Keratiniserad och torr som fnöske

Jag är trött, utan bra anledning känner mig gammal och ful, eller inte så ful. Men jag tänker tillbaka på hur snygg jag var förr. Det känns liksom lite vemodigt, att man måste erkänna för sig själv att det går utför. Trots att jag inte blivit tjock, trots att jag är ganska vältränad, trots det så är det liksom något som inte är som det var. Kanske är det den naiva gädjen och energin, kanske är det hyn som blivit stel, kanske är det näsan och öronen som växt. Vad vet jag.

Så här ser jag ut idag 2012:

Så här såg jag ut en kväll 2007:

Så här en kväll 2011:

En bild säger mer än 1000 ord, men vad säger den egentligen om verkligheten? Egentligen visar en bild oftast det man själv vill se. ”The beauty lies in the eyes of the beholder” Så när man ser på ett foto av sig själv så är det egentligen bara sitt egen självförtroende man tittar på, om det är en någorlunda rättvis bild åtminstone.

Imorgon har jag veckans tredje och sista tenta, middag hos mor, en fest och mens. Livet är en fest.

En gång är ingen gång, två är en storm

Så var det dags igen, känslostorm. Inte ilska den här gången, mer surhet. På sätt och vis mycket värre, på flera sätt. Att blir sur över huvud taget är fail, riktiga känslor är alltid så läskiga. Rädd att fastna, att det plötsligt inte ska finnas något val. Måste påminna om att det alltid finns val, även om det kan göra ont. Inte så bra på att göra sådant som gör ont, svårt att tänka långsiktigt. Instant satisfaction. Har aldrig förstått hur det kan vara lättare att överge än att bli övergiven, om känslorna är desamma, men det är väl kanske det.

 

”I use beer. It’s super effective!”

Antiiiii!!!!!

Finns det ett hål någonstans där man kan få gräva ner sig? Bort från världen, bort från människor, till och med bort från katter. Det gör inget om det är kallt och mörkt, det kan till och med få bara fuktigt och lerigt. Bara man kan få ligga där och domna bort ett tag, försvinna från livet en liten stund och låtsas att det fysiska jaget är upplöst och att man endast existerar som ett medvetande.

Där skulle man kunna ligga och se på stjärnorna och tänka på saker långt långt bort Och när allt känns bättre så reser man sig bara, går hem, tar en dusch och fortsätter som om inget hänt.

När det blåser hårt är det säkrast med stödhjul.

Jag vill börja med att säga att det är något speciellt med mig. Haha! (triumferande, ironiskt skratt) Skeptisk men glad.

Men eftersom jag är så dålig på att cykla så har jag fått stödhjul, finfina, gröna, stödhjul och en flagga. Jag gillar starkt presenterna vi ger till varandra, jag, Hanna och Annie. Undrar vad det blir när Hanna fyller år? På bilden ser man också min present till mig själv, en trådlös ljudöverföringsmojäng. Så nu slipper jag ha datorn kopplad till högtalaren med sladd, underbart!

Vad ska man säga mer? Att mitt huvud sitter lite löst idag kanske, tankeförmågan är inte på topp. Jag borde nog ta mig en vit månad snart. Blir lite förvirrad över mig själv ibland och över livet, det är så olika. Ibland är man ensammast och syns knappt medan man ibland är allas bästa vän eller värre.

Katapult-Pau.

Hur gör man?

Det är en sak jag funderat på de senaste dagarna: Hur gör man? Hur bryter man isen? Hur tar man sig in? Hur skapar man en trappa upp till grunden så att man kan börja bygga? Vad säger man? Vad frågar man?

Hur gör man?

Pu försöker förstå.

All tid i världen.

Ja nu har jag en massa tid att skriva blogg på, massor med tid, men vad gör jag? Jo jag sover. Faktiskt. Igår eftermiddag, säkert två timmar på soffan, i dag två timmar till. Och jag kan inte nåt annat, är helt slut. Jag fick anstränga mig som fan för att skriva första blogginlägget för dagen. Det funkar ju inte. Jävla tönt.

