Rotlösheten

Nu är det verkligen på gång. Flytten, sambolivet, investeringen, steget, vuxenlivet. Var hemma hos Eriks föräldrar igår och tittade på lägenheter på nätet, diskuterade lån och finansiering. Ska på fyra visningar imorgon och nån på tisdag och en på torsdag. Tyvärr så råkade vi missa vår drömlägenhet, men det kommer säkert fler.

Känns en aningen overkligt för allt har gått så fort. Och att köpa lägenhet är ju ganska stort, lite mer att ta ansvar för än om man hyr. Men det är ju mycket roligare att ha något eget som man kan göra vad man vill med. Dessutom är det bra att komma in på marknaden, där jag i och för sig redan är men inte Erik. Jag tycker att det känns otroligt bra att flytta ihop i vilket fall, det blir en helt ny nivå.

Från Helix till Ohio

Nu gjorde jag det igen!

Justice – Helix
Justice – Ohio

Det känns som jag håller på att återfödas. Som att jag håller på att förändras, till ett tidigare jag, typ Pauie 3.0 eller något. Och jag tror inte att det är bara för att jag sitter hemma igen en fredagskväll, som jag brukade göra förr när jag inte hade några kåmpisar. Jag tror att det är något mer, något bra, något mer självsäkert. För det var jag förr i tiden, mer självsäker. Åh andra sidan så är det väl omöjligt att bli exakt som förr, även om det går bra att glömma saker, men allt glömmer man ju inte och människorna är ju kvar. Relationerna man byggt upp kommer ju inte raseras (förhoppningsvis) på en vecka. Jag har glömt vilken version jag är på nu, men Pauie 6.0 låter jämnt och bra. Lite äldre, lite visare, lite bättre.

Päss

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men man får ju inte lura sig själv att allt blir bra bara för att det känns så.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag. Och jag har ju aldrig haft några problem med att klara mig själv, det har ju varit det jag varit bäst på sedan jag vägrade gå mer till dagmamman när jag var 8

Jag såg det som självklart att jag skulle ge allt i ett förhållande, hela mig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. Hade jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Att ställa krav har jag alltid tyckt varit svårt. Kanske är det därför som jag långsamt förvandlades från en kärleksälskande romantiker till en alltmer bitter, cynisk och uppgiven person. Jag knuffade mig själv mot avgrunden genom att försöka hoppa på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli en perfekt och lyckad person, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig och hopplös eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och jag trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd at förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Jag vill inte ha det så igen. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan.

Till skillnad från då

Jag läste lite intressant om det här med relationer, självständighet och bekräftelse. Det är ju jättespännande sånt där, relationer, förhållanden och så vidare. När jag var yngre såg jag förhållandet som det ultimata målet, hade man bara en pojkvän så kunde livet inte vara dåligt, det var lösningen på allt. Jag tror det kallas naivitet eller total förvirring. Jag missade helt det där om att det var viktigt att vara självständig och satsa på sig själv, göra karriär,  jag tror jag tittade åt ett annat håll, efter någon kille säkert, då det pratades om starka kvinnor och feminism. Det kan också vara så att där jag bodde då, i dalarna, så var inte femenismen så het, det har den nog aldrig varit. Feminism och jantelag gifter sig dåligt tror jag.

Jag såg det som självklart att ge allt i ett förhållande, hela sig själv och lite till och jag var inte direkt kritisk i mina val av partners. När jag väl fallit för någon så var det tunnelseende och 100 km i timmen rakt in i en bergvägg, om jag trodde att det var det som krävdes. Har alltid tyckt det varit sjukt svårt att ställa krav. Kanske är det därför som jag förvandlades från kärleksälskande romantiker till alltmer bitter, cynisk och uppgiven. Hoppade på ”duktig flicka”-trenden våren 07, i ett försök att bli ”perfekt” och ”lyckad”, något som snabbt gjorde mig väldigt olycklig eftersom jag uppenbarligen inte har gener för det. Ett tag mådde jag ganska bra men så kom dödsstöten hösten 08 och jag la ner det där med kärlek helt. Och började bygga vänskapsrelationer, smart drag får jag säga så här i efterhand.

