklare. Det är klart, mäklare är försäljare, men en bra försäljare ska helst få dig att glömma bort vad hen är.

Sen hade vi den här andra, också det en ung tjej, som jobbat två år sa hon. Hon var så totalt annorlunda, en halvtimme efter jag skickat mejlet till mäklarfirman ringde hon. På gränsen till för trevlig, men det kändes liksom äkta, stannade och kelade med katten, berättade att hon bodde i närheten, hade en liten hund och om en hemskt otrevlig katt på en lägenhetsplåtning. Visst var hon också lite osäker, men hon framstod som trygg och säker och kanske det mest avgörande var att hon faktiskt tittade på min lägenhet istället för att bara bry sig om att prata om de proffsiga homestyle-arna som alltid kom och gav råd och om var deras skyltfönster satt. Istället pratade hon om att hon vara den som var mest style-inriktiad på deras firma och att hon även hjälpte till med deklarationen om det behövdes. Jag tänkte knappt på hennes person på grund av allt hon sa, och frågade om. Och idag var det givetvis hon som ringde först.

Det är så fascinerande att människor kan vara så olika. Och på måndag är det min lägenhet som ska upp för plåtning, låt oss hoppas på sol och att Sumo är snäll.

Klättrar inte i nån jävla ek

För ett år sedan klättrade jag i korkeken med en bag in box i högsta hugg, och var orolig för bakfylla. I år går jag på superbra spex och dricker vin för fjärde dagen i rad, nästan utan bakfylla. Om några minuter börjar världens bästa pojkväns 22:a födelsedag (om man räknar med den då han föddes), då börjar även dagen efter spexbubblan (hurra!) och påsklovet. För ungefär ett år sedan släppte Glasvegas ny platta, i torsdags såg jag dem live på v-dala, för ett år sen var jag tydligen galet kär, men inte i han som jag nu kallar älskling. För ett år sedan hade jag brutal ångest väldigt ofta, och var jag så mycket yngre. För ett år sedan älskade jag Flo, nästan lika mycket som jag gör nu. För ett år sen var jag osäker och förvirrad och fattig, men det är jag inte nu. 2012 är ett bra år.

Püss

Spegel, spegel..

Något jag saknat länge är en helkroppsspegel. Jag har tekniskt sett två men den ena sitter för högt och den andra satt på en stol. Men inte längre! För Pau-Fix har varit i farten och fixat en krok så att den ena går att hänga på en garderobsdörr! Så nu kan jag se mig själv igen, på gott och ont, mest gott just nu tror jag. Men men nojorna kommer ju i jämna plågor. Skönt att veta hur man ser ut som helhet dock, har alltid varit noga med det, förutom dessa år utan spegel, kanske är det bara ett och ett halvt.

Kontroll, allt handlar om kontroll. Oavsett vad så ska jag åtminstone veta att jag ser bra ut. Som om det skulle hjälpa en i världen, där självsäkerhet är den bästa kryddan. Man ska vara framåt, social och tro på sig själv, då kommer man långt, om man inte är alldeles dum i huvudet förstås. Tyvärr kan det vara svårt att vara allt det där om inget av det kommer naturligt. Ibland får man nöja sig med att göra så gott man kan, vilket aldrig är tillräckligt såklart.

Nu ska jag göra något annat. Pöss

Crêpe!

Pratade med mor igår, hon var mycket språksam för tredje gången på raken. Jag är inte helt van, kan ha varit för att hon var förkyld. Hon anklagade mig för att vara bekväm, feg och för att ha blivit gammal och försiktig, vilket är fullkomligt sant. Jag kallar det visdom. Blev mest förvånad över att hon inte listat ut det fören nu.

Jag mår så bra! Har varit såå duktig den här veckan och varit i skolan heela dagarna, jobbat, tränat och lagat mat. Idag gjorde jag kräpps. Blev sjukt nöjd och förvånad för att det var så gott. Gjorde en röra, som var tänkt som stuvning först med urartade i brist på ingredienser, som innehöll champinjoner, broccoli, philadelphiaost, riven ost, mjölk, vitlökssmör, oregano och pricken över i:t blev en buljongtärning. Åt ruccola/babyspenatsallad, tomat och bröd till. Blev så mätt att jag höll på att spricka. Känns som jag fått tillbaka mina matlagningsskillz igen, de har varit borta i 4 år, minst!