För övrigt så har jag tänkt på det här med att vara kär. Jag började må illa och jag var tvungen att tänka efter för att komma på vad det var. Det var det där med att man ska gilla allt med den man är kär i. Blä. Jag vill inte gilla allt med någon annan. Haha. Man måste kanske inte. Man kan ju bli kär i någon som snusar och röker så vet man att det alltid kommer finnas något man inte gillar, det verkar bra. Men hur tänker jag egentligen? Var kommer alla de här idéerna ifrån? Jag har väl aldrig tänkt så förut? Alla vill väl hitta den som är perfekt? Men det har jag ju gett upp för länge sen. Perfektion skrämmer mig. Det är liksom så jobbigt när man måste gå och vara rädd för den dagen då man ska upptäcka den fruktansvärda baksidan som måste finnas. För alla har en baksida, det är min fullkomliga övertygelse och den ger mig tröst och styrka, samtidigt som jag undermedvetet väljer bort Mr. Perfect.

Men jag minns när jag var liten, när jag gick i mellanstadiet och var kär i Nicklas Eriksson, han var inte snygg. (Nu var jag ju tvungen att kolla upp honom på fejjan bara för därför och fan, han är ju snygg nu, inte alls min typ men snygg!) Och jag kände honom inte så jag vet inte om han var trevlig, men han verkade väl inte så ball, men det spelade ingen roll jag var kär i honom ändå, i något som kändes som en evighet men som nog inte var mer än några månader. Men ja jag kan väl räkna upp ett antal killar jag varit kär i som inte varit det minsta perfekta, bara i mina ögon. Men sen kom det där, jag minns inte när, att killen skulle vara perfekt, det räckte liksom inte att han var tillräckligt bra för mig, han skulle vara tillräckligt bra för alla. Lätt att hitta den killen. Eller ja det går ju, fast han blir ju bra för alla utifrån ens egna perspektiv och då blir jag oftast så nervös att allt skiter sig ändå. Jag tror att man måste vara redo för att lyckas och jag tror aldrig jag varit så redo som nu, även om jag säkert trott det förut men nä, bara för att man väldigt gärna vill ha ett förhållande så betyder inte det att man är bra på det. Jag har alltid haft för bråttom. Kastat mig in hals över huvud och inte haft någon kontroll alls. Man måste ha kontroll, man kan inte lita på att den andre ska fixa nåt. Man ska faktiskt inte ta något alls förgivet.

Och nu kanske det skulle passa med lite te och cellbiologi?

Puss

Explain it to the geeks.

Svaret på den yttersta frågan om livet och universum är 42. Men hur ska det kunna hjälpa mig? Hur ska det göra reda i all oreda? Nej jag tror att man måste försöka skapa reda själv, kanske med hjälp av någon, någon som har en karta och en kompass. Men jag har ju kanske hittat en sådan person, så låt oss hoppas att det hjälper. Att man hittar ut ur skogen och kan börja gå på vägen.

Nog nu.

Jag måste sluta tänka. Innan jag blir galen. Mer galen.

Older & wiser.

Jag kanske inte är hemma så tidigt, men jag drack i alla fall bara tre öl. Har funderat alldeles för mycket, men det verkar ju inte hjälpa ett dugg, jag blir ändå inte ett dugg klokare. Jag trodde jag visste precis vad jag ville, hur jag kände, men nu har jag ingen aning. Men det är klart att om den man tycker om är helt asocial och man knappt ses och knappt pratar, då är det svårt att bibehålla den där speciella känslan. Jag ger det en stund till men sen är det kanske dags att slå upp skyddsmuren igen och isolera sig från sådan närhet. Sumo får fortsätta vara mitt substitut, han är bra på det. Han är också bra på att sitta i skåp.

Hönkontakt.

