I helgen, närmre bestämt i går, hade vi kalas med familjen. The horror! Jag önskar att man kunde prata och reda ut saker, att alla irritationsmoment kunde kastas i en balja med syra och lösas upp i tomma intet. Men det finns två problem, det största är väl det som vi inte pratar om, alla undertryckta känslor av orättvisa, missförstånd och bitterhet. Det andra är det eviga malandet och den totala oförmågan till att lyssna, som förstås är direkt kopplat till föregående problem. Det är svårt att vara neutral. Bitterhet från ena sidan och total oförståelse från den andra. Kan föräldrar få gå i parterapi 15 år efter att de skiljts? Om jag ens trodde att det skulle komma på fråga, om frågan inte möttes av total dövhet och skitprat om avundsjuka, så skulle jag kanske föreslå det. Nu orkar jag inte ens tänka på det.
Min familj som var så normal, så stabil. Nu känns det som att vi mer och mer delas upp i två läger, som två isflak som hjälplöst flyter ifrån varandra, det ena med framdelen bortvänd.





















Vi har lagt sjukt mycket tid och energi på våra kostymer till imorn, jag och Erik. Klippt och klistrat i timmar! Men nu är våra EMU-t-shirts klara och snygga blev de! Hoppas det kommer bli galet kul imorn och är säker på att det kommer bli det om man bara är tillräckligt pepp, så det ska jag se till att vara. Allt kommer bli bra och på lördag bär det av till V-ås och special guest är Erik! Vilket par vi är! Gör saker ihop och sånt. Igår var det middag hos min mamma och på söndag blir det middag hos hans päron. Det är najs, inga bekymmer, lycka varje dag. Haha.