De tre år som passerat sedan jag tappade det, hoppet alltså, har inte direkt gjort mig mer hoppfull, jag har börjat se allt genom ett cyniskt filter och trivs rikigt bra med det, det skyddar ganska bra. Och oj vad jag har lärt mig prioritera mig själv, egoismen bara flödar. Ett annat smart drag var tydligen beslutet att inte ha fler one-night-stands, som jag tog för ungefär exakt ett år sen. Jag trodde att det skulle leda till evigt celibat och frustration, men jag kunde inte haft mer fel. Istället har allt blivit bättre, inklusive självförtroende och självständighet.

Jag har klarat mig själv så jävla bra, bättre än någonsin. Då kommer nästa problem; man träffar någon. Och efter att just ha upplevt friheten av att vara oberoende och själv men ändå ha allt man vill ha, så blir man ju livrädd för att det ska bli lika dant igen, som i alla förhållanden man har haft. Att man ska bli beroende och tappa lusten att göra allt som gjort en till den man är, det ens vänner tycker om en för. Jag är livrädd att förlora mina vänner, eftersom jag vet hur det är att inte ha några och jag vet att man inte kan bygga sitt sociala liv på en pojkvän som kanske rätt vad det är dumpar en. Än mer rädd är jag för att glömma att jag är livrädd att förlora mina vänner, gör man det så är det ju kört och man kan bli så konstig när man blir ihop. Samtidigt är det ju så skönt att ha någon, hur jag än försökt så har jag inte hittat något som ersätter den känslan. Men om man tror att allt kommer ordna sig bara för att det känns bra så är man helt fel ute.

Det blir maca till kvällsmat

Nu surfar vi mac igen. Har lånat mammas dator och dessutom köpt en USB-hubb så nu kan jag både surfa och lyssna på musik samtidigt med den. Leve det. Nu lyssnar jag ju inte på musik för tillfället i alla fall för jag ska strax gå till uplands och plugga med Sofia, har äntligen börjat. Igår var vi ut och tog ”ett glas”, dvs en halv flaska vin och två öl, och idag vaknade jag helt utan huvudvärk vilket jag ofta inte gör nu för tiden. Vet inte om jag börjat gnissla tänder eller vad det är, onajs är det i alla fall.

Har tvättat och pluggat och varit till banken idag och klockan är inte ens tre, känner mig värsta duktig. Det är något som hänt i mig, har liksom blivit vuxen igen. Det är verkligen skönt.

Wild and crazy eller bara vanlig

Det blev ju en människa (se bild) av mig med tillslut igår. Justin sa till och med att jag var ”glowing” det var snällt sagt tycker jag. Tog sällskap av oddsocks igen och det var lika trevligt som sist men helt utan huvudvärk den här gången, kanske för att det bara var en och inte en och en halv flaska.

Jag är inte konstig längre har jag fått höra. Det känns nästan lite tråkigt. Var ju lite av min grej. Vad är nu liksom? Jag är kanske bara gammal. Tror att det är mer okej att vara lite knäpp när man är yngre, sen blir man ju konstig på allvar och på ett mer negativt sätt. Tänker mig att det kan vara lite sött att vara knäpp när man är liten och söt, vet inte bättre. Men sen blir man vuxen och då förväntas man veta hur man beter sig. Omedvetet kommer pressen på en och man fogar sig och till slut är man helt normal.

Normal.

KTHNXBAI!

Growing.

Jag tror att jag vuxit lite som människa på senaste tiden. Jag tror att jag blivit en liten smula mindre konflikträdd. Att jag vågar säga som det är om det är något. Och det är ju sjukt bra, alltid drömt om att kunna göra det. Fast jag är ju inte jättebra på det än, men det kanske blir bättre, jag känner mig inte lika rädd längre.

Och nu vet jag inte vad jag ska göra, mår fortfarande lite dåligt. Kanske blir så att jag lägger mig och kollar klart på hela första säsongen av Solsidan. Vissa tycker det är lite galet, men det är den första serien jag kollar på i år, faktiskt den första serien efter Ingen bor i skogen, som jag såg i somras. Alla pratar ju om Solsidan och min nya idol Mia Skäringer är ju med, så jag tänkte att den kunde vara bra. Och det är den, förutom alla barn, har verkligen börjat störa mig på barn extra mycket på sistone. För övrigt så gillar jag namnet, det får mig att tänka på när jag var barn och mina föräldrar jobbade på en vårdcentral som hette Solsidan, i Ludvika. Barndom är bra, min barndom alltså, den var bra.