Idag var vi ut till ett hönseri utanför Västerås, det var väl sådär, vi fick typ knappt se nåt av det hela tyckte jag, men det fanns kanske inte så mycket att se, dessutom blev vi försenade för chauffören hittade inte riktigt. Så allt gick väldigt snabbt och det blåste en massa, men jag hade min nya regnjacka så det gick bra, eller ganska bra.

Det har varit tre väldigt bra dagar den här veckan. Igår låg jag och grubblade lite och mina tankar bara for omkring och ordnade upp i perfekta mönster så att allting verkade så klart och tydlig och det gjorde mig glad. Jag tänkte på att jag gillar mig själv och även om ingen annan gör det så är det ok för jag har min lägenhet, min katt och min utbildning. Självförtroendet bara swoshade in och om jag har tur så stannar det ett tag. Hurra vad bra.

Men nu ska jag plugga lite och sen blir det faktiskt öl med Rinda, Joel och Sofia, folk som tycker om mig.

The best choice!

Man kan ju fundera över sina val ibland, när saker och ting känns oöverkomligt svåra. Men ibland är det det valet som verkar lite dumt faktiskt det som är rätt. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Trots att det är svårt och man undrar om det verkligen ska va så, men det ska väl kanske vara så i min lilla värld, det finns inget som är det lätta valet och då kan det som verkar extra svårt faktiskt vara lättare. Make sense? Nej, det är många tankar som rumlar runt i Paus huvud just nu, ömsom blandade med glädje och ömsom blandade med panisk rädsla. För det kan ju gå åt helvete vilken sekund som helst, det kan det ju, det kanske inte verkar så men man kan aldrig lita på vad man uppfattar, det är oftast helt fel även om det verkar helt solklart och logiskt.

Det kan hända att jag har växt lite snett med åren, på grund av inoptimala tillväxtförhållanden, men när det väl är snett så är det svårt att räta ut och antagligen lika bra att gilla läget.

Internet eller intenät.

Mitt internet bara dog sådär, nu sitter jag på uplands, jag har visserligen lite kontakt med ett öppet nätverk men det är så dåligt att jag inte ens får upp facebook, värsta fail. Fast på sätt och vis bra för jag har suttit och räknat matte hela dagen, fast utan att fatta så mycket tyvärr. Gick till Uplands för att dricka kaffe med Sofia och sen blev jag kvar, det är rätt så trevligt här, hemtamt och med en vänlig stämning.

Innan satt jag och funderade på saker jag har tänkt på under de senaste veckorna, försökte formulera dem på ett bra sätt, försökte hitta pudelns kärna. Det slutade med att jag var ännu mer förvirrad när jag slutade än när jag började, knappt så jag vet vad jag heter en gång. Och ångesten, javisst, min kära vän ångesten är tillbaka, tillsammans med aptitlösheten. Så jag köpte en påse lösgodis. Lösgodis är en av de bättre uppfinningarna har jag insett, för hur ofta är man sugen på bara en sorts godis liksom? Och i den kvantitet som en hel påse eller kaka erbjuder? Nä, lösgodis gör livet lättare för den som har svårt för att bestämma sig.

Jag kom på att jag saknar Chris också, utan att jag egentligen har märkt det så saknas en viktig komponent i mitt liv. Jag saknar dansen, våra danskvällar på nationerna och så bakissöndagarna med palermopizza och simpson- eller family guy-maraton. Det var helande för ångesten för det var så kravlöst, så lamt, så praktiskt att bo grannar. Jag ska försöka hänga mer med folk på söndagar, det är en sådan bra dag att hänga på, en bra dag att vara oseriös på, jag tror det är bra att vara oseriös ibland.

Till synes normal.

Jag förstår inte hur man kan va så knäpp, hur man kan veta att man är helt knäpp, men ändå inte bara lägga av med att vara det? Man vet att man tolkar knasigt och överdriver med stora proportioner, men man kan ändå inte låta bli att göra det. Varför är det så? Och till vilken nytta?