Jag känner mig barnsligt bra!

Puss

Det är det här som kallas livet.

Jag har haft väldigt lite liv på sistone ska ni veta kära läsare. På sätt och vis har det ju varit full fart men jag vet inte om jag var med? Har gjort massor av saker, men samtidigt känns det som om jag mest suttit och glott framför mig. Kanske är det just det som är problemet, att jag haft för lite tid för mig själv. När man är själv hinner man ju liksom landa och tänka över saker, man hinner bli smart och klok tills man måste möta världen igen. Det är viktigt, för  är det något jag hatar så är det att vara dum, eller verka dum. Jag minns när folk i min gymnasieklass tyckte att jag var smart, helt utan att anstränga mig. Det ledde inte till några strålande betyg precis, men jag minns det i alla fall än i dag. Idag är verkligheten en annan och det känns som man får slita sig fördärvad för att ens nå upp till ett G. Fast ibland så går det, ibland bara flyter det på i ett huj och man tror att äntligen har det lossnat att det kommer gå bättre nu. Jag undrar varför det inte alltid kan vara så? Varför måste det ständigt trixas och väntas och lirkas innan det blir som man vill? Och varför har jag gett mig in på en så lång utbildning när det är så fruktansvärt jobbigt? Jag tror att det är någonting jag vill bevisa, för mig själv, för mamma och resten av världen, bevisa att jag också kan, att jag inte är dum att jag faktiskt kan bestämma mig för något och sedan göra det trots att det är svårt.

Förhoppningsvis så lyckas jag. Nu ska jag köpa toapapper. Pöss

Simply the best!

Fy fan vad jag är glad idag! Det är helt sjukt, varje gång (i alla fall två) jag går in och kollar resultaten från förra måndagens statistiktenta så blir jag alldeles nervös och får hjärtklappning. Första gången för att jag blev så överraskad och andra gången för att jag var livrädd att jag hade sett fel. Men det hade jag inte. Nu återstår bara att se om jag klarade mikrobiologin också, men den var jag ju ganska säker på.

2012 är det bästa året någonsin, än så länge. Och nu känner man sig ju ganska motiverad att plugga till nästa tenta den 30:e.

Hurra vad jag är bra!!!!

Right about now?

Mina tankar inför 2012 är inte så många, och det är inga nyårslöften utan snarare visioner.

Under det kommande året:

• Ska jag klara alla tentor. Speciellt de tre jag har kommande vecka och sen resten också.
• Kommer jag säga vad jag tycker, våga provocera.
• Ska jag sätta högre mål för min träning, testa mina gränser.
• Kommer jag spara ut mitt hår igen. Det var kul med page, men inte alltid så snyggt.
• Blir det mindre tråkigt.

Det var mina första tankar för det nya året. Känner att jag vill en massa och att jag har energin, självförtroendet och pengarna att göra det, att våga mer. Vi får se hur det går. Just nu känns det som jag är 13 och skriver dagbok, men trots att tiden går så består problemen/önskningarna verkar det som. Fast när jag var 13 ville jag kanske mest ha fler saker till min häst och all träning var ju ridning, jag hade i och för sig page, som jag sparade ut, skolan brydde jag mig inte så mycket om, hade inga höga ambitioner och heller inga problem  att få hyfsade betyg. Det är möjligt att jag ville ha en pojkvän också, just då tror jag att objektet för min olyckliga kärlek hette Emil och gick i 7 D. Så egentligen är det väl ganska mycket som har förändrats sen då, allt är faktiskt bättre nu.

Men nu ska jag investera lite tid för att punkt ett ska gå i hamn.

Pussochhej!