Puss

Parachutes

Världen är bra liten och Uppsalas studentvärld är ännu mindre. Men det kan ju vara kul det med. Sitter uppe hos mamma och pluggar kemi, eller just nu bloggar jag ju. Har bilen den här veckan och nere hos mig kostar ju parkeringen 10 spänn i timmen. Men har har den ju sin egen plats och dessutom så kan det ju vara en fördel att sitta någon annanstans än hemma när man ska läsa, fast det går ändå bäst när jag är ensam, så här är typ perfekt. Har lånat hennes dator, som är nästan lika liten som världen.

Är ganska nöjd med att ha rett ut lite raker. Ett steg i rätt riktning i åt flera håll, skulle man kunna säga. Jag är ju annars ganska dålig på att reda ut sådant som jag inte förstår när det gäller relationer. Brukar försöka ignorera det tills det blir så stort och skrämmande att det inte finns någon lösning och ångesten flåsar mig i nacken. Men för en gångs skull kanske jag har gjort rätt. Och det underlättar ju om man är två som pratar istället för ingen. Förhoppningsvis har jag lärt mig något.

Mitt nya mål för 2011 är att bli 26, alltså inte bara fylla 26 utan bli det rent mentalt också. Har varit en riktig åldersmässig bakåtsträvare de senaste åren.

Toppar och bottnar.

Det bästa med att ändra sig är när man märker att man får en annan respons från andra människor, en bättre respons förstås.

Det är snart ett år sen jag blev riktigt sårad sist. Ett år, det är bra. Självklart har jag blivit besviken, det går ju knappast att undgå, men jag har inte blivit sårad. Jag har heller inte haft några seriösare relationer så riskerna har ju varit små. Jag har blivit bättre på att akta mig, bättre på att inte engagera mig, kanske har jag blivit lugnare och bättre på att förstå. Något har jag i alla fall förstått det vet jag. Man ska inte kasta in känslorna först och komma efter själv sen, då blir det oftast fel. Saker måste få ta sin tid, så enkelt är det. Självklart finns det kärlek vid första ögonkastet som varar, men man kan inte helt lita till sina sinnen, förståndet måste vara med och man måste döma den man tänkt ge sina känslor till hårdare än någon annan. Känslor är ju inte gratis, eller vad man ska säga. Det som känns mest meningslöst är när man ska behöva lida för något som den andra aldrig tog på allvar, så det är ju viktigt att man förstår varann. Det viktigaste är kanske att man förstår varann. Jag tror att jag faktiskt lärt mig att värdesätta mig själv och mina känslor, ett stort steg för mig.

God natt!

The Pau and the Paps.

Pappa kom förbi på oväntad visit, han hade frugan och bilen med sig. Anke hade tydligen vunnit en tävling i M magasin och fått en natt med middag på hotell Havsbaden i Grisslehamn och på hemvägen stannade de till och inspekterade min nya lya och bjöd på lunch, pizza buffé på Basilico, kanske Uppsalas godaste pizza. Som vanligt lite blandade känslor, men i slutet allt gott ändock. Han verkade tycka att jag hade gjort rätt ändå när jag köpte lägenheten, trots att den var dyr, och han verkade nöjd över att jag ska börja på utbildningen. Precis som jag.

Jag slapp långa konstiga utläggningar och diskussioner och förklaringar till folks beteende och roller. Han pratade bara helt kort om relationer och varför folk är så otrogna och vissa poänger han han ju. Sen kom vi in på ämnet förändringar och önskan om att få stöd från någon och han pratade om hur Sara ringde till Anke ofta och jag sa att Det var samma med mig och mamma, att jag gärna vill fråga henne innan jag tar ett stort beslut och där kom vi faktiskt in lite på att han inte har någon roll i mitt liv och han fick det såklart att framstå som att det var mitt fel, inget förebrående eller så, bara ett konstaterande. Då sa jag att det är ju svårt att ha en nära relation med någon som bor 30 mil bort och dessutom gillar jag inte att prata i telefon. Då vart han tyst. Det kan tyckas som en liten sak men ändå en liten seger för mig att våga säga det jag tycker, lite av det i alla fall. Ett steg åt rätt håll.