Jag tror att jag måste försöka tänka om. God Natt

Detaljer.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg  om detaljer, om hur jobbigt det är att hänga upp sig på dem, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag vill skriva om hur det är när allt är bra och man själv är på topp, när man fyller i alla tveksamma hål med sin positiva energi och inte bryr sig om att grubbla och tolka, man förutsätter att allt är bra för att man själv är det. Men så kommer de där dagarna då man inte är 100% och man inte har något att stoppa i tveksamhetshålen och man börjar tänka på dem och om man har otur växer de till enorma proportioner, som inte går att sopa in under mattan och glömma. Och sen sitter man där och vet inte vad man ska göra för allt kanske bara är ren inbillning, så man kan inte säga något. Man vet inte vem det egentligen är som blivit annorlunda, eller om något blivit annorlunda alls, eller om man bara lägger energin på att se fel saker. Och så har man ingen att fråga. För samtidigt kan det ju vara bra att se detaljer, då är det lättare att förstå. Om det faktiskt är tecken på något, så kan man förbereda sig. Men oftast är det ju faktiskt bara inbillning. Jag tror att man gör bäst i att strunta i detaljerna, om det är något man stör sig på så får man väl försöka säga det då. Ingen blir lycklig av att grubbla ihjäl sig och ingen kan väl förvänta sig att man ska kunna veta om inget har sagts. Men ibland är det bara så svårt.

Note to self.

Glöm aldrig att du är värd minst lika mycket.

Nostalgi.

Jaha.. här går man och snackar om att man ska hälsa på i sitt gamla liv och så gör man inte det. Men jag trodde ju att jag skulle hänga lite med Sofia, men så hade hon ju inte tid och sen hade nog inte jag det heller ändå, eftersom jag gjort om mitt hem. Där har vi också en sak som gör att det inte känns som mitt gamla liv, det blev faktiskt en jävla skillnad att få sängen avskärmad och när man ligger där inne så känns det lite som att vara i skogen, lite, om man verkligen vill.

Jag har just legat där och pratat, om helt annorlunda saker än sådant jag brukar prata om, fast som jag ändå kanske tänker en del på när jag är ensam. Och så har jag varit varm om öronen. Kombinationen osminkad och bakfullt, seg i skallen, gör att man slappnar av lite, eller det är väl mest bakfyllan som gör det, och det är väl tack vare den man är osminkad också. Men det ironiska i att man gör sånt här mot sig själv gång på gång gör att man inte kan ta sig själv på så stort allvar. Kanske, fan jag känner att jag inte fick till riktigt det jag ville ha sagt. Summa sumarum så var det i alla fall en väldigt behaglig stund. Och det blev dessutom en del kramande, mitt begär från i morse hade dock hunnit gå över, men det finns ändå där under någonstans, viljan att vara nära någons hud, och där kan vi väl kanske tala om att ta en tripp tillbaka i tiden för det var minst ett år sedan jag kände att jag hade någon form av sug efter fysisk kontakt. Sex är ju en sak, men det är inte samma sak som fysisk kontakt, eller det är ju en form av fysisk kontakt rent tekniskt. Men jag kan skilja på dem som natt och dag och det har jag nog gjort på senare tid, för att det blir mycket enklare så och enkelt är bra, oftast. Men den enklare kopian brukar ju sällan vara lika fin och bra som orginalet.

Nu ska jag krypa tillbaka in i min skog och sova lite. Natti natt!

Toppar och bottnar.

Det bästa med att ändra sig är när man märker att man får en annan respons från andra människor, en bättre respons förstås.