Wrap me into pieces

Traditional all year wrap up.. Det är ju sånt man brukar längta efter att få göra. Att få berätta om allt som hänt och hur bra eller dåligt allt är, hur mycket man utvecklats och hur många sensationella saker som hänt en. Men inte i år. Det är som om jag slutat reflektera och bara kör på. Men jag tror det är bra. Grubblerier tar en ingenstans. Dessutom blir saker man upplevde som spännande och nya förut inte det 2:a, 3:e och 4:e gången de sker, man vänjer sig. Och jag vet inte om det är åldern eller självförtroendet, men jag känner inte alls samma sug efter att berätta saker om mig själv, det har liksom gått över. Förut kände jag alltid att jag bara lyssnade på andra för att jag sen skulle kunna prata om mig själv utan att få dåligt samvete. Det var faktiskt ganska jobbigt, man vill ju inte vara den som bara pratar om sig själv, ingen gillar sådana människor (skulle man kunna tro). Men nu känner jag inget behov av att berätta mitt livs historia för varje ny bekantskap, känner inte att jag måste berätta om mig för att visa vem jag är. Föga förvånande lyckas jag mycket bättre i sociala situationer nu än förut och det stärker en ju om något. Om man själv tror på att man är trevlig så uppfattas man ju oftast sådan och dessutom är det enklare att slappna av och känna sig bekväm,  något jag haft stora problem med.

För att säga någonting om året så kan jag väl berätta att allt är så jäkla bra nu. Jag har slutat se perioder av välmående och stabilitet som något exklusivt och sensationellt, för det har blivit vardag. Saker och ting är lugnare nu, tryggare, säkrare. Jag vågar sätta gränser, ställa krav, slappna av. Men allt är inte bra, ungefär 2/3 är bra och resten, det vill säga skolan, är ett stort svart hål. Jag vet inte varför det går så dåligt men det är som om jag vore helt tappad. Försöker hitta lösningar men än har inget funkat. Jag hoppas 2012 blir året då jag hittar lösningen på alla mina problem.

Cuz I’m just a spoiled brat

Min mamma är så sjukt dålig på att hålla presenter hemliga, det går liksom inte. Det är ju i och för sig bra för det betyder ju att man oftast får sånt man vill ha, eftersom hon börjar prata om vad hon ska köpa innan hon köper det. Nu har hon frågat om jag inte vill ha en iphåne i julklapp två gånger, jag är inte den som säger nej precis, men försöker påpeka att den är snordyr. Ska väl inte ha för höga förväntningar men min mor är väldigt generös och jag är ju hennes favoritdotter. Och hon är min favoritmamma såklart, bästa mamman i heeela världen. Ibland frågar jag mig vad jag skulle göra utan henne, känns högst oklart. Förhoppningsvis blir hon 31 år äldre än jag så jag slipper få veta.

Huhu vad känslomässig jag känner mig, som gamla jag fast ny. Jag känner mig mer som jag liksom. Och det känns bra. Känner mig typ lycklig (och det är inte pga ovan nämnda iphone).

Nu är det natt. Puss

Åka på lan(d), som bara båtar kan

Idag stod det en båt på vägen när jag cyklade till skolan. Fruktansvärt spännande alltså.

Och för alla er som som undrar, nej jag är inte döende. Jag har bara haft ett minor break down på grund av den vanliga skiten som jag alltid sätter mig i eftersom jag fått någon sorts förbannelse mot att klara tentor på första försöket. Det blev för mycket för min stackars självkänsla ett tag, men allt känns bättre nu. Tack vare mina underbara vänner, mamma och pojkvän. Har man sådana fantastiska människor omkring sig så kan man bara inte vara helt värdelös själv.

 

Bulletproof, titanium, kevlarsjäl eller död

Grejen är att skulle man ge upp så skulle man antagligen bli tvungen att söka jobb (om man inte vill bo på gatan) och ha tur (brukar ju inte vara min grej direkt) och få ett jobb, och sen börja om allt på nytt. Och sen om man nu inte skulle känna för att ha kvar det här jobbet (som antagligen blir jävligt tråkigt efter ett tag) så måste man börja om med studierna, igen. I en ny klass, med nya (ännu yngre) klasskompisar, samma tentor, samma lärare och allt kommer ändå inte vara ett dugg lättare än förut. Så då är det väl lika bra då kanske att sätta på sig titanhjälmen och stånga sig blodig tills man en dag, ungefär 1000 år senare, står där med examensbeviset i handen.