I was afraid I’d eat your brain.

En  öl blev rättså mycket vin istället, men ändå trevligt, kul att lära känna Sofie lite mer. Jag fick mitt rum städat dessutom, trivs bra nu. Den gamla ordentliga Pau har kommit tillbaka, Pau som uppfann ordning överallt till och med i lådor, alla lådor utom en. Nej okej där är jag inte än och jag hinner nog inte komma dit heller.

Det slog mig att jag borde planera inflyttningsfest, eller fester. Alla lär inte få plats på en gång, kanske. Det verkar vara många som vill komma och det vore ju kul om så många som möjligt kom. Jag är rädd att jag blivit farligt tråkig. Party Pau är inte densamma längre. Jag minns inte ens vad som är så kul med att supa skallen av sig. Det har ju varit det jag levt för under en längre tid. Vad ska hända nu? Vem ska jag vara? Tänk om jag fortsätter att vara en blek tråkig kopia av någon annan som är ganska rolig. Det vore inte bra. Men jag vet inte riktigt vem jag är, jag vet vem jag har försökt vara det senaste halvåret eller året. Och det har jag lyckats med och det har varit roligt men det finns inte kvar i mig nu. Jag hoppas dock att jag på nåt vis ändå blir bättre till slut.

Vem ska jag spela nu?

God Natt.

Helgad!

Inte helgad som i helig utan helgad som i helg. Fast jag är ju inte riktigt där ännu, vi har ju lunchen kvar och sen några timmar till av slösurfande, eller jag menar växeluppgifter. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att vara fullständigt flyttad och urstädad, nu kan jag rikta min fulla uppmärksamhet på lägenheten, och det behövs. Står Vi beställde en sängkappa till min säng igår, från hm, i svart. Jag tror det kommer bli snyggt, min säng har blivit alldeles äcklig på kanten så det är väl på tiden. Räknade ut att jag haft sängen i över tio år nu, knäppt för jag minns exakt när och hur vi köpte den och det känns inte sååå länge sen. Men jag är gammal nu, fast åldersnojjan har släppt helt. Lägenhet är den bästa hjälpen mot att känna sig gammal, eller kanske är det så att jag kände mig dålig för att jag knappt åstadkommit någonting i mitt liv, men nu har jag i alla fall en lägenhet. Någonting att ta ansvar för, något som tvingar en att anstränga sig och ta beslut. Jag kanske inte kände mig alls som 25 då, men jag gör det nu, typ. Ingenting är försent än.

Bai.

Home and dry.

Skogs-Pau

Jag sitter här med världens gosigaste katt knät. När jag kom hem låg han på en kudde inne hos Daniel, så fint så fint. Jag har på mindre än en vecka förvandlats från Party-Pau till Katt-Pau och det känns bra. Ett steg i rätt riktning kanske.

24 juni 2007

Jag hittade ett så bra inlägg, i min gamla blogg, så jag måste lägga upp det igen. Det var så bra så jag måste fråga mig var som hänt under de senaste två åren. Har jag utvecklats alls? Verkar inte så. Vilket fail. Jag känner att det kanske är tid för att bli kär igen, det kanske är dags. Jag har i alla fall en massa känslor som lever sitt eget liv utan min tillåtelse. Tänk om jag kunde bli kär i rätt person nån gång.

Förut.

Förut visste jag exakt vilken sorts kille jag ville ha. Om någon frågade så räknade jag upp saker som; intelligens, humor, självständighet.. … ja jag minns inte allt.

Jag fick frågan idag och det enda jag kunde komma på var smal och så humor. Jag glömde ärlighet. Men det känns som om det inte spelar någon roll.
Vad spelar det för roll om han är smartast, akademisk, bra i sängen, socialt kompetent, snygg, whatever? När man träffar någon man verkligen gillar så spelar inte sådant någon roll. Det är personligheten i sig, den unika personligheten, som betyder något.

