Jag har insett att erfarenhet gör en smartare, när det gäller saker som att veta att om man slarvar med sömn och dylikt så kommer man få ta igen det sen. Det gäller inte bara en själv utan även andra. Man känner liksom på sig när planer kommer gå i stöpet och ibland blir man till och med sur innan återbudet ens har kommit. Surhet med framförhållning. En annan sak är relationer, fast där är det totalt katastroftänk alltid så oftast blir det faktiskt inte så illa som jag tror, att de hemskaste hemska sakerna händer. Jag är inte svartsjuk, mer än kanske en aning, men tvivlar ständigt på förhållandets hållfasthet. När något ändras så blir jag genast kallsvettig och tar kevlarvästen på själen. Är inte direkt utagerande utan tiger tills allt blir bra eller ännu sämre. Ensam är stark, vilket är en lögn men på sätt och vis också sant. Erfarenhet gör en bitter, om man inte bara haft goda erfarenheter förstås, men det är det väl kanske ingen som har. Jag tror att det finns en gräns för var bitterheten tar över, den är nog i och för sig olika hos olika människor, men när den väl passerats så är det svårt att gå tillbaka, svårt att sluta tänka att allt ändå kommer gå åt helvete.
)