Den enda möjliga lösningen för att slippa förnedra sig med titanhjälm skulle väl vara att bara helt enkelt gå och dö. Men det är ju oftast inte riktigt så lätt som det kan tyckas, man måste nog ha en speciell sorts tur om man ska dö exakt när man vill det. Dessutom blir ju folk så ledsna då, till och med folk som inte bryr sig ett skit om mig idag skulle fälla en tår. För det är sånt som folk gör när någon dör, alla utom jag som har förmågan att se det positiva med att dö. För tänk på alla problem som försvinner och all ångest och alla misslyckanden man slipper. Visst man missar en massa kul också, men helt ärligt, består inte livet mest av vardag? Sen varvas lycka med misslyckanden till ungefär 50/50 så då går det ändå jämt ut.

Fast det är klart att man inte vet vad som händer sen, när man är död. Är man neggo så tror man kanske att man hamnar i skärselden och får lida i all evinnerlig tid, men jag är inte troende så jag tänker att man bara upphör, slutar finnas, blir till inget. Och jag tycker att det verkar helt okej, känner man inget så känner man inget och då känner man ju inget. Och då är det inte ens som när man är levande och känner inget. Vilket oftast gör mig väldigt rastlös och otillfredsställd.

Jag är dock ingen självmordskandidat. Jag säger bara att om jag skulle råga dö så behöver ingen bli ledsen för min skull utan bara för sin egen.

Nu har jag brutit ihop, så jag antar att det är dags att gå vidare.

La Roux – Bulletproof
David Guetta – Titanium (feat. Sia)
Kent – Kevlarsjäl
Silverchair – Emotion Sickness

Bedroom Hymns

Tröttheten är kompakt idag, så kompakt att min humor gått tillbaka till kiss och bajs-stadiet och jag i allmänhet känner mig som 5. Bästaste bjöd på fantastisk kladdkaka för att fira kladdkakans dag och det tillsammans med en stor kopp kaffe förträngde tröttheten ett tag. Så att jag hann hämta del 1 av min hm-beställning, prova den, laga mat, plugga och packa in det som inte passade. Det var 4/7 som fick åka tillbaka, fast en klänning beställde jag i annan storlek. Kavajen passade sensationellt bra och tre toppar fick också stanna. Men ärligt talat så vet jag inte vad jag passar i just nu, måste skaffa mig en ordentlig spegel och komma fram till vad som är bra och dåligt. Alternativt trolla fram supersjälvsäkerhet ur kattlådan. Känns lite som jag hux flux gått upp 5 kg utan att jag märkt det, utan att kläderna blivit för små, mycket mysko. Och godisförbud på det. Jag minns när man var ung och snygg och fick blickar och komplimanger titt som ofta. Nu är det i princip bara Joel som berikar mig med sådant ytligt beröm.

Nu ska vi gå och sova, jag och min pälskling. Nattpuss.

Florence + The Machine – Bedroom Hymns

Dagens dusch

Jag kom på att ”Dagens dusch” skulle passa bättre till ett inlägg på en regnig dag, men vem vet när det blir liksom (antagligen imorn). I natt sov jag inte så mycket, i vilket fall mycket minre än natten till igår och ändå var jag mycket piggare idag. Mycket fräschare liksom. Visst att jag behövde två koppar kaffe för att hålla igång, men igår kunde jag ju inte ens dricka en på grund av hjärtklappning och allmänt darr. Jag tycker det är underligt att det kan vara sådan skillnad från dag till dag, jag förstår det inte. Men det tyder väl på att jag börjar bli gammal, pansjisar sover ju typ inget alls, i alla fall inte djupsömn.

I alla fall så var det länge sedan jag tog någon hissbild, så jag tog en duschbild i förra veckan istället. Med tandkräm runt munnen och allt (jag brukar inte borsta tänderna i duschen nej, jag bara kände för att stå där lite). Jag var väldigt glad den kvällen, kände mig skitsnygg och blev tårögd till Sia. Haha. För övrigt så finns Florence nya låt på spotify nu, den är heelt galet bra. Sedan dess så har jag nog bara haft fuldagar faktiskt, verkligen tvivlat på mig själv och blivit arg för att jantelagen verkar byggt ett redigt bo i mitt huvud och genljuder som ett enormt eko varje gång en självförminskande tanke dyker upp och att jag inte kan slå ihjäl honom. Varför skulle jag vara så dålig liksom? Jag har ju världens bästa och coolaste kompisar och en pojkvän som är bra på typ allt, det är faktiskt mer eller mindre sant, och jag skulle inte nöja mig med mindre. Och det sägs ju att man blir som man umgås och att lika barn leka bäst, så helt kass kan jag ju inte vara. Så skärpning nu!