Man gör upp en lista med kriterier. Bara för att försöka göra det enklare för sig. För att man ska veta vad man ska leta efter. Men det går inte, man vet aldrig i förväg och när man vet så får man inte låta sig stoppas av småsaker.

Det enda som får stoppa en är personen som är så underbar.

Och jag letar inte längre, jag snarare undviker det, dem.

Jag som trodde att jag var bättre nu. Fail igen.

God Natt!

Sagan om mitt liv kapitel 25.

Jag har lyckats vända trenden, fullt ös medvetslös har blivit fullt ös bara. Det känns bra, jag har bevisat att jag har kontroll även om det kanske inte alltid verkar så.

Jag har kommit till en ny punkt, eller ett gammalt avsnitt, som kallas våren 2010, ska precis till att avslutas. Inte bara för att våren är slut och jag fyller 25 imorgon, utan även för att saker förändras, människor förändras. 2010 är mitt år och jag har haft grymt kul hittills. Min strategi från början av året var ju att fel är det nya rätt, så jag har försökt göra en massa knas, det har väl kanske inte varit extremt galet och inte heller har det varit så bra alltid, så därför är det slut på det nu. Men när halva året har gått är det ändå nästan som nytt år, så man kan starta ett nytt tema för året. Min nya strategi är att vara lite mer sån som jag är, alltså inte göra fel, inte blunda och köra, inte vara ansvarslös. Men vad är Pau då? Pau är ärlig, glad, ansvarstagande (usch vilket tungt ord), lojal, lite tafatt när det gäller relationer och sånt, djurälskare, partypingla, språkpolis, nörd. Ja jag är säkert fler saker också men jag kan ju inte räkna upp allt. Men jag ska försöka att inte vara något jag inte är, kanske tillåta mig att känna på riktigt, kanske. Jag har kommit fram till att jag är bra på att fästa mig vid människor och det är ganska smärtsamt ibland. Jag kan egentligen inte komma på något som är bra för en själv med att vara sån. Men jag ska nog försöka att inte ta ut helvetet i förskott, som jag gjort på senaste tiden. Jag ska försöka se svårigheterna i vitögat och inte få galen ångest. Vi får se hur det går.

Adios.

Det man vet.

Vad vet man? Man vet för mycket. Vad gör man? Man gör för lite. Så är det. Och nej jag är inte alls särskilt full, för Party- Pau har dött.

I can buy you oh yeah..

Asså idag har jag fått 10 likadana sms från h&m. Varje gång tror man att det är en vän eller älskare, men så är det bara h&m som försöker köpa min vänskap genom 100:- rabatt på kavajer och jackor. Jag borde alltså rimligtvis  ha 1000:- rabatt nu.

I övrigt händer det massor av lustiga saker, i alla fall allt för min vän Annie som blir uppraggad på busshållplatser och av klasskompisar. Det är faktiskt helt otroligt och roligt och jag drar en lättnadens suck över att jag är så pass gammal att jag kommit över det här med avundsjuka. Det är kanske det bästa jag gjort.

I like you better now we’ve slept togheter.

Hade middag idag med mina riktigt gamla vänner Lisa och Linnéa. Det var trevligt fast jäkligt kallt trots att vi satt inne. Lisa är ett år äldre än jag och ska gifta sig till hösten! Det är ganska galet. Vad sysslar jag med liksom? Leker lax i laxask eller kanske sengångare med emotionella problem. I vilket fall så tror jag inte att det kommer hända något spännande i mitt samliv på ett tag. Jag är alldeles för passiv för att det ska kunna hända något och så fort jag dristar mig till att göra något så blir det fel och känslor som liknar kärlek förvandlas snabbare än jag kan tänka till ångest. Ja, jag försöker inte gnälla bara konstatera hur patetisk jag är, helt otroligt feg.

2009 var av någon konstig anledning året då jag intresserade mig för upptagna killar. Sånt som jag var för smart och hade för hög moral för innan. Det känns skönt att man kan utvecklas trots att man fyllt 24.

Men jag är glad ändå och det är väl vad som räknas?

1000 och en blogg.

