Jag hatar egentligen kedjebrev. Det är så otroligt enerverande att folk ska försöka lura i en att världen blir bättre bara för att man skickar nåt jävla bajs till alla man känner. Men, det här inlägget är ju inte riktigt ett kedjebrev utan en undersökning kanske man kan säga. Jag snappade upp den i en blogg jag inte kikat i på länge men nu kände jag mig liksom tvungen att skriva. Kanske för att jag respekterar personen som skriver bloggen, även om jag inte känner henne. Klicka här om du vill veta vad jag jiddrar om.
Jag hade ändå inget bättre för mig och jag är fortfarande sur och tvär trots att jag gått en lång lång promenad. Kanske hade det kännts lite bättre om nån hade hört av sig, frågat hur det gick. Men inte, inte ens den där pojkvännen eller mamma. Och jag är väl inte direkt sur över det heller men det kanske hade känts bättre. Nu ska jag lägga mig och fortsätta sura.