Om några dagar är det ju löning också och om jag har tur dimper även studielånet ner på kontot inom en snar framtid och då ska jag köpa mig självkänsla. Prio ett är Friskiskort, längtar verkligen efter att få träna igen istället för att gå och oroa mig för pösmage och hängröv. Prio två är en jacka som jag kan cykla till slu i de dagar som det inte regnar, utan att frysa eller svettas som en grön gris. Sen finns det väl ca 1000 andra saker jag skulle kunna tänka mig att köpa om jag får. Börjar man tänka efter så brukar et inte finnas något slut.

Det är sådant som händer i Pauies liv just nu. Puss och hej.

Cares at the door

Dåliga beslut. Hur kommer den här dagen gå egentligen? Känner mig tämligen instabil redan och dessutom åt jag två koppar kaffe till lunch. Inte bra, dåligt val. Jag borde shape upp och work out. Självförtroendet åker bergochdalbana. I need instant fix.

Var på stan, såg en otroligt störig eld-slukare, gick på systemet och köpte lite dyrare vin än vanligt, såg H på vägen hem och log. Fikade med Sofia och lite folk på Snerikes, ett gammalt garderobsskelett  var med, en av mina värsta kaos-framkallare en gång i tiden, men det gick bra, så nu är det preskriberat, hurra. Hjärnspöken välkomna hit, välkomna hem.

Nu ska jag ta tag i ett hörn.

KTHNXBAI

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

Öppen och välkomnande

Vädret har fått spatt! Nyss vräkte regnet ner och samtidigt kunde jag bara se blå himmel med små små vita tussar av moln. Nu regnar det mindre och större moln har ockuperat himlen. Fast det kommer nog sluta snart, jag ska ju cykla ut till slu så det måste det. Annars blir det lessen kanin.

Har pluggat sammanlagt inget idag. Jag har dock fixat fler papper och nästan gjort klart sista inlämningsgrejen från förra terminen. Snaaaaart snart får jag mina pengar, hoppas jag. Känner mig ganska omotiverad till allt just i denna minut annars, borde kanske dricka kaffe, kaffe hjälper mot allt. Längtar efter träning också, var ju så kul sist, men igen är det csn. Har tänkt på min kroppsuppfattning, att jag känner mig bekväm med min kropp nu, men samtidigt tycker jag att den är ganska ful naken och samtidigt tänker jag att jag inte riktigt vet hur den skulle vara för at jag skulle tycka att den var snygg, naken. Om jag hade större bröst, superplatt mage och fastaste rumpan i norden, skulle jag vara nöjd då? Jag vet inte, för då vore det ju inte jag och skärskådar man sig själv så hittar man alltid 1000 skavanker och ger man dem utrymme så kan de växa till enorma proportioner i ens huvud. Jag tror att jag känner mig mer nöjd nu för att jag inte ser på tv, hur konstigt det än må låta. Men i TV ser man ju hela tiden människor med perfekta, skitsnygga kroppar och då vill man ju vara så, för man vill ju vara snygg. Och bara man ändrar lite så kanske man kan se ut som dem. Men det går inte, det är en hopplös, självutplånande jakt och i slutet blir man bara besviken på allt och det är man själv som får handskas med det också. Besvikelse är bland det värsta jag vet, därför försöker jag vara realist och inte hoppas för mycket, alternativt skita i allt, om det går bra eller dåligt, om det blir rätt eller fel. Så länge jag trivs och är bekväm med min kropp så klagar jag inte. Och med kläder ser jag faktiskt ganska bra ut.

Att ha känslan för det.