Det är snart ett år sen jag blev riktigt sårad sist. Ett år, det är bra. Självklart har jag blivit besviken, det går ju knappast att undgå, men jag har inte blivit sårad. Jag har heller inte haft några seriösare relationer så riskerna har ju varit små. Jag har blivit bättre på att akta mig, bättre på att inte engagera mig, kanske har jag blivit lugnare och bättre på att förstå. Något har jag i alla fall förstått det vet jag. Man ska inte kasta in känslorna först och komma efter själv sen, då blir det oftast fel. Saker måste få ta sin tid, så enkelt är det. Självklart finns det kärlek vid första ögonkastet som varar, men man kan inte helt lita till sina sinnen, förståndet måste vara med och man måste döma den man tänkt ge sina känslor till hårdare än någon annan. Känslor är ju inte gratis, eller vad man ska säga. Det som känns mest meningslöst är när man ska behöva lida för något som den andra aldrig tog på allvar, så det är ju viktigt att man förstår varann. Det viktigaste är kanske att man förstår varann. Jag tror att jag faktiskt lärt mig att värdesätta mig själv och mina känslor, ett stort steg för mig.

God natt!

Som om det vore måndag..

Den där fruktansvärda ofrånkomliga tröttheten är här igen. Som om det vore måndag, men det är ju tisdag! Så går det när man blir uppspelt och sprallig när man egentligen borde sova. Jag upptäckte nyss att jag fyller år på samma dag som Bob Dylan, hur coolt är inte det liksom? Dagens tips blir därför Birthday.se.

Det slog mig att man tror att man träffat alla människor, att man känner till alla sorter, fast man egentligen bara har fastnat i ett spår där samma sorts människor går runt, runt. Men plötsligt så upptäcker man de där speciella personerna, de där som är värda att spara på, värda att öppna på locket för. Rätt som det är kanske man träffar någon som är som en själv, eller åtminstone konstig på samma sätt. Jag tänker plötsligt att allt kanske inte är så omöjligt ändå, trots att man är måndags trött på en tisdag.

Thoughtless walking.

Jag gick nyss hem ifrån Sofia och höll nästan på att gå fel, den gamla adressen sitter fortfarande i fötterna. Som tur var kom jag på det och kunde ändra tårnas riktning en aning åt vänster och sen var det bara att fortsätta att låta fötterna kliva på ett steg framför det andra om och om igen.

Jag kom hem till en helt utsvulten katt som till och med mötte mig i dörren. På vägen hem funderade jag på om jag inte borde skaffa honom en facebook profil och kanske även adoptera honom på riktigt. För varje en av mina vänner och bekanta som träffar honom och golvas av hans charm så blir jag mer och mer säker på att det är det rätta valet. Men ännu velar jag lite.

Jag tänkte också mer på det här med luftslott, för vi såg Dorian Gray och vid ett tillfälle konstaterar han att kärlek är en illusion. För att kunna bli kär tror jag att man måste kunna bygga luftslott, för det är ingenting i kärleken som är direkt reellt eller logiskt, till skillnad från vänskap. Detta konstaterade jag och Sofia tillsammans, att det är mer okej att bråka som par än som vänner. För att det finns en logisk förklaring till varför man är vänner, man är vänner därför att man kommer bra överens, medan kärleken är mer ologisk och ofta bygger på helt andra saker. Och den första förälskelsen bygger väldigt ofta på ren illusion, men ibland så kan verkligheten matcha illusionen så pass bra att man klarar att hålla gnistan vid liv väldigt länge. I andra fall så kan bekvämlighet göra så att man fortsätter ihop och då är det kanske mer en vänskap man har än en romans. Men min mamma brukar säga till mig att det bästa är att gifta sig med sin bästa vän och det måste ju vara bra, men för att det ska funka i längden tror jag att man måste ha något mer, något som är lite ologiskt som tar en igenom svårigheter och som binder en hårdare än vänskap.

Jag undrar var man hittar det där ologiska? Kanske i ett luftslott.

”Favorit” i repris x 2.

OMG! Nu har jag tagit det till nästa nivå. Damnit! Jag visste att det skulle bli så här och jag blir så irriterad. Irriterad på att jag inte kan låta bli och irriterad på att han inte gör slut med sin tjej. Irriterad på att jag inte får som jag vill och för att det inte verkar spela nån roll vad jag säger. Att det inte finns nån chans till kommunikation. Det är så dumt och ändå kan jag inte låta bli.