Förlåt för tystnaden men jag har försökt göra viktigare saker och planen var att det här skulle bli ett långt och tidsödande inlägg, därför fick det vänta och jag kunde ju liksom inte skriva små skitinlägg emellan på grund av numreringen. Nu är tiden nästan slut, men eftersom jag gjort få framsteg så skiter jag i det viktiga.

Ja det här är alltså mitt 1000:e inlägg i den här bloggen. Det är inte så dåligt på drygt 1½ år. Jag hade tänkt ägna det här inlägget åt att summera de två senaste åren, sen fick jag en idé om att jag skulle skaffa en ny blogg, men jag tycker om den här och orkar inte riktigt fippla en ny, har bättre saker för mig (det är faktiskt skitviktigt att uppdatera sin facebookstatus ofta).

För två år sedan, nästan, i december, åkte vi till Egypten för att fira nyår. Vi hade med oss några av våra bästa vänner. Det var en härlig semester och vi bestämde oss för att komma i form under våren och vi pratade om killar och jag hade bestämt mig för att lyckas med mina studier och komma någonvart och läsa på komvux. Kom hem utvilad och något solbränd första veckan i januari. Började träna tre gånger i veckan, åt väldigt bra mat på väldigt bestämda tider och sov på bestämda tider, pluggade på de bästa tiderna. Fick bra resultat. Träffade på ett gammalt spöke från hösten och blev kär, tror jag. Blev dissad, på ett underligt sätt, men det är så det går när man inte kan prata. Fick panikångest, blev vän med Erika och Lotti, hängde mycket på Uplands, blev uppvaktad av Lars-Johan, blev ihop med densamme, blev lite sämre på att plugga och träna. Klarade alla kurserna, firade midsommar i Säter med gamla gänget, desamma som i Egypten, hängde i Nyköping, åt pommes med majonäs, kände mig tjock, hade ett ”perfekt” förhållande, började lita på L-J, blev dumpad. Fick panikångest, tappade matlusten, började med antidepressiva, åkte till Norge, skrev ett brev, struntade i allt, sov massor, åt inget, gick ner massor i vikt, kände mig snygg, slutade träna, upptäckte lolcats, festade som en galning, flirtade som aldrig förr, genomgick gastroskopi. Träffade Johan, träffade Mattias, valde den senare. Bytte medicin, blev mindre utåtriktad, mer sur, mindre sexlust, mindre lust till allt, försökte träna, fick ont i benet. Försökte plugga, lyckades inte. Sökte jobb, lyckades inte med det heller, jobbade på Uplands. Åkte till Karlstad med Mattias, hade mitt livs första gräl. Slutade medicinera. Gjorde inget. Gick till doktorn med min fot, fick röntgen, fick tid hos ortoped. Gick på bal, blev trött, gjorde slut, blev ihop igen, gjorde slut igen. Firade midsommar i Säter igen som förut, var patetisk, var ovanligt full. Mådde illa. Körde till Hutlsfred, gick på festival, körde hem. Mådde bättre, blev vän med Sofia. Mådde bra.  Träffade ohängd pojke. Gick till ortoped, fick remiss. Började skolan, fick ångest, blev dissad, tappade matlusten, ville hänga pojke, blev vän med två i klassen. Fick U på två prov, festade som en galning, sov för mycket igen, började strunta i skolan, blev sur. Hade roligt. Blev glad igen.

Och här sitter jag idag. Ska till nästa ortoped på måndag, har nästa prov i morgon, är singel, omotiverad och lite tjock. Äter dåligt, tränar dåligt, pluggar dåligt, har dragit ner på festandet, börjar känna igen mig själv igen. Trodde att jag nått en vändning men nu vette tusan. Det går så sjukt dåligt att banka in grammatiken till provet som är om mindre än fyra timmar. Men jag tror jag fick tillbaka min sexlust för några dagar sen, det är jag glad för. Vet inte om det är en biverkning som hållit i sig eller om det är bara psykiskt, men nu är jag mer som jag var förr. Jag är sugen på att träna också men det är svårt med min fot eftersom den begränsar mig till bara sådant som är halvtråkigt. Men när jag är opererad och läkt så ska jag gympa och kanske till och med springa, som aldrig förr.

Detta får vara allt för nu.
Bai.