Jag tycker det är så kul när det känns som man är hur vältränad och snygg som helst, bara för att man har träningsvärk. Sen kollar man sig i spegeln och upptäcker att man ser precis ut som dagen innan. Besvikelsen. Haha. Träningsvärken är massiv idag. Har ont överallt typ, hur najs som helst. Och jag lyckades säga nej till att dela en chokladkaka med Sofia, kändes starkt, tröstade mig med en ny tröja senare, tröjor gör en inte tjock. Nu är det uppenbarligen major jakt på fett och andra onyttigheter, bara man kommer in i det så går det ganska lätt, nästan lika lätt som när man inte är i det och äter glass 6 gånger på 5 dagar.

Jag är på sjukt bra humör, det är nästan lite galet. Lyssnar på grymt passande musik också. Nu ska jag plugga lite.

Puss å hej!

Pump it tills du blir alldeles slak

Då var vi igång! Jag och Sofia har skaffat en veckas gratis träningskort på Campus 1477 och tränat vårt första pass, Pump it. Jag var typ skakis efter uppvärmningen, men på nåt sätt klarade jag mig genom passet ändå, det gick till och med snabbt, men sen var jag som en slak banan. Var många kul övningar med skivstång och hantlar på passet. Ska kanske fortsätta med det på friskis sen när jag fixar nytt kort där. När nu det blir, vet fortfarande inte riktigt när jag får csn, men idag har jag mailat en massa i alla fall, hoppas det löser sig.

Det var lite segt att sätta på sig kläderna igen för jag ser inte precis ut som jag skulle önska längre. Jävla glass! Men förhoppningsvis kan jag komma dit igen om jag bara orkar ligga i med träningen och inte faller för glassen allt för ofta. Hatar att det ska kännas så sjukt bra att vara smal och att det ska vara så svårt att hålla sig där. Life is a bitch som jag brukar säga. Sen är det ju en hel del som bara sitter i huvudet också, men man kan ju inte gärna hugga av det heller.

Douch.

Den yttre vs. den inre resan

Åh vilken fantastisk dag det är idag! Det började med en viss svårighet att hitta rätt busstation, var lite rädd att jag skulle missa bussen, men jag hittade rätt i tid, trodde jag. Det var bara det att bussen inte var i tid, eller det kom ingen alls. Jag och de andra två som skulle till flygplatsen stod och försökte komma fram till flygbussarnas extremt sega kundtjänst. Till slut fick vi beskedet att det skulle komma en taxi alldeles strax. Det var då en timme kvar tills mitt plan skulle gå och vi hade väntat i ca en halvtimme. Vi väntade, ringde igen, samma besked, jag ringde Pom som kom direkt, men precis samtidigt kom också taxin, som jag trodde skulle gå direkt, det gjorde den inte. Satt i taxin och försökte hålla mig samman, sprang in på Sturup, slet ur hårspray och hudcreme ur väskan, sprang vidare, kom fram, bara för att se hur landgången drogs in. Två minuter tidigare och jag hade hunnit. Pang! Jag skrek rakt ut i frustration, kastade min väska i golvet, sprakade, kastade vad jag kunde få tag i som inte var min mobil, skrek och svor lite mer. Men det fanns inget att göra, förutom att ta reda på hur jag nu skulle ta mig hem. I skrivande stund har jag bokat en biljett med Malmö Aviation klockan 14.55 för 1144 kronor. Anledningen till att jag känner mig skapligt lugn och glad är för att när jag kollade bokningsbekräftelsen på mailen så hade jag även fått ett mail från min kemilärare med tentaresultat och jag hade klarat mig! Tror aldrig jag blivit så glad för ett tentaresultat i hela mitt liv.

Jag hoppas ju givetvis att flygbussarna kommer ersätta min flygbiljett eftersom de fukkade upp allt, jävlar vad jag ska stå på mig! Men 1144 känns inte som en lika stor katastrof nu när jag vet att jag kommer få csn. Annars hade det varit väldigt tråkigt. Och så självkänslan av att faktiskt ha klarat 7,5 poäng högskolekemi. Det är nästan så att man tror att man faktiskt kan nåt, att man inte är helt useless.

Så idag har jag inte bara åkt taxi och snart flyg utan också humör-berg-och-dal-bana, inte konstigt att man har lite ont i magen.